Fick tips om ett brev skrivet till en ung gay-katolik av en äldre.
Det han förmedlar liknar på många sätt den situation katolska kvinnor med en prästkallelse hamnar i.
Brevförfattaren, James Alison, skriver mycket vackert om Guds sätt att vända sig till var och en som ett personligt "du" på ett sätt som den kyrkliga auktoriteten sällan lyckas med (istället används från deras sida ganska absurda utryck som jag har gett en del exempel på vad gäller katolska dokument om kvinnor). Han ger en del tips på vägar vidare ur de låsta positionerna - eller kanske snarare hur det går att göra något konstruktivt trots dem.
Detsamma gäller kanske kvinnofrågan?
Men gay-katoliker befinner sig uppenbarligen i ett ganska undanskymt läge, som gör att de inte hamnar i hetluften på samma sätt som katolska kvinnor som upplever att de har en prästkallelse ofta gör - särskilt efter de vigningar som ägt rum de senaste åren.
Den relativa osynligheten för homosexuella i katolska kyrkan kan kanske vara en fristad som ger det välbehövliga lugn de inte alltid möter från omvärlden - och framför allt inte från högljudda kristna på annat håll som inte drar sig för att i media döma över vad de betraktar som synd (intressant nog utifrån ett fåtal mycket luddiga bibelverser som inte ens bibelexperterna kan avgöra hur de ska tolkas), eller från andra kristna som duttar med dem med silkesvantar för att inte bli beskyllda för diskriminering. Men samtidigt är undanskymdheten en fara - det är inte bra att osynliggöra människor alltför länge....
Därför vill jag lyfta fram det hela en aning nu med anledning av det unika brevet som just har publicerats i ett katolskt officiellt sammanhang.
Tänk om vi fick se liknande brev ur kvinnligt perspektiv i officiella sammanhang en dag...! Från en katolsk kvinna till en ung katolsk tjej som känner en prästkallelse. En dag när jag är äldre och förhoppningsvis visare kanske jag skriver ett sådant - det går ju alltid att publicera det i bloggen, om den finns kvar.... :-)
Här är några utdrag - men ta gärna den lilla stund det tar att läsa brevet i sin helhet - det förtjänar det verkligen:
"No, I don’t want to pretend that being an openly gay Catholic is something easy or obvious. It isn’t. For a start, merely the fact of your wanting to read a letter like this at all is a sign of how many obstacles you must have overcome already. You may have faced hatred and discrimination in your own country, from family members, at school, at the hands of legislators eager for cheap votes, through shrieking newspaper headlines that sear your soul, and in the glare of which you are speechless in your own defence. And you’ve probably noticed that at the very best, the Church which calls itself, and is, your Holy Mother has kept silent about the hatred and the fear. While all too often its spokesmen will have lowered themselves to the level of second-rate politicians, lending voice to hate while claiming that they are standing up for love. The very fact that, through and in the midst of, and despite, all these hateful voices, you should have heard the voice of the Shepherd calling you into being of his flock is already a miracle far greater than you know, preparing you for a work more subtle and delicate than those voices could conceive.
You will share in all the contempt which the modern world has for the Catholic Church by virtue of holding firm to the faith you have been given – you will be considered as having little of worth to offer. And by virtue of being a Catholic you will always be on the brink of being considered something of a traitor to whatever project your contemporaries seek to build. No surprise there: that goes with the turf. However you will face something in addition, for you will be considered something of a traitor within the Church as well. “Not quite one of us”. And certainly not someone who can publicly represent the Church, be a visible part of the sign which leads to salvation. And how could it be otherwise? For if being gay is a defect in creation, as is held, then the only sign of grace attaching to being gay would be the removal of being gay from what makes you or I to be.
Do not be surprised, then, that they will be considered loyal and trustworthy who pursue every conceivable psychological false lead with a view to finding scientific backing for the claim that being gay is a pathology. They will receive approval as “a sign of contradiction”, of not yielding to the spirit of the age. While you will be considered a bad Catholic, if a Catholic at all. For, long after the evangelical groups which gave birth to “reparative therapy” and the “ex-gay” movement have moved on, and their leaders apologised for leading people astray, such ideas will find Catholic backers and supporters, since they flatter current Church teaching. But don’t be afraid of those ideas, and don’t hate their propagators. They are our brothers. The very fact that these brothers understand that if the Church’s teaching is true it must have some basis in the discoverable realm of nature means that ultimately it is the evidence of what is true in that realm which will set us free. It will be bigger than what either you, or I, or they, can guess right now and it will set us all free."
Läs hela brevet här.
Välkommen att kommentera det här i inlägget sedan.Etiketter: brev, gay, homosexualitet, katolska kyrkan, kvinnliga präster |
