Jakten på det försvunna skrattet - och humorstafetten
Här kommer äntligen den utlovade samlingsrecensionen av Mackans bok, Jakten på det försvunna skrattet - en komiker söker en skrattande Gud - som jag redan tidigare har kommenterat bl.a. här och här. Kolla etiketten humor för att hitta samtliga referenser insmugna i diverse fasteblogginlägg.
Mackan har skickligt klarat konststycket att få till en både lättläst och kunnigt skriven bok om humor - särskilt, men inte enbart, i kristna sammanhang. Han går systematiskt igenom de viktigaste aspekterna (som främst berör stand-up-komik), och blandar teori med praktik.
Själv "fuskade" jag lite med praktiken genom att inte göra de föreslagna övningarna under läsningens gång - så jag är inte riktigt klar med boken än... Å andra sidan fastnade jag för helt andra saker som ledde till inspiration för vidaretänkande och skrivande.
Visste inte innan jag läse boken att man kunde jobba så medvetet med humor - trodde i min naivitet att det viktigaste var att ta vara på inspirerade ögonblick och samla på guldkorn som oväntat dyker upp. Men nej - humor kräver också disciplin och ibland hårt ordsnickeriarbete och filande - liksom annat författarskap.
För min del väckte boken många tankar, som jag delvis spann vidare på här i bloggen (se länkarna ovan). Den gjorde mig också mer medveten om "humorn som vapen" - eller snarare vitaminpiller - inte minst i bloggandet. :-)
Under läsningens gång blev jag av med en del saker som jag glömde på tåget. Fick då numret till SJ's hittegodsavdelning (som jag aldrig ringde eftersom det vore mer än otroligt om någon skulle ha lämnat in kassen med prylar). Utan att reflektera över det lade jag en morgon lappen i boken som bokmärke. Kom först senare på hur kul det var - en bok om det försvunna skrattet - får en lapp med hittegodsavdelningens telefonnummer i.... Kanske borde ringa och höra efter ifall de har hittat några borttappade kyrkliga skratt eller åtminstone något enstaka fniss....? ;-)
Kan inte annat än varmt rekommendera boken till var och en som är det minsta intresserad av humor. Den kan beställas från förlaget - just nu till bokreapris. Och dess innehåll är värt mycket mer än det facila priset! Tolle lege (= tag och läs, citat av Augustinus). Det är en bok att läsa - och läsa om.
Det var för övrigt en hel del lyckliga sammanträffanden som ledde till det som blev en fasta med touch av humor i år.
Boken förstås, men också en bloggare i ett annat land som inspirerade till inlägget om Jesu skratt och fastehumor, som i sin tur gav upphov till idén med blogghumorstafetten, där Mackan förärades första pinnen och sedan intog en plats i humorkonciliet, där snart den första godiskorgen kom till. Resten är historia - som man brukar säga...
Vi har för övrigt under senaste konciliemötet beslutat att göra humorstafetten till en återkommande bloggtradition, då den genererade så många finurligt roliga inlägg som lyste upp fastan och den kristna bloggosfären. Stort tack till alla som deltog! Vi ser redan fram emot nästa års fasta... ;-)
Som de flesta väl vet så innehar katolikerna sen lång tid tillbaka den eftertraktade guldmedaljen såväl i den olympiska pajkastningsgrenen, som i den virtuella bloggpajkastningen. Vi är störst, bäst och har precis allt helt enkelt - ingen kan träffa oss med en paj på samma genomgripande och råa sätt som de vi själva kastar - särskilt inte på det sätt som katolska pajer avfyras inomkyrkligt. Det är hela sanningen.
Inga andra kristna når fram till samma intensitet och infernaliskt låga nivå lika blixtsnabbt....
Inga andra är mer träffsäkra - sällan har en katolsk paj missat sitt välplanerade mål.
Inga andra lyckas heller få ihop ett lika smetigt och klibbigt pajinnehåll.
Och inga andra har lyckats skapa så pass många och så varierande pajrecept.
För att förstå en katolsk tradition så måste man alltid gå långt tillbaka i tiden. Det gäller naturligtvis även pajkastningstraditionen - som började som ett rent inomkatolskt fenomen, och som sedan blev till en bidragande orsak till kyrkosplittringen. (Några tröttnade helt enkelt på att ständigt ha katolska pajer vinande kring öronen, och gav sig av för att kunna fira gudstjänst och göra goda gärningar istället.)
Vi gör därför en liten historisk utvikning inledningsvis för att få lite "kött på pajen", så att säga.
Pajtraditionen går så långt tillbaka i kyrkans historia som till den första påven, som var en kvinna vid namn Pia (= den fromma). Men hon fick formellt gå under täcknamnet "Petrus" för att inte riskera att dra till sig uppmärksamheten från en del högljudda pseudoapostlar som inte kunde tänka sig att Jesus kunde ha valt en kvinna till denna tjänst, eller till någon som helst uppgift i kyrkan (annat än pajbakning och dylikt)... Fick de veta det skulle de sprida ryktena på nolltid.
Sanningen om påven Pia fick absolut inte nå den sekulära makten - man dolde detta som en inomkyrklig hemlighet för de invigda (d.v.s. de döpta), för att inte ställa till med problem, eftersom kvinnor inte var accepterade som fullvärdiga människor i det omgivande samhället då för tiden. Fast alla riktiga apostlar och alla kristtrogna var nöjda och glada med beslutet förstås.
Det är just påven Pia som har inspirerat senare påvar att ta namnet Pius - det är helt enkelt den manliga formen av hennes namn. Den förste påve som antog det namnet visste att det kom från henne, om det vittnar ett brev han skrev, som numera förvaras bakom lås och bom eftersom en del i Vatikanen kämpar emot att kyrkans lära ska ändras tillbaka på denna punkt. De övriga påvarna trodde att de lånade namnet av den förste Pius. Som så gott som alltid i historien är det en kvinna som står bakom det männen får äran för....
Det har vid djupa efterforskningar visat sig att själva ordet "paj" etymologiskt härrör ur engelskans "pie", som i sin tur kommer från latinets ord för smärta - alla känner nog till "Pie Jesu" - som uttrycker Jesu lidande musikaliskt, samt Pietà - statyn med den sörjande Jungfrumodern och den döde Sonen i Peterskyrkan. Det kan också göra förfärligt ont just att träffas av en paj - det vet alla som har råkat ut för det.
Så var fallet särskilt med påven Pias pajer. Hon var en ganska usel husmor, som inte var så väl insatt i pajtillagningskonsten - hennes karisma var att leda kyrkan helt enkelt - inte att stå vid spisen.
Hennes pajer såg ut därefter. Torra och svarta på ytan, degiga och rinniga inuti. De var helt enkelt oätliga, även för den mest artige bordsgästen. I obevakade ögonblick smögs därför pajen (varje gäst fick varsin - hon var inte knusslig) ner i medhavda påsar eller mössor. Biskopsmitror visade sig vara särskilt bra just för det ändamålet - och det var ju många biskopar på middagsbesök hos henne, minst sagt.
Men vad skulle man sedan göra av dessa pajer? Det gick ju inte att slänga mat - inte ens oätlig sådan. Jo - man kunde förstås kasta dem på varann vid behov... De hårda kanterna och det söliga innehållet visade sig vara en fantastisk kombination för att ställa till med så mycket skada som möjligt, och samtidigt locka åskådarna till skratt. Pajerna användes främst på koncilier och andra samlingar där kyrkliga potentater möttes för teologiska dispyter och dogminstiftande (påven Pia hade betydligt viktigare saker för sig i Kristi efterföljelse bland de fattiga och utstötta, så hon var sällan eller aldrig med - och då hon var med slängdes förstås inga pajer för att skona henne från vetskapen om vad hennes pajer användes till).
"En paj i handen är bättre än tio i ugnen" är ett ordspråk som internt brukades relativt ofta redan på den tiden, och som härrör just från ett av de kletigaste koncilierna under de första århundradena, när man skulle slå fast en av de viktigaste grundbultarna i dogmatiken (d.v.s. dogmen om biskopscerisa läppstift).
Fortfarande ser vi spår av pajens inflytande i Vatikanen, inte bara i form av klumpar på väggarna - numera utgör dessa värdefulla touché-reliker som paradoxalt nog inte får vidröras. [Touché = röra vid - om reliker som har rört vid helgonens kroppar - vanligen tygbitar - men här alltså pajrester från tidiga kyrkomöten.]
Pajdegen används idag bl.a. för att försöka täppa till dogmatiska kryphål - men med en vanlig enkel tandpetare kan man snabbt avslöja knepet. De grälla kardinals- och biskopsfärgerna är givetvis också inspirerade av olika fruktpajer (röda vinbär och hallon, närmare bestämt).
Pajen har även rent etymologiskt med humor att göra. Av detta ord kommer nämligen också ordet "pajas". Och schweizergardisterna är som alla vet klädda just som randiga pajasar. När inga turister finns i närheten skuttar de omkring som glättiga narrar och underhåller det kyrkliga ganska så uttråkade hovet (ibland just med pajkastning - endast de har för övrigt tillåtelse att skämtsamt kasta paj på självaste påven - men då bara skumgummipajer som inte fläckar ner hans vita kläder - för inget blekmedel i världen skulle kunna ta bort en pajfläck från påvekläder). Medan turisterna är där agerar de förstås som stela och nitiska påvliga vakter.
Katolikerna har genom århundradena utvecklat pajkastningskonsten till en enorm förfining. Man har bl.a. konstruerat en modell som går ut på: "don efter person" - eller, med andra ord, att: "ont skall med ont fördrivas".
Här följer några dedikationsanvisningar och recept för den som vill lära sig något av de katolska, hittills obesegrade, mästarna i det som nu alltså har hamnat på elitnivå som olympisk sport:
Malörtspaj - för bittra och elaka. (Ingredienserna samlas helst in i Tjernobyl - som betyder just Malört - resultatet brukar bli lysande.)
Rönnbärspaj - för sura och missunsamma. (Tag gärna en lömsk "räv" till hjälp vid bärplockningen för att effektivisera det hela. Häll på rikligt med saft från citroner, lime och grapefrukt.)
Rotfruktspaj - för radikala förnyare som går till rötterna. (Gräv djupt och dra hårt, kålrötter hittar man inte på ytan och de håller envist kvar rötterna av all kraft, komplettera med en morot som en uppmuntran mitt i pajen - orange är ju revolutionens färg.) [Seriös anm: intressant nog är franskans ord för kålrot detsamma som ordet för svensk - suède - förklara det den som kan...]
Konservburksfruktpaj - för konservativa konserverare. (Använd alla verktyg du kan hitta för att få upp de uråldriga hårdmetallburkarna. Ofantligt mycket svårare än att bryta sig in i en kokosnöt. Damma först av burkarna de sekeltjocka smutslagren - och glöm inte att lämna in de giftiga förpackningarna till återvinning! Se efter att innehållet har möglat tillräckligt mycket. Blanda för allt i världen inte olika konservburksfrukter i samma paj - då får de "spad-er".)
Tomt pajskal - för liberala blindstyren. (Innehållet är på förhand utslängt ur denna paj. Såväl prästost som övrig fyllning. Detta är den enklaste pajen att tillaga - behöver inte ens förgräddas - den är allra bäst som härligt klibbig deg. Ta alltså inte i för mycket mjöl! Gör massor av hål i degen med en gaffel - den ska vara rejält urblåst under kastet.)
Rättikepaj - för dem som icke har rätt. (Rättika ingår självfallet i denna paj. Skulle det vara svårt att få tag på det, beroende på säsongen, så går det bra att byta ut det mot vad som helst som är fel - ju mer fel desto bättre. Glöm inte att bättra på ytan så att det som är fel ser helt rätt ut för de mest blåögda.)
Dogmpaj - för kyrkliga fanatiker. (En stenhård allt-i-ett-paj - som schampoo med balsam i ett - eller snarare som ett massförstörelsevapen - dödar effektivt allt i närheten om man inte ser upp.)
Och några specialare utan närmare beskrivning - det säger sig självt vad som ska ingå:
Garnpaj - för trassliga och stickiga.
Glashuspaj - för splittrade stenkastare.
Vattenpaj - för ytliga och spända.
Smulpaj - för torra och stökiga.
Ärtpaj - för ärthjärnor.
Rutten äggpaj - för rötägg.
Snigelpaj - för trögtänkta.
Dyngpaj - för smutskastare.
Slimepaj - för osnutna snorungar.
Gummipaj - för falska dussinkopior.
Tyvärr har ett viktigt unikt recept i raden fallit bort eftersom anteckningarna (nedklottrade en natt vid svagt stearinljussken ur dokument i Vatikanens hemliga arkiv) är oläsliga.
Fast egentligen spelar det ingen roll - eftersom "don efter person"-läran inte funkar i praktiken. Det hela har istället en tendens att bli etter värre genom sådan metodik....
Kanske katolikerna (såväl som de protestantiska silvermedaljörerna, och de ortodoxa bronsinnehavarna) istället borde lära sig att vända andra kinden till - alternativt lägga kinden mot en kylskåpssval paj med behagligt osttäcke och vila en stund, tills de utsjasade orden har fått en chans att kravla sig upp ur pajskalet och tvätta av sig det eventuella innehållet...?
***
Till slut en liten påminnelse - apropå pajer och recept i allmänhet:
Skicka gärna in dina favvorecept till denna: Receptblogg!
Fastetiden är inte bara en tid för avstående av mat, utan också en tid för eftertanke och bot - och förstås numera även en tid för blogghumorstafett.... ;-)
Så varför inte slå ihop allt detta?
Kom i natt på tanken att vinkla humorstafetten något under de sista återstående dagarna, så att de, samtidigt som humorn bibehålls, får utgöra intensifierade botdagar som en förberedelse för Stilla veckan.
Ett slags avslutande (humorns) botvandring mellan en Askonsdag och Långfredag i miniatyr alltså. Detta får gärna bli en tradition under framtida humorstafetter - Mackan och jag får ta ett konciliebeslut om det sen...!
Så här tänkte jag:
Du som, liksom jag, har deltagit flitigt i kristen bloggpajkastning emellanåt, får här en unik chans att göra bot i form av humor!
I den tidiga kyrkan var botgörarna offentliga - i den nog så offentliga bloggosfären är det lite på samma sätt - alla är vi syndare - en del är bara lite bättre på att dölja det än andra. Så varför inte markera viljan till bättring genom att välja ett av de återstående ämnena i godiskorgen - eller hitta på ett eget - och skriva om det? Kort eller långt - skribenten avgör själv - så tidsbrist är ingen ursäkt.... Det är dessutom kul när man kommer igång, vilket en del av er redan har märkt... (Botövningar bör inte vara alltför tråkiga!) Även du som redan deltagit i stafetten kan alltså skriva ytterligare ett inlägg - som en ödmjukande bonusövning i humor - ifall du känner dig manad.
Märk inlägget med ämnestiteln samt "botövning". Länka som vanligt till godiskorgen. Inget pris utdelas för denna del av stafetten - just eftersom det är en botövning....
Du som inte tycker att du har något att göra bot för, men som brinner av längtan efter att hugga in på något ämne och skriva humoristiskt om det, men som inte har haft turen att få någon stafettpinne i din blogg under detta första år, får också mellan onsdag och fredag en slutspurtschans att delta i humorstafetten.... (Lite som andra chansen i Melodifestivalen...) Gör då på samma sätt - reglerna och ämnena hittar du alltså i godiskorgen. Vore kul om vi mer eller mindre kunde tömma den på ämnen så kan vi börja på ny kula nästa år med ämnen som är aktuella då!
Berätta i kommentarerna i detta inlägg ifall du deltar i botövningen/slutspurten och vilket ämne du tänker skriva om - så att det inte blir dubbletter. Tala också om när du har skrivit det så lägger jag in en länk i godiskorgen.
Har du ingen egen blogg är du välkommen att publicera inlägget i min blogg.
De frivilliga botbidragen och övriga bidrag (inklusive de bidrag som är knutna till vilande humorpinnar) ska ha publicerats senast nu på lördag, då Palmsöndagen högtidligen bryter stafetten för i år.
Själv väljer jag att botskriva om "Katolsk pajkastning" - det ämnet är härmed alltså taget.... ;-)
En lysande bitsk, ortodoxt ordrik förstås, genomgång av heresier och sann lära.... Vad underbart att få läsa om detta kristna favvoämne från ortodoxt håll för en gångs skull. Mer övertygande i sin sinnrikt logiska ironi än den romerska kanons alla paragrafer. Konstantinopel, here I come...! Jag har redan rakat tonsur och sitter i säck och aska - får se om jag överlever den ortodoxa fastan bara - efter den katolska... :-) Inlägget föräras en stor glittrig "hedniskt" katolsk guldstjärna!
Pinnen skjutsades raskt vidare till ytterligare en ortodox, Katholou, som skriver om ett eget ämne: "Hollywoods heresi".
Torr ortodox humor när den är som bäst. För och emot, och mot för och mot emot, och för för och slutligen för emot. För att sammanfatta det i ett nötskal. Glimmande guldstjärna.
Den ortodoxa pinnen övergick åter i en katolsk - och nu står allt katolskt hopp till Jacob.
Vi väntar också spänt på att se hur det går med den frikyrkliga pinne som har landat i Cissis blogg.
Medan den konservativt färgade snålblåsten ven som värst i ett av humorinläggen, ingrep en högre makt, kan man nästan tro....
För under det att dyngkokorna yrde så det rök, så inspirerades en hitsurfad bloggare plötsligt att ta upp en tappad stafettpinne och föra humorstafetten vidare ett snäpp. Utan att vare sig Mackan eller jag behövde raka tonsur.... Utan att vi ens visste om det!
På bara två dagar har humorstafetten därför vuxit med hela tre inlägg:
Allan (välkommen hit, förresten, så här på ett humorns bananskal) skrev nyss om "Min fasters handfasta fastetips" - och ger sin pinne till Cissi.
Och själv fick jag (trots att initiativtagandet till stafetten väl borde ha gjort mig immun ur utmaningssynpunkt) - en pinne av Z som resulterade i ett inlägg om när "Jesus dök upp i möglet i mitt kylskåp". Min pinne hamnade hos Aletheia - men den försattes i viloläge - och plockades alltså upp av Allan.
Och så spårade det som sagt ur rejält på ett hörn - men man kanske etymologiskt kan koppla humor till humör på något sätt och se ett slags koppling. Eller så verkar humorn helt enkelt som en kraft som obönhörligt sätter saker i rullning - en liten sten som rullar utför en klippa kan sätta igång ett jordskred.
Så är det ofta.
Hade som enda blogginsats idag tänkt slutföra recensionen av Mackans bok som jag läste klart i morse - men det får bli imorgon eller så, tillsammans med filmrecensioner av de första filmerna jag nu har "bloggtittat" på...
Det kommer när stormen förhoppningsvis har lagt sig, och alla lossrivna hårtussar klistrats fast med tupéklister eller kanske Karlssons klister....
***
Uppdatering:
Johanna G upplyser mig om att Kristina också har kommit med sitt bidrag, Min semester i himlen, som skulle ha fått en guldstjärna om det hade lyckats uppbringa lite mer självdistans till det katolska, och skippat den sedelärande predikotonen (och varför inte den märkligt sadistiska Jungfru Maria?). Ibland glimmar det dock till på ett trivsamt humoristiskt sätt - så det är helt klart godkänt som stafettbidrag! Hennes pinne har nu gått vidare till Tuve.
Det har inte dykt upp någon länk till inlägget än i knuff-rutan i min blogg, därför hade jag inte sett att Kristina skrivit det. (Men jag ser att hon har lagt in en länk, så det tar förmodligen bara lite tid innan automatiken funkar.)
Minutz3 har ännu inte lagt in länken till godiskorgen i sitt bidrag - så jag ber dig göra det så att alla stafettdeltagare har länkar både till och från humorstafetten och kan lokaliseras på så vis av alla som är intresserade av att läsa samtliga bidrag och inte bara något enstaka här och där som de råkar snubbla över.
Uppdatering igen (här går det undan):
Tuve har skrivit distanserat och ironiskt om ett delvis nytt ämne - Nya Mariadogmer. Den som brinner av längtan att fördjupa sig i de senaste 25 Mariadogmerna har alltså fortfarande en chans.... Han skriver med små snärtiga slängar åt vissa håll, och kan man inte rentav skönja en längtan efter en del av dessa dogmer....? Han har hur som helst förärats en guldstjärna. Och pinnen gick raskt vidare till stafettens förste ortodox - Nomas - spännande!
Det går förresten bra att komma med fler ämnesförslag till godiskorgen - gärna om sånt som det har bråkats om i den kristna bloggosfären!
För att avslutningsvis förtydliga en punkt det rått viss förvirring om i fråga om *de ofelbara och vid det här laget högst traditionsenliga* reglerna:
Länka ALLTID till godiskorgen i min blogg - jag uppdaterar den så att alla inlägg kan nås därifrån och ni ser till att alla inlägg leder tillbaka dit så sluter vi cirkeln. Länka också till något av Mackans inlägg om humorstafetten - det förenklar beredskapen inför eventuella tuffa koncilieinryckningar om vi båda hålls up to date med samtliga pinnars yrande flottfärd genom den ekumeniska etern!
