Mja-a-au. Det trodde ni inte va? Att jag skulle vara här nu igen - det trodde ärligt talat inte jag heller - eftersom kattvärdinnan hade fått förhinder, så att senaste gången skulle ha varit den sista - åtminstone på ett bra tag. Hon skulle ha en katträtt eller vad det nu hette, och tyckte inte att det passade så bra. Men nu blev det så ändå, så jag fick vara med om katträtten. Det var kul. Fågelbuskul.
Jag jamade så högt jag kunde, sprang omkring som bara den, som värsta virvelvinden, och rev sönder lite papper som såg viktiga ut på skrivbordet, samt hoppade runt och jagade leksaker.
Men allra först hittade jag henne faktiskt inte. Hon satt alldeles blick stilla. Jag gick och letade, jamade ängsligt, trodde hon hade gått ut och lämnat mig ensam, innan jag fann henne. Närmade mig henne första gången det hände som om jag hade sett ett spöke: förvånad intill ytterlighet. Det var som om hon pratade med någon - fast utan att säga ett ord, utan att röra en min. Det liksom kändes i luften att det var nån annan där. Osynligt. Scary. Månne var det Den Store Katten? Han Som Är? Det var riktigt så att morrhåren krullade ihop sig, och pälsen stod rakt ut.
Och när jag såg att hon fortfarande var fokuserad på något annat än mig så hoppade jag till sist upp i hennes knä och spann järnet. Inte bara en gång utan flera dagar i rad. Det gäller att vara ihärdig i spinnandet - d.v.s. kattbönen. Den för en minst till sjätte katthimlen, ibland längre...
Jag hjälpte henne således med det hon höll på med. Så att hon fick tänka på unga lejon och sånt - som det stod om i den bok hon läste ur. Hon tittade även i en annan bok under första dan. Den bet jag mig fast i - på en sida som handlade om "Princip och grundval" - tydligen något väldigt centralt eftersom hon försökte läsa vidare och få mig att lossa det fasta käftgreppet.
För att lugna ner mig - som om det skulle behövas! - sa hon under ett annat livligt sådant tillfälle plötsligt halvhögt "Fader vår"...nånting. När hon sa "förlåt oss våra skulder" så slickade jag henne på fingrarna - och sen när hon kom till "inled oss icke i frestelse" så bet jag tag i ärmen på hennes kofta och vägrade släppa den (den har så underbart härligt tuggmotstånd - alldeles oemotståndlig...mycket ulligare än den första kofta jag tuggade mig igenom här). 
Hämnades förresten lite när jag återvände (var nämligen här under katträttens första dag samt de tre sista) - genom att gömma mig så att hon först inte hittade mig, fast hon ropade och letade. Jag hade gjort mig en jättemysig koja i en garderob (hittar alltd nya platser att utforska) - och satt där helt tyst och mös (mösseli mössa). Se foton... På det översta håller jag för övrigt ett vakande öga på henne, fast det kan se ut som om jag sover. Skenet bedrar...
Jag ordnade med några nya stora härliga bruna pölar (lite variation istället för de vanliga gröna som hämtar sin färg från gräs och ampelliljor) på golvet en morgon. Alla mattor är borta denna gång, konstigt nog. Som om det fanns en tanke bakom. Men kan inte riktigt räkna ut vad det skulle vara. Som det är nu landar de inte särskilt mjukt, pölarna. Hoppas de inte gör sig illa.
Och så har jag förresten testat nya delikatesser - provat allt från hjortronglass till müsli (mus-li ska det väl stavas, som trillade ner när hon gjorde frukost imorse).
Håller på att skriva en ny kattsång också - men får nog återkomma med den senare... För nu ska jag se om jag kan hjälpa henne med tvätten - den vanliga alltså, inte katt-tvätten. Kanske jag kan riva och tugga lite här och där i den medan den torkar...?
Tjing tjong i fågelburen!Etiketter: bloggare, katt, kattblogg, kattunge, reträtt, Tistou |
