Å andra sidan så har Einstein vederlagt både Galileios irrlära om absolut tid, liksom Newtons irrlära om absolut rum...

Det finns vissa mycket intressanta beröringspunkter mellan relativitetsteorin och den grekisk-bysantinska teologin.

David,

Tid och rum (i exakt mening) är väl bara mänskliga uppfinningar för att försöka strukturera tillvaron?

Vill du utveckla det sistnämnda - det låter intressant!

Charlotte

Charlotte,

Galileo menade att tiden var absolut, d.v.s. oberoende av det som finns i tiden. Likaså menade Newton att rummet var absolut, d.v.s. att rummet fanns oavsett de som finns i rummet. Einsteins relativitetsteori går ju ut på att tidrummet finns i relation till det som finns (alltså att tid och rum är relativa), vilket hänger samman med att han ser tiden som en fjärde dimension till rummet, där något som rör sig genom rummet även rör sig genom tiden.

Det intressanta med detta är nämligen den grekiska teologins aion (de latinska skolastikernas aevum), som återger hebreiskans 'olam, som litet beroende på vad det syftar på översätts med 'evighet, 'värld' etc. etc. Vilket i grund och botten handlar om "platsen" för något existerandes utsträckning, alltså ett slags relativt tidrum. De bysantinska teologerna talar därför om tre aiones, Guds oskapade aion, den skapade andliga aion (vilken änglarna och människans ande är en del av), och den kroppsliga aion (vilken människans kropp och övriga fysiska fenomen är en del av).

David,

Hmmmmm...

Jag tycker att det verkar som att rum och tid snarare är relativa i sig.

D.v.s. vi människor har hittat på dessa definitioner utifrån vår upplevelse av något rumsligt/tidsligt - för att kunna orientera oss i tillvaron och ruta in dygnet i timmar, minuter, sekunder - räkna år, månader, veckor, dagar.

Fast detta egentligen inte finns - annat än som en konstruktion. Vi skulle klara oss bra utan det...

Egentligen är väl allt ett enda stort HÄR och NU.

Ur Guds perspektiv borde det vara så - ett perspektiv vi bara kan skönja - men kanske se fullt ut en dag?

Och i så fall blir Guds aion det enda som finns - i allt och överallt.

Vad säger ortodoxerna om det?

Charlotte

Charlotte,

Problemet ligger i en viss begreppsbrist på svenska. Det som vi subjektivt uppfattar som tidsflödet är vad som kallas chronos på grekiska. Du måste tänka på att vi på svenska har: "tid, värld, evighet, stund, timme" Med vilka vi skall försöka återge följande grekiska begrepp:
kosmos; aion; hora; kairos; chronos; aidiotes etc. etc. Och det råder inte på ett enda av dessa begrepp en särskilt bra semantisk överensstämmelse...

David,

Frånsett orden - det handlar ju om definitioner av verkligheten.

Tycker det verkar mest rimligt att allt hänger ihop - än att det skulle vara så uppsplittrat som vi människor har gjort det.

Rum, tid, ande, kropp, själ, etc, etc.

D.v.s. att det komprimerat skulle kunna uttryckas som "enhet, evigt, existerande".

Vad nu "evigt" är.... Även där är grekiskan lite diffus.

En lång tid - men inte obegränsad - har jag hört att det troligen betyder.... Vet du mer om det?

Skrev en D-uppsats i grekiska utifrån just tidsbegreppet (chronos och kairos) - i fråga om vår uppståndelse, när den egentligen inträffar (Bibeln ger tre olika alternativ) - så jag har sysslat en del med tidsfrågan även tidigare... ;-)

En helt annan sak - en idé jag fick igår:

Hur vore det om vi skulle starta en ekumenisk teologisk grupp för samtal om olika trosfrågor och filosofi. Som kan ses en gång i månaden eller så och läsa in sig på ett ämne åt gången och tala om det....

Gärna med en inbjuden gäst varje gång som vet mer om det - från katolskt/ortodoxt/frikyrkligt/lutherskt/anglikanskt (o.s.v.) håll.

Kan tänka mig att vi båda känner en del personer som skulle vara intresserade av att vara med (bl.a. de som var på föredraget av Meyendorff och minglet efteråt).

Ska vi försöka köra igång en sån grupp?!

Charlotte

P.S.

Namnförslag på gruppen:

"Levande teologers sällskap"

Jfr. Döda poeters sällskap... :-)

Charlotte