Tusen tankar virvlar omkring i hjärnvindlingarna just nu. Nedan är ett litet urval av dem.
Antar att en del som googlar på ett visst ord kommer att hitta hit av "fel" anledning, i tron att inlägget handlar om något helt annat - men särskrivningar är inte min grej, så om det handlar det inte. Fast nu när ni ändå har hittat hit av misstag så tycker jag ni kan fortsätta läsa...även om det låter som rena grekiskan - det skadar nog inte att fundera över kristen tro en gång om året eller så - och det är faktiskt långfredag idag...!
1) Fottvagningen - under skärtorsdagens mässa tvättar en präst sju församlingsmedlemmars fötter. En av de få saker Jesus tydligt gav som befallning till dem som ville följa honom (att tvätta varandras fötter) har reducerats till ett formellt liturgiskt moment som utförs en gång om året - av en person. Hur kan man förvanska budskapet så? Ett av de tydligaste i Bibeln.
Jag skulle kunna slå vad om att det inte finns renare fötter än hos dem som har utvalts till denna ceremoni. Förmodligen doftar det lavendel och fotspray där framme - och alla tånaglar är nog välfilade... Inte särskilt plågsamt m.a.o.
Jag vet att denna uppmaning främst tolkas symboliskt under årets övriga dagar - att vi ska tjäna varandra - på allt sätt, inte just genom fottvätt. Jättefint! Men jag undrar om vi inte samtidigt missar en poäng i det ursprungliga budskapet? Den som har fått sina (om än redan vältvättade) fötter tvättade nån gång förstår nog vad jag menar...
En del kristna sätter sig på stan har jag hört - och erbjuder gratis skoputsning. Tänk om vi istället skulle erbjuda konkret fottvätt på torgen och i de påskfyllda affärsgalleriorna - tvätt av riktigt smutsiga och svettiga och trötta fötter... Undrar om nån skulle vilja/våga få sina fötter tvättade? Vilket vittnesbörd i så fall....
2) Prästkalken - en detalj jag retade mig på: prästerna hade i mässan igår en alldeles egen kalk som enbart de drack ur. Antar att det skulle vara för att särskilja dem - som efterföljarna till de enda som de tror har kallats av Jesus under sista måltiden till att fira eukaristi... För vi i församlingen behövs ju inte längre under mässan - prästerna kan fira den helt själva. Kanske de får det så till sist om klerikariseringen fortsätter i den riktningen...?
3) Petrus uppdrag - hur blev det personliga kallet ett ämbete? Jesus kallade Petrus specifikt till en uppgift - liksom Gud kallar oss alla specifikt. Ur dessa kall uppstår inga ämbeten - det finns inga Susannaämbeten, Johannaämbeten, Niklasämbeten eller Jonasämbeten. Vad talar för att någon skulle ärva just Petrus personliga och unika uppdrag? (D.v.s. det som senare har utvecklats till ett påveämbete och utsträckt sin "ofelbara" makt från Rom till hela världen.)
4) Vad Kyrkan är - Jesus talar om Gudsriket. Det är det centrala i hans förkunnelse - från början till slut. Det finns exegeter som menar att inte alla Jesusord är autentiska - så kan det vara med ord som uttrycker en långt utvecklad teologi - t.ex. om Jesu lidande, och som kan ha lagts i hans mun i efterhand när Kyrkan hade utvecklat teologin om det - evangelierna skrevs ju ganska långt efter Jesu död (jfr. palmsöndagsdiskussionen i ett annat inlägg). Men samtliga exegeter jag har stött på hittills menar att Gudsrikesuttalandena är autentiska. Intressant.
Vad är då detta Rike? Evangelisterna säger att det finns inom oss - eller mitt ibland oss. Är Gudsriket detsamma som Kyrkan? Om man ser Kyrkan som varande inom oss, så skulle jag svara ja på det.
Men var det meningen att nya stentempel skulle byggas, och att ceremonier skulle utformas? Eller skulle Kyrkan vara endast de levande helige-Ande-tempel som vi utgör, och skulle vår "gudstjänst" bestå i vardagsliv som främjar Gudsriket, och ibland enkla samlingar i hemmen - som i början? Var det inte just ritualiserandet av tron som Jesus tydligt vände sig emot hos de "religiösa" i hans samtid?
Är Gudsriket saligprisningarnas rike? I så fall är det bra osynligt.....
Vad säger Emerging Church-samtalen om detta?
5) Manligt-kvinnligt - när symbol blir bokstavstro - kvinnoprästmotståndare brukar lyfta fram bilden av Jesus som brudgum och Kyrkan som brud för att hävda att enbart män kan bli präster. D.v.s. att de som ett slags representanter för Jesus skulle ingå ett äktenskap med Kyrkan, bruden (och detta förhållande får inte vara "homosexuellt", menar de, det blir samtidigt också till en bekväm anledning att hävda att präster ska leva i celibat, för att inte brudgumssymboliken ska gå förlorad). Hänger ni med i alla absurditeterna?
Man missar då det faktum att även män ingår i Kyrkan/bruden. Och man missar att inte bara prästerna representerar Kristus. Ingen kan ju i egentlig mening representera Kristus. Men alla har vi gemenskap med honom - ämbetsbärare så väl som lekfolk.
Bilden funkar helt enkelt inte bokstavligt...
En parallellbild som visar det orimliga i ett sådant synsätt: Jesus ses även symboliskt som huvudet för kroppen som är Kyrkan. Hur ska kvinnoprästmotståndarna månne lyckas vrida till detta för att driva sin tes?
Om huvudet är manligt - så hur kan kroppen i så fall vara kvinnlig? Och om kroppen, Kyrkan, skulle vara manlig så skulle med samma "logik" enbart kvinnor kunna bli präster. Men om symbolerna "bruden" och "kroppen" består av både kvinnor och män (vilket de ju gör) - så öppnar det vägen både för kvinnor och män till tjänst.
Ifall man nu vill använda sig av symbolik som argument i ämbetsfrågan så måste man göra det på ett hederligt sätt - tycker jag.
6) Jesu lidande - Paulus skriver nånstans att han i sin egen kropp lider vad som ännu fattas i Kristi lidande. Många kristna har i Paulus spår tröstat sig med hans ord. Om lidandet är i enhet med Kristus och uppfyller något som fattas - så är det inte meningslöst.
Men då kan man fråga sig hur mycket det kan tänkas "fattas" i ett fullkomligt lidande? Om Jesus var den han menar sig vara så kan det inte fattas särskilt mycket.... För då vore han ju bara en vanlig människa. Men om hans död var ett offer som skulle sona mänsklighetens synd, och om han samtidigt var Gud - borde det offret inte ha varit alldeles tillräckligt? Vad kan då ännu fattas?
Jag slås också allt mer av människors fruktansvärda lidanden genom årtusendena. Att dö på ett kors är inte det värsta... Nu menar man ju att Jesu lidande skulle ha varit mycket värre än alla andras - att han kände tyngden av hela världens synder på sig. Om det kan vi förstås inget veta.
Men nånstans känns det lite konstigt att Kyrkan koncentrerar sig så på Jeus lidande och samlas kring ett krucifix, en bild, och att många hängivna troende kanske lever sig in i Jesu lidande så intensivt att de sörjer - fast Jesus är uppstånden. Detta medan det finns så oändligt många i världen som lider - just nu.
Om jag faller ner inför korset om några timmar så blir det i så fall i bön för alla dem som lider ofattbart av andra människors ondska i världen - nu.
För dem som är utstötta ur samhällsgemenskapen, eller församlingsgemenskapen,
för dem som har hamnat mellan stolarna i byråkratikarusellen,
för dem som svälter och fryser och inte har något hem,
för dem som torteras,
för dem som flyr för sitt liv,
för dem som förföljs för sin tro,
för dem som exkommuniceras,
för dem som drabbas av Kyrkans dubbelmoral,
för dem som är sjuka,
särskilt för dem som i onödan lider av sjukdomar som skulle kunna förhindras och botas,
för dem som tyst lider i sina familjer,
för dem som har förlorat allt hopp,
för alla som ingen annan tänker på eller ber för.Etiketter: Emergent Church, Emerging Church, fottvagning, kalk, kors, kvinnliga präster, kyrka, lidande, manligt-kvinnligt, Petrus, präster, sex tankar, symbolik, teologi |
|
| 5 Kommentar/-er: |
-
Men evangelierna är väl skrivna så pass sent att det är svårt att veta vad Jesus tänkte och tyckte kring fottvagningen.. eller? ;)
-
Jag tänker inte göra mig till någon röst (eller ännu värre "rösten") för EC, men oftast hävdas en ecclesiologi där församlingen och Gudsriket inte är synonyma begrepp.
Gudsriket är inte bara mat och dryck (även om det är en del av det - rättvisa är ofta viktigt) - utan rättfärdighet, frid och glädje i Den Helige Ande.
När församlingen (som är ett uttryck som ofta gillas bättre än "kyrkan" inom EC) står för det, är den ett tecken på riket. På det sättet är Guds rike mitt ibland oss , eller inom oss.
Men den stora skillnaden mellan ECs inställning och många andras rör egentligen andra frågor. Som "när är man frälst" eller "när är man medlem i en församling". Och naturligtvis en massa experimenterande omkring vad som verkligen utgör en församling. Framför allt har man tagit bort likhetstecken mellan "församlingsliv" och "gudstjänstfirande". Eller snarare - man menar ofta att allt vi gör ska vara en gudstjänst och att församlingen är där vi är, alltså en "extrem" lekmannarörelse. Men det innebär också att en församling kan vara några stycken som träffas i ett hem, en grupp människor (kristna och ännu inte kristna) som samtalar om livet på en pub och däremellan hjälper varandra med vad som behövs, ett kollektiv, etc.
Jaja. Det kan kort sagt se väldigt olika ut.
Men Guds rike ÄR inte församlingen. Församlingen försöker att leva ut Guds rikes värderingar i förvissningen om att det en dag kommer att bryta igenom med full kraft.
Men Guds rike är större än församlingen, finns redan utanför församlingen också och det är vår uppgift att lyssna efter vad i vår omvärld som står för Gudsrikets värderingar och samarbeta och lära oss av det.
-
Simon,
Förvisso... ;-)
Mackan,
Tack för "röstlös" EC-input!
Charlotte
-
Jag tycker att fottvagningen är en fin liturgisk handling som är till för att påminna oss om hur Kristus tjänade oss, samt att prästen är till för att tjäna oss men framförallt för att påminna oss hur vi ska tjäna vår nästa, precis som du skriver!
Mer liturgi och mer tjänande!
-
Simon,
>Mer liturgi och mer tjänande!
Amen!
Samt mer delaktighet i liturgin....och tjänandet....
Charlotte
|
| Post a comment here: |
| To the main page of this blog: Till bloggens första sida |
| |
| |
|
Men evangelierna är väl skrivna så pass sent att det är svårt att veta vad Jesus tänkte och tyckte kring fottvagningen.. eller? ;)