Fick tips om en unierad kyrka - förmodligen fristående - bestående både av ortodoxer och katoliker, där både den östliga och västliga liturgin firas.
Och de har kvinnliga präster.... :-)
Har bara kikat lite hastigt på länkarna - men det verkar nästan för bra för att vara sant. Är det inte så HÄR Kyrkan borde vara...?
Tyvärr finns de bara i USA. Hm... Än så länge.... Men sånt som är bra brukar ju spridas vidare så småningom.
Läs t.ex. vad de skriver om prästämbetet - här ett utdrag ur det:
"Women are good candidates for Orders and, despite a long history to the contrary, ought to be ordained in the Church. Again, a comment with which we can completely agree. However, some Anglican and most Roman Catholic, Eastern Orthodox, Missouri Synod and Southern Baptist authorities would heatedly disagree. This is another core issue concerning ordination that isn't going to easily resolve itself. We in the Orthodox-Catholic Church of America have felt called to step out in faith on this matter, believing that precisely because there is an essential equality among believers by virtue of our common baptism, ordained sacramental leadership draws upon that equality. The principle that motivates our stand is therefore theological, not social or political as such."
Tusen tankar virvlar omkring i hjärnvindlingarna just nu. Nedan är ett litet urval av dem.
Antar att en del som googlar på ett visst ord kommer att hitta hit av "fel" anledning, i tron att inlägget handlar om något helt annat - men särskrivningar är inte min grej, så om det handlar det inte. Fast nu när ni ändå har hittat hit av misstag så tycker jag ni kan fortsätta läsa...även om det låter som rena grekiskan - det skadar nog inte att fundera över kristen tro en gång om året eller så - och det är faktiskt långfredag idag...!
1) Fottvagningen - under skärtorsdagens mässa tvättar en präst sju församlingsmedlemmars fötter. En av de få saker Jesus tydligt gav som befallning till dem som ville följa honom (att tvätta varandras fötter) har reducerats till ett formellt liturgiskt moment som utförs en gång om året - av en person. Hur kan man förvanska budskapet så? Ett av de tydligaste i Bibeln.
Jag skulle kunna slå vad om att det inte finns renare fötter än hos dem som har utvalts till denna ceremoni. Förmodligen doftar det lavendel och fotspray där framme - och alla tånaglar är nog välfilade... Inte särskilt plågsamt m.a.o.
Jag vet att denna uppmaning främst tolkas symboliskt under årets övriga dagar - att vi ska tjäna varandra - på allt sätt, inte just genom fottvätt. Jättefint! Men jag undrar om vi inte samtidigt missar en poäng i det ursprungliga budskapet? Den som har fått sina (om än redan vältvättade) fötter tvättade nån gång förstår nog vad jag menar...
En del kristna sätter sig på stan har jag hört - och erbjuder gratis skoputsning. Tänk om vi istället skulle erbjuda konkret fottvätt på torgen och i de påskfyllda affärsgalleriorna - tvätt av riktigt smutsiga och svettiga och trötta fötter... Undrar om nån skulle vilja/våga få sina fötter tvättade? Vilket vittnesbörd i så fall....
2) Prästkalken - en detalj jag retade mig på: prästerna hade i mässan igår en alldeles egen kalk som enbart de drack ur. Antar att det skulle vara för att särskilja dem - som efterföljarna till de enda som de tror har kallats av Jesus under sista måltiden till att fira eukaristi... För vi i församlingen behövs ju inte längre under mässan - prästerna kan fira den helt själva. Kanske de får det så till sist om klerikariseringen fortsätter i den riktningen...?
3) Petrus uppdrag - hur blev det personliga kallet ett ämbete? Jesus kallade Petrus specifikt till en uppgift - liksom Gud kallar oss alla specifikt. Ur dessa kall uppstår inga ämbeten - det finns inga Susannaämbeten, Johannaämbeten, Niklasämbeten eller Jonasämbeten. Vad talar för att någon skulle ärva just Petrus personliga och unika uppdrag? (D.v.s. det som senare har utvecklats till ett påveämbete och utsträckt sin "ofelbara" makt från Rom till hela världen.)
4) Vad Kyrkan är - Jesus talar om Gudsriket. Det är det centrala i hans förkunnelse - från början till slut. Det finns exegeter som menar att inte alla Jesusord är autentiska - så kan det vara med ord som uttrycker en långt utvecklad teologi - t.ex. om Jesu lidande, och som kan ha lagts i hans mun i efterhand när Kyrkan hade utvecklat teologin om det - evangelierna skrevs ju ganska långt efter Jesu död (jfr. palmsöndagsdiskussionen i ett annat inlägg). Men samtliga exegeter jag har stött på hittills menar att Gudsrikesuttalandena är autentiska. Intressant.
Vad är då detta Rike? Evangelisterna säger att det finns inom oss - eller mitt ibland oss. Är Gudsriket detsamma som Kyrkan? Om man ser Kyrkan som varande inom oss, så skulle jag svara ja på det.
Men var det meningen att nya stentempel skulle byggas, och att ceremonier skulle utformas? Eller skulle Kyrkan vara endast de levande helige-Ande-tempel som vi utgör, och skulle vår "gudstjänst" bestå i vardagsliv som främjar Gudsriket, och ibland enkla samlingar i hemmen - som i början? Var det inte just ritualiserandet av tron som Jesus tydligt vände sig emot hos de "religiösa" i hans samtid?
Är Gudsriket saligprisningarnas rike? I så fall är det bra osynligt.....
Vad säger Emerging Church-samtalen om detta?
5) Manligt-kvinnligt - när symbol blir bokstavstro - kvinnoprästmotståndare brukar lyfta fram bilden av Jesus som brudgum och Kyrkan som brud för att hävda att enbart män kan bli präster. D.v.s. att de som ett slags representanter för Jesus skulle ingå ett äktenskap med Kyrkan, bruden (och detta förhållande får inte vara "homosexuellt", menar de, det blir samtidigt också till en bekväm anledning att hävda att präster ska leva i celibat, för att inte brudgumssymboliken ska gå förlorad). Hänger ni med i alla absurditeterna?
Man missar då det faktum att även män ingår i Kyrkan/bruden. Och man missar att inte bara prästerna representerar Kristus. Ingen kan ju i egentlig mening representera Kristus. Men alla har vi gemenskap med honom - ämbetsbärare så väl som lekfolk.
Bilden funkar helt enkelt inte bokstavligt...
En parallellbild som visar det orimliga i ett sådant synsätt: Jesus ses även symboliskt som huvudet för kroppen som är Kyrkan. Hur ska kvinnoprästmotståndarna månne lyckas vrida till detta för att driva sin tes?
Om huvudet är manligt - så hur kan kroppen i så fall vara kvinnlig? Och om kroppen, Kyrkan, skulle vara manlig så skulle med samma "logik" enbart kvinnor kunna bli präster. Men om symbolerna "bruden" och "kroppen" består av både kvinnor och män (vilket de ju gör) - så öppnar det vägen både för kvinnor och män till tjänst.
Ifall man nu vill använda sig av symbolik som argument i ämbetsfrågan så måste man göra det på ett hederligt sätt - tycker jag.
6) Jesu lidande - Paulus skriver nånstans att han i sin egen kropp lider vad som ännu fattas i Kristi lidande. Många kristna har i Paulus spår tröstat sig med hans ord. Om lidandet är i enhet med Kristus och uppfyller något som fattas - så är det inte meningslöst.
Men då kan man fråga sig hur mycket det kan tänkas "fattas" i ett fullkomligt lidande? Om Jesus var den han menar sig vara så kan det inte fattas särskilt mycket.... För då vore han ju bara en vanlig människa. Men om hans död var ett offer som skulle sona mänsklighetens synd, och om han samtidigt var Gud - borde det offret inte ha varit alldeles tillräckligt? Vad kan då ännu fattas?
Jag slås också allt mer av människors fruktansvärda lidanden genom årtusendena. Att dö på ett kors är inte det värsta... Nu menar man ju att Jesu lidande skulle ha varit mycket värre än alla andras - att han kände tyngden av hela världens synder på sig. Om det kan vi förstås inget veta.
Men nånstans känns det lite konstigt att Kyrkan koncentrerar sig så på Jeus lidande och samlas kring ett krucifix, en bild, och att många hängivna troende kanske lever sig in i Jesu lidande så intensivt att de sörjer - fast Jesus är uppstånden. Detta medan det finns så oändligt många i världen som lider - just nu.
Om jag faller ner inför korset om några timmar så blir det i så fall i bön för alla dem som lider ofattbart av andra människors ondska i världen - nu.
För dem som är utstötta ur samhällsgemenskapen, eller församlingsgemenskapen, för dem som har hamnat mellan stolarna i byråkratikarusellen, för dem som svälter och fryser och inte har något hem, för dem som torteras, för dem som flyr för sitt liv, för dem som förföljs för sin tro, för dem som exkommuniceras, för dem som drabbas av Kyrkans dubbelmoral, för dem som är sjuka, särskilt för dem som i onödan lider av sjukdomar som skulle kunna förhindras och botas, för dem som tyst lider i sina familjer, för dem som har förlorat allt hopp, för alla som ingen annan tänker på eller ber för.
Som en del av er säkert minns så skrev jag för en tid sen om Marek Bozek, en polsk präst mot strömmen.
Han har nu avstått från att ställas inför en konstellation till kyrklig domstol som mest liknar ett dåligt skämt (mer info om det finns i artiklar ifall ni googlar). Här är bara en artikel i mängden.
Nedan är en pressrelease som nyss kom - där jag markerat mittenstycket som jag tycker är viktigast.
***
After hours of prayerful discernment and upon the advice of my canon lawyer, I have decided to discontinue my participation in the so called “canonical penal process” that has been initiated by Archbishop Raymond Leo Burke in my regard. I will not subject myself any longer to the process which does not even attempt to appear fair. In the society where rights of any individual to an unbiased, fair process and a legal representation of ones own choosing are guaranteed by our Constitution, any further participation in this parody of legal proceedings would not only violate my conscience but also make the Catholic Church a subject of deserved but unnecessary criticism.
The church penalties that have already been administered to me, i.e. suspension and excommunication, as well as those that seem to be coming my way – laicization, are results of my stands taken in the face of injustice and abuse of power in the Roman Catholic Church. Archbishop Burke calls them “crimes” and “delicts” whereas most of the Roman Catholic faithful see my actions as prophetic and hope-giving. I have stated my beliefs very clearly: I believe that the governance of the temporary goods of any Parish should rest in the hands of its Parishioners; I believe that every baptized male or female, celibate or married has a right to be considered for the Holy Orders; I believe that the words of Jesus, repeated at the Consecration during each Holy Mass, “take this all of you and eat it” and “take this all of you and drink from it” oblige me to invite all believers to receive Holy Communion. I explicitly welcome all at the Eucharistic table, with no regard to their race, gender, marital status, sexual orientation, or any other extraneous factor. Here I stand and I can do no other.
As I conclude this chapter of debate and uncertainty, I look forward to many years of being a pastor of this vital and growing Catholic parish community in St. Louis in communion with the broader Catholic Church. My Catholic identity calls me to connection with and accountability to the broader Catholic Church and I will move rapidly and prudently, with the advice of St. Stanislaus community, to prayerfully discern where I am called to connect and be accountable. In days and weeks to follow I will seek incardination with another validly ordained Catholic bishop. Since I am not welcomed as a part of Archbishop Burke’s ecclesial jurisdiction, I look forward to forming a new, strong relationship with another Catholic Bishop and other than Saint Louis Archdiocese jurisdiction.
Det här inlägget har jag spunnit på i tankarna ett par dar.
Ingen som surfat omkring bland kristet - och i synnerhet katolskt - präglade bloggar lär ha kunnat undgå den ofta förekommande kollisionen mellan olika avarter av fundamentalism och fritt vattengående (närmare beskrivet i ett tidigare inlägg).
En morgon nyligen växte ett bildspråk fram som kan förtydliga dilemmat.
Det är som att en del katoliker med flit (eller genom en "lyckad" indoktrinering) väljer att förbli på larvstadiet - de slutar liksom alla andra fjärilslarver att krypa omkring och samla intryck en dag, och spinner in sig i en puppa/kokong.
Meningen är förstås att larven ska utvecklas inne i puppan och en dag ta sig ut ur den och veckla ut vingarna för att sedan leva ett fritt fjärilsliv.
Men den trånga, trygga, tätt omslutande lilla kokongen verkar istället för en del bli till ett slags limbo - där de stannar kvar och aldrig utvecklas fullt ut.
De föreställer sig rentav att puppan innehåller "hela" sanningen. Men där finns bara det lilla de har lärt sig som larver - uppfattningar som behöver korrigeras av den vida fjärilsverkligheten.
Sorgligt för deras egen del förstås - men värre är att de vill hindra också andra fjärilslarver från att utvecklas - och att de vill försöka tvinga ner alla skimrande fjärilar tillbaka i kokongerna.
Tragiskt - och tragikomiskt på samma gång....
En variant på denna bild ges i en liknelse jag skrev en gång om en fågel.
En annan bild som kom idag:
Hur länge man än belyser en blind fläck i ett öga med en strålkastare så kommer fläcken inte att kunna uppfatta ljuset....
De katolska fariseerna går inte bara omkring med stora bjälkar i ögonen liksom sina bibliska föregångare - utan har även stora blinda fläckar. Så hur mycket ljus man än riktar mot det uppenbara så ser de inte.
Det kan förklara deras förvrängda syn på kvinnor och män.
I urkyrkan fanns ett jämlikt tjänande. Alla historiska källor visar på det.
Men för dem som lider av självvald bjälkblindhet, av kokongkatolicism, tycks Gud ha skapat kvinnor och män diametralt olika. Män ses som skapade till att kunna bli precis allt vad de vill - medan kvinnor bara får bli det män rent biologiskt inte kan bli, och det som "blir över" när de manliga reviren har inmutats.
Men ett efter ett har de "manliga staket" som byggts upp under historiens gång, som alltså inte fanns där från början, tagits bort - bara ett fåtal är kvar - mest uppenbart i katolsk miljö: det kyrkliga tjänststaketet.
Vilken förvrängd syn på kvinnor och män - och Gud - detta är.
Hur man kan vilja välja ett inskränkt synsätt framför den öppna fjärilstillvaro vi som kristna är kallade till har jag svårt att begripa. Förmodligen beror det på en djup inre osäkerhet, och en rädsla att släppa taget, våga gå på vatten...
Jag vill uppmärksamma denna ännu inte avslutade långkörare separat igen, eftersom den drunknat i "senaste kommentarer"-fältet av annan debatt.
Sjur ställer där fyra intressanta frågor:
1) Hvilke kilder kan man bruke for å finne Ur-tradisjonen?
2) Var Ur-tradisjonen ikke-hierarkisk?
3) Er ikke-hierarki en grunnleggende kristen verdi som gjelder til alle tider?
4) Hvis man er tilhenger av tradisjonsutvikling som tilpasser seg samfunnsrammene, kan det da være fornuftig å gå inn for at neste utviklingstrekk er ikke-hierarkiske menigheter? For eksempel fordi hierarkiene tidligere har gjort for mye skade slik at folk i dag ikke vil nærme seg kristen tro som inneholder hierarki?
Välkomna att reflektera vidare i det inlägget över hierarkins vara eller icke vara!
Just nu lyssnar jag på webbradion på Studio 1 från igår (9 juli - kolla i 30-dagarsarkivet där) - som handlar om kvinnliga religiösa ledare (inklusive i katolska kyrkan och islam)!
I SvD pågår just nu en intressant artikelserie - om "sekulariserad andlighet" - eller vad man ska kalla det.
Sådana som inte bekänner sig till någon religion har ofta andliga erfarenheter. Och om de får frågan om vad de har upplevt så är berättelserna liknande - oavsett kultur. Men tendensen i vår tid är att man skyr de religiösa etiketterna och dogmerna. Istället vill man själv utforska och formulera.
Men trots betoningen av individualism vill dessa sökare ingå i ett större samnmanhang, känna en djup gemenskap med andra. T.o.m. mystika upplevelser, som inom religionerna mer eller mindre har setts som reserverade för individer - eremiter och asketer - verkar kunna uppstå i grupper - en kollektiv mystik.
I likhet med de organiserade religionerna stannar inte det andliga enbart hos individen eller ens i gruppen - utan man vänder sig utåt till omvärlden.
Det enda som skiljer detta fenomen från religioner verkar vara just avsaknaden av trossystem - och av ledare - istället uppstår en gruppdynamik där man lär av varandra.
"Religionen skiljer människor från varandra. Andligheten, däremot, spränger gränser."
***
Fick häromdagen ett mail från en vän i USA som skrev om något som liknar detta - fast det sker inom kyrkorna.
Rörelsen kallas "emerging church", och fokuserar mindre på doktriner, och mer på spiritualitet. Den överbryggar kyrkosplittring på alla nivåer - liberal/konservativ; protestantisk/katolsk; liturgisk/evangelikal. Men de som dras till detta är mer inriktade på mission än på att samlas (för gudstjänster).
Det tycker jag påminner om apostlarna och den tidiga kyrkan - en mission som vi till stor del har förlorat på katolsk mark. Vi går inte så mycket ut i världen, utan de får komma till oss...
Han kommer med den intressanta slutsatsen:
"It may just be that a whole new way of being Church is emerging from the wreckage of the moribund institutions that no longer speak well to the post modern world."
Påvens predikant, Raniero Cantalamessa, predikade på långfredagen om kvinnor...
En del av det han säger är bra - men sen hamnar han ändå i samma grop som många manliga katolska teologer lätt gör så snart de ger sig in på att tala om kvinnor. Det blir lite väl glorifierande - och fast kvinnorna lyfts fram och upphöjs så duger de visst ändå inte till tjänst i kyrkan....?
Detta till trots - en del i predikan är som sagt bra. Fastnade inte minst för denna mening:
"Knowledge automatically translates into power, love into service."
Nåväl - låt då alla de som älskar Kristus få tjäna honom...oavsett om de är män eller kvinnor...!
Jag har kallat den här bloggen "A Catholic Renewal" - vilket inte betyder att det jag skriver om - och det jag kommer att skriva om allt mer framöver - bara berör den katolska kyrkan internt, eller enbart kristna (ekumeniskt).
Ordet "katolsk" används här samtidigt i den bredare - ja, allt omfattande - bemärkelsen: allmän.
Det handlar i stort om en förnyelse av allt: kyrka, religion, kultur, konst, politik, etc...
En förnyelse som till störst del pågår nästan omärkligt - det syns inte eftersom våra perspektiv är så små (jämfört med Guds).
Vi kan se fragment av den, liksom vi ser naturens förnyelse år efter år. Det är samma sak som sker varje gång - men resultatet är ständigt nytt ändå - det är inte samma blommor som växer upp om våren varje år, utan ständigt nya - individer. Och detsamma gäller människor - och förnyelsen av allt...
Förnyelsen kan liknas vid en spiralrörelse snarare än en linjär rörelse...
Ja, så verkar det vara... Siffrorna nedan är för övrigt häpnadsväckande!
"Under lång tid präglades Sverige av avkristning och sekularisering. Men nu har trenden vänt. Vi törstar alla efter något som kan ge oss en djupare livsmening. Magnus Hagevi som är forskare vid Växjö Universitet har genom sin forskning visat att sekulariseringen har avstannat och en "sakralisering" har påbörjats. Längtan efter helighet har återvänt. Varken ateismen eller materialismen har förmått att ge oss det vi längtar efter på djupet. Därför är Sverige på kollektiv resa mot kristen tro."
"Den kristna tron växer snabbare i världen än någonsin i historien. Nu är det mer än 2,1 miljarder människor som tillhör någon kristen kyrka i världen. Mer än 100.000 människor blir kristna varje dag i världen och omkring 3000 nya kyrkor grundas varje vecka globalt sett."
VATICAN CITY, FEB. 14, 2007 (Zenit.org).- Benedict XVI concluded his series of reflections on figures from the nascent Church by highlighting the decisive contribution of women to the development of Christianity.
"The Church gives thanks for each and every woman," the Pope said at the end of today's general audience, held in Paul VI Hall.The Church gives thanks "for all the victories which she owes to their faith, hope and charity: She gives thanks for all the fruits of feminine holiness," he stressed, quoting Pope John Paul II's apostolic letter "Mulieris Dignitatem."
"Women at the service of the Gospel" was the theme Benedict XVI chose for the catechesis, in which he began by reviewing the history of those women who became disciples of Jesus, paying special attention to the Virgin Mary and Mary Magdalene.
Given that the latter "not only was present at the Passion, but also became the first witness and herald of the Risen One," the Pontiff called her the "apostle of the apostles," quoting a reference made to her by St. Thomas Aquinas. Benedict XVI continued recalling the women that had a decisive role in the early Church, showing how they had roles of responsibility in their communities noting, as St. Paul said to the Galatians: "There is neither Jew nor Greek, there is neither slave nor free, there is neither male nor female; for you are all one in Christ Jesus."
The Holy Father pointed out that the apostle Paul "admits as something normal that woman can 'prophesy' in the Christian community, that is, pronounce herself openly under the influence of the Holy Spirit, on the condition that it is for the edification of the community and in a dignified manner."
"Therefore, the famous exhortation 'women should keep silence in the churches' must be relativized, " he added.
Different history.
The Pope also mentioned the case of Phoebe, a woman whom the Apostle calls "diakonos" of the church of Cenchreae, a small port city east of Corinth."Although at that time the title still did not have a specific ministerial value of a hierarchical character, it expresses a genuine exercise of responsibility on the part of this woman in favor of that Christian community," stated the Pontiff.
"In sum, the history of Christianity would have developed very differently if the generous contribution of many women had not taken place," Benedict XVI concluded.
Therefore, the Holy Father praised women for their contribution "in the course of the history of the Church," clarifying that he did so "in the name of the whole ecclesial community."
The Pope concluded by thanking God "because he leads the Church, from generation to generation, making use indistinctly of men and women, who are able to make their faith and baptism fruitful for the good of the whole ecclesial Body for the greater glory of God."
With this catechesis, Benedict XVI brought to an end the cycle of teachings on the figures of early Christianity, which he began last October with reflections on St. Paul.
"In these families an addictive father sets up a pattern of control and abuse. In order to survive, everyone colludes and tries to placate and appease him by turning inward to protect the family's reputation. The dominant abuser determines everything that the family will do and think: loyalty to him becomes the test of membership. In this process everyone becomes co-dependent in the addiction, and thus the system continues."
Varför upplevs mångfald i tänkandet ofta som ett hot inom och mellan kyrkorna, som splittring? Om meningen vore att kyrkan skulle vara ett oföränderligt museum är den åsikten förklarlig.
Men en levande kyrka - hur skulle den kunna vara totalt likriktad i fråga om allt, för alltid och överallt?
Tänk om det som ser ut som splittring kanske faktiskt är Andens ledning vidare - till förnyelse?
För nya enhetsband uppkommer ständigt - mellan och inom kyrkorna.
Kan någon annan än den helige Ande åstadkomma det?
Om målet inte är konsensus utan enhet på djupet har vi redan mycket av den enhet vi söker....
Ibland kan man förundras över hur mycket teologi som skapas utifrån vad Gud INTE har sagt....
Det Gud inte har uttalat sig om med en enda stavelse tolkas i en del kyrkliga traditioner som förbud.
Kvinnliga präster t.ex. Eftersom inget är sagt om dem så får de inte finnas. Och eftersom de "aldrig" funnits så kan de heller inte införas (man bortser förvisso då från historiska bevis).
Varför ser man inte istället på hur Gud själv - i Jesus - agerade medan han gick på samma jord som vi? Hans sätt att bemöta kvinnor var revolutionärt för hans tid. Han kallade även dem till tjänst. Varför har kyrkan splittrat upp det - och varför sägs det sedan, ironiskt nog, att det skulle splittra kyrkan om kvinnor tilläts tjäna likvärdigt (igen)?
Under den första tiden fanns inga andra benämningar bland Jesu efterföljare än "lärjungar", rätt och slätt. Tänk om det hade fått förbli så?
Då hade kanske kyrkan sluppit alla ordklyverier om ämbetsfrågor och kunnat ägna sig åt andra saker istället. Då hade var och en kunnat få använda sina "kungliga, prästerliga och profetiska" gåvor till tjänst - och utföra det kyrkan är menad att göra. Sånt som Gud faktiskt HAR uttalat sig om....
***
Here I ask why the Church at times create theology out of what God DIDN'T say. For example - there is nothing said about women priests. Why is it then interpreted as if it's forbidden? And like it never existed, and thus can't be allowed (although there are historical evidence for it). Jesus himself called both women and men to serve...equally. Why has the Church split it up - and why is it then, ironically enough, said that it would split the Church if women are allowed to do this equally (again)?
Could the later development perhaps have been avoided if there were no special titles, like in the beginning - but if we all just were called "disciples"? Then everyone could have used his or her "royal, priestly and prophetical" gifts for the good of the Church. To do what God actually DID say....
Många som står utanför kyrkan och tittar in tycks tro att det måste vara den mest idealiska platsen på jorden. Kanske borde det vara det? I princip. Eftersom kyrkan är helig.
Men ofta är det så mycket som hindrar värmen från att strömma in - och sedan tillbaka ut över världen. Stängda fönster och dörrar, introspektion, bakåtblickande, ständigt stora bråk om - egentligen ingenting.... Kyrkan består av ofullkomliga människor.
Undrar ibland vad Gud tycker om det vi sysslar med...?
Helt klart är att det i alla fall ibland kan vara kallare att vistas där inne än utomhus i snöstorm och minusgrader.
Här är ännu en av mina dikter - den skrevs om just kyrklig inomhuskyla...
Utanför huset är det högsommar, men inuti strömmar dimman råkall från väggarna, frosten vilar över golv och möbler, tavlorna har långa, vassa istappar, och tvärs igenom vardagsrummet har det byggts en mur.
(P.S. Det finns glödhögar här och var som ger värme.)
Runt om i världen pågår för fullt en förnyelse av kyrkan.
Lekfolket tar alltmer över prästernas uppgifter, eller söker sig till kyrkor som liknar den katolska, frånsett den långt gångna hierarkiseringen och koncentrationen på struktur-, och moralfrågor.
Många präster organiserar sig i sin tur i grupperingar som förordar valfrihet i fråga om celibatet.
Håller förresten just på att läsa en bok som behandlar den frågan ur ett psykologiskt perspektiv - den bygger på väldigt klarsynta iakttagelser (utifrån intervjuer med präster) och utgör en skrämmande och tragisk läsning av hur kyrkans bestämmelser kan skada människor på djupet och t.o.m. leda till döden - det hela ställs i blixtbelysning. "Priests in love" heter den och är skriven av Jane Anderson - studien är gjord i Australien - men den är aktuell för katolska kyrkan överlag. Återkommer i ämnet när jag läst mer.
En gemensam nämnare tycks finnas i all pågående förnyelse:
"The tension that exists /.../ is between those who value the “survival of the monarchical model and the clerical aristocracy” over the “emergence of the community of believers.”
Professorerna Andrew M. Greeley och Michael Hout gjorde en undersökning av önskan om reform bland katoliker i olika länder (1996). Siffrorna är mycket intressanta och talande.
Mellan 80-90% av katolikerna ville att påven skulle bry sig mer om vanligt folks liv, snarare än inrikta sig på religiösa saker.
En majoritet ville få välja biskop, samt att den lokale biskopen skulle få mer inflytande över beslut (istället för att påven skulle fatta dem) - 75% t.ex. i Tyskland.
Omkring 80% i Spanien, Irland och Tyskland ville att lekfolket skulle få göra sig hörda mer som rådgivare till påven.
Omkring 80% i samma länder var positiva till gifta präster.
Kvinnliga präster önskades av omkring 70% i Spanien och Tyskland - numera även i USA.
Övriga länder som undersöktes var Italien, Polen och Filippinerna. Av dessa var Italien mest positiv till förändring och Filippinerna minst - men även där nådde siffrorna upp högt i en del frågor.
"Catholics under 40 and those with an academic education more strongly support reform than older and less-educated Catholics."
"As we understand Catholic theology – and we are subject to correction by those more learned in these matters – the Spirit of God is present in the people as well as in the leadership. The leadership would be imprudent, not to say arrogant, to dismiss the possibility that the Spirit might be speaking to them through the wishes and insights of the ordinary people."
