Som de flesta väl vet så innehar katolikerna sen lång tid tillbaka den eftertraktade guldmedaljen såväl i den olympiska pajkastningsgrenen, som i den virtuella bloggpajkastningen. Vi är störst, bäst och har precis allt helt enkelt - ingen kan träffa oss med en paj på samma genomgripande och råa sätt som de vi själva kastar - särskilt inte på det sätt som katolska pajer avfyras inomkyrkligt. Det är hela sanningen.
Inga andra kristna når fram till samma intensitet och infernaliskt låga nivå lika blixtsnabbt....
Inga andra är mer träffsäkra - sällan har en katolsk paj missat sitt välplanerade mål.
Inga andra lyckas heller få ihop ett lika smetigt och klibbigt pajinnehåll.
Och inga andra har lyckats skapa så pass många och så varierande pajrecept.
För att förstå en katolsk tradition så måste man alltid gå långt tillbaka i tiden. Det gäller naturligtvis även pajkastningstraditionen - som började som ett rent inomkatolskt fenomen, och som sedan blev till en bidragande orsak till kyrkosplittringen. (Några tröttnade helt enkelt på att ständigt ha katolska pajer vinande kring öronen, och gav sig av för att kunna fira gudstjänst och göra goda gärningar istället.)
Vi gör därför en liten historisk utvikning inledningsvis för att få lite "kött på pajen", så att säga.
Pajtraditionen går så långt tillbaka i kyrkans historia som till den första påven, som var en kvinna vid namn Pia (= den fromma). Men hon fick formellt gå under täcknamnet "Petrus" för att inte riskera att dra till sig uppmärksamheten från en del högljudda pseudoapostlar som inte kunde tänka sig att Jesus kunde ha valt en kvinna till denna tjänst, eller till någon som helst uppgift i kyrkan (annat än pajbakning och dylikt)... Fick de veta det skulle de sprida ryktena på nolltid.
Sanningen om påven Pia fick absolut inte nå den sekulära makten - man dolde detta som en inomkyrklig hemlighet för de invigda (d.v.s. de döpta), för att inte ställa till med problem, eftersom kvinnor inte var accepterade som fullvärdiga människor i det omgivande samhället då för tiden. Fast alla riktiga apostlar och alla kristtrogna var nöjda och glada med beslutet förstås.
Det är just påven Pia som har inspirerat senare påvar att ta namnet Pius - det är helt enkelt den manliga formen av hennes namn. Den förste påve som antog det namnet visste att det kom från henne, om det vittnar ett brev han skrev, som numera förvaras bakom lås och bom eftersom en del i Vatikanen kämpar emot att kyrkans lära ska ändras tillbaka på denna punkt. De övriga påvarna trodde att de lånade namnet av den förste Pius. Som så gott som alltid i historien är det en kvinna som står bakom det männen får äran för....
Det har vid djupa efterforskningar visat sig att själva ordet "paj" etymologiskt härrör ur engelskans "pie", som i sin tur kommer från latinets ord för smärta - alla känner nog till "Pie Jesu" - som uttrycker Jesu lidande musikaliskt, samt Pietà - statyn med den sörjande Jungfrumodern och den döde Sonen i Peterskyrkan. Det kan också göra förfärligt ont just att träffas av en paj - det vet alla som har råkat ut för det.
Så var fallet särskilt med påven Pias pajer. Hon var en ganska usel husmor, som inte var så väl insatt i pajtillagningskonsten - hennes karisma var att leda kyrkan helt enkelt - inte att stå vid spisen.
Hennes pajer såg ut därefter. Torra och svarta på ytan, degiga och rinniga inuti. De var helt enkelt oätliga, även för den mest artige bordsgästen. I obevakade ögonblick smögs därför pajen (varje gäst fick varsin - hon var inte knusslig) ner i medhavda påsar eller mössor. Biskopsmitror visade sig vara särskilt bra just för det ändamålet - och det var ju många biskopar på middagsbesök hos henne, minst sagt.
Men vad skulle man sedan göra av dessa pajer? Det gick ju inte att slänga mat - inte ens oätlig sådan. Jo - man kunde förstås kasta dem på varann vid behov... De hårda kanterna och det söliga innehållet visade sig vara en fantastisk kombination för att ställa till med så mycket skada som möjligt, och samtidigt locka åskådarna till skratt. Pajerna användes främst på koncilier och andra samlingar där kyrkliga potentater möttes för teologiska dispyter och dogminstiftande (påven Pia hade betydligt viktigare saker för sig i Kristi efterföljelse bland de fattiga och utstötta, så hon var sällan eller aldrig med - och då hon var med slängdes förstås inga pajer för att skona henne från vetskapen om vad hennes pajer användes till).
"En paj i handen är bättre än tio i ugnen" är ett ordspråk som internt brukades relativt ofta redan på den tiden, och som härrör just från ett av de kletigaste koncilierna under de första århundradena, när man skulle slå fast en av de viktigaste grundbultarna i dogmatiken (d.v.s. dogmen om biskopscerisa läppstift).
Fortfarande ser vi spår av pajens inflytande i Vatikanen, inte bara i form av klumpar på väggarna - numera utgör dessa värdefulla touché-reliker som paradoxalt nog inte får vidröras. [Touché = röra vid - om reliker som har rört vid helgonens kroppar - vanligen tygbitar - men här alltså pajrester från tidiga kyrkomöten.]
Pajdegen används idag bl.a. för att försöka täppa till dogmatiska kryphål - men med en vanlig enkel tandpetare kan man snabbt avslöja knepet. De grälla kardinals- och biskopsfärgerna är givetvis också inspirerade av olika fruktpajer (röda vinbär och hallon, närmare bestämt).
Pajen har även rent etymologiskt med humor att göra. Av detta ord kommer nämligen också ordet "pajas". Och schweizergardisterna är som alla vet klädda just som randiga pajasar. När inga turister finns i närheten skuttar de omkring som glättiga narrar och underhåller det kyrkliga ganska så uttråkade hovet (ibland just med pajkastning - endast de har för övrigt tillåtelse att skämtsamt kasta paj på självaste påven - men då bara skumgummipajer som inte fläckar ner hans vita kläder - för inget blekmedel i världen skulle kunna ta bort en pajfläck från påvekläder). Medan turisterna är där agerar de förstås som stela och nitiska påvliga vakter.
Katolikerna har genom århundradena utvecklat pajkastningskonsten till en enorm förfining. Man har bl.a. konstruerat en modell som går ut på: "don efter person" - eller, med andra ord, att: "ont skall med ont fördrivas".
Här följer några dedikationsanvisningar och recept för den som vill lära sig något av de katolska, hittills obesegrade, mästarna i det som nu alltså har hamnat på elitnivå som olympisk sport:
Malörtspaj - för bittra och elaka. (Ingredienserna samlas helst in i Tjernobyl - som betyder just Malört - resultatet brukar bli lysande.)
Rönnbärspaj - för sura och missunsamma. (Tag gärna en lömsk "räv" till hjälp vid bärplockningen för att effektivisera det hela. Häll på rikligt med saft från citroner, lime och grapefrukt.)
Rotfruktspaj - för radikala förnyare som går till rötterna. (Gräv djupt och dra hårt, kålrötter hittar man inte på ytan och de håller envist kvar rötterna av all kraft, komplettera med en morot som en uppmuntran mitt i pajen - orange är ju revolutionens färg.) [Seriös anm: intressant nog är franskans ord för kålrot detsamma som ordet för svensk - suède - förklara det den som kan...]
Konservburksfruktpaj - för konservativa konserverare. (Använd alla verktyg du kan hitta för att få upp de uråldriga hårdmetallburkarna. Ofantligt mycket svårare än att bryta sig in i en kokosnöt. Damma först av burkarna de sekeltjocka smutslagren - och glöm inte att lämna in de giftiga förpackningarna till återvinning! Se efter att innehållet har möglat tillräckligt mycket. Blanda för allt i världen inte olika konservburksfrukter i samma paj - då får de "spad-er".)
Tomt pajskal - för liberala blindstyren. (Innehållet är på förhand utslängt ur denna paj. Såväl prästost som övrig fyllning. Detta är den enklaste pajen att tillaga - behöver inte ens förgräddas - den är allra bäst som härligt klibbig deg. Ta alltså inte i för mycket mjöl! Gör massor av hål i degen med en gaffel - den ska vara rejält urblåst under kastet.)
Rättikepaj - för dem som icke har rätt. (Rättika ingår självfallet i denna paj. Skulle det vara svårt att få tag på det, beroende på säsongen, så går det bra att byta ut det mot vad som helst som är fel - ju mer fel desto bättre. Glöm inte att bättra på ytan så att det som är fel ser helt rätt ut för de mest blåögda.)
Dogmpaj - för kyrkliga fanatiker. (En stenhård allt-i-ett-paj - som schampoo med balsam i ett - eller snarare som ett massförstörelsevapen - dödar effektivt allt i närheten om man inte ser upp.)
Och några specialare utan närmare beskrivning - det säger sig självt vad som ska ingå:
Garnpaj - för trassliga och stickiga.
Glashuspaj - för splittrade stenkastare.
Vattenpaj - för ytliga och spända.
Smulpaj - för torra och stökiga.
Ärtpaj - för ärthjärnor.
Rutten äggpaj - för rötägg.
Snigelpaj - för trögtänkta.
Dyngpaj - för smutskastare.
Slimepaj - för osnutna snorungar.
Gummipaj - för falska dussinkopior.
Tyvärr har ett viktigt unikt recept i raden fallit bort eftersom anteckningarna (nedklottrade en natt vid svagt stearinljussken ur dokument i Vatikanens hemliga arkiv) är oläsliga.
Fast egentligen spelar det ingen roll - eftersom "don efter person"-läran inte funkar i praktiken. Det hela har istället en tendens att bli etter värre genom sådan metodik....
Kanske katolikerna (såväl som de protestantiska silvermedaljörerna, och de ortodoxa bronsinnehavarna) istället borde lära sig att vända andra kinden till - alternativt lägga kinden mot en kylskåpssval paj med behagligt osttäcke och vila en stund, tills de utsjasade orden har fått en chans att kravla sig upp ur pajskalet och tvätta av sig det eventuella innehållet...?
***
Till slut en liten påminnelse - apropå pajer och recept i allmänhet:
Skicka gärna in dina favvorecept till denna: Receptblogg!
Vilken meny! Detta var det skojigaste jag läst på länge. ;)
Kommer, på tal om Tjernobyl, att tänka på att en Norrtäljetidning skrev "Tjernobylbarn lyste upp marknadsafton" för några år sedan. Inte så "lysande" kanske... Får man skämta om Tjernobyl? Jag skrev om den i ett arbete på gymnasiet. Känner att det är för allvarligt att skämta om, hemskheter som de stackars ryssarna fått/får gå igenom berör mig mycket...
Men en dogmpaj skulle vara intressant att smaka. Tänk att prova på det dogmatiska livet! Då är väl livet lätt som en plätt!?
Mackan tar upp det i ett kapitel i sin bok. Och kommer fram till samma slutsats som jag.
Man kan skämta om i princip allt - men inte överallt - i alla sammanhang.
Läser någon (som förstår svenska) och som var med i Tjernobyl detta så blir det naturligtvis inte alls det minsta roligt...
Men vi fick oss ju också en stor dos radioaktivitet över bärmarker och djur. Vi är själva förmodligen en aning självlysande... Så perspektivet är samtidigt riktat inåt - i dubbel bemärkelse - och kommer altså inte "von oben".
Ska man vara krass så handlar det här om att skämta om det farliga - och ytterst döden - det kan vara skrämmande för en del. Men på något sätt måste man ju förhålla sig till det. Och är det då inte bättre att ibland kunna skratta åt det än att kanske vara orolig/ledsen (det har också sin tid - vi slipper inte undan)? Alla ska vi ju dö en gång - och alla vi känner och tycker om dessutom (vet inte vad som är "värst" att tänka på - att man vet att man själv ska dö - eller att de omkring en kommer att dö en dag) - även om det blir av olika orsaker. Döden är ju en del av livet - så visst måste man få skämta också om den...?
Akta dig för dogmpajen! Den är allra hårdast. De här pajerna brukar man inte direkt få smaka på i första hand - utom om man får dem "serverade" rakt i ansiktet förstås, då kan man passa på att ta sig en smakbit.... ;-)
Det berör också mig vad ryssarna och andra utsatta folk har fått/får gå igenom....
Inte minst folk i länderna i Afrika i vår tid.
Mest p.g.a. den rika delen av världen - att vi så ofta prioriterar annat än att hjälpa dem att få det bättre - samt att vi sällan accepterar en sämre levnadsstandard själva (det måste vi om det inte ska gå åt skogen!).
Att katolska kyrkan tillämpar en ohygglig dubbelmoral som drabbar de allra mest utsatta (i AIDS/kondomfrågan) - det gör mig verkligen upprörd.
Vi är de största bovarna - hur man än ser på det...
Vilken meny! Detta var det skojigaste jag läst på länge. ;)
Kommer, på tal om Tjernobyl, att tänka på att en Norrtäljetidning skrev "Tjernobylbarn lyste upp marknadsafton" för några år sedan. Inte så "lysande" kanske... Får man skämta om Tjernobyl? Jag skrev om den i ett arbete på gymnasiet. Känner att det är för allvarligt att skämta om, hemskheter som de stackars ryssarna fått/får gå igenom berör mig mycket...
Men en dogmpaj skulle vara intressant att smaka. Tänk att prova på det dogmatiska livet! Då är väl livet lätt som en plätt!?