Snubblade över ett citat om detta - som påminner lite om distinktionen tidigare mellan konstnären och ikonmålaren - inspirerat av en bok av Colliander.
"The intricacies of theology are not usually what concerns the artist. They’re concerned with the big, beautiful fundamentals." Sister Wendy Beckett
Råkar ha en vacker konstbok av systern - full av religiösa motiv - men inte bara.
Befinner mig här - som vanligt - på flera fält, där det har satts upp märkliga stängsel dem emellan.
Som om man som teolog inte skulle kunna vara konstnär - och tvärtom. Men det är kanske inte en helt vanlig kombination...? Själv är jag lika intresserad av bådadera.
Lite samma dilemma som i Schmemann-tråden - fast på ett annat plan?
Kärnfråga: varför avgränsa och finfördela det som är en enhet?
Tusen tankar virvlar omkring i hjärnvindlingarna just nu. Nedan är ett litet urval av dem.
Antar att en del som googlar på ett visst ord kommer att hitta hit av "fel" anledning, i tron att inlägget handlar om något helt annat - men särskrivningar är inte min grej, så om det handlar det inte. Fast nu när ni ändå har hittat hit av misstag så tycker jag ni kan fortsätta läsa...även om det låter som rena grekiskan - det skadar nog inte att fundera över kristen tro en gång om året eller så - och det är faktiskt långfredag idag...!
1) Fottvagningen - under skärtorsdagens mässa tvättar en präst sju församlingsmedlemmars fötter. En av de få saker Jesus tydligt gav som befallning till dem som ville följa honom (att tvätta varandras fötter) har reducerats till ett formellt liturgiskt moment som utförs en gång om året - av en person. Hur kan man förvanska budskapet så? Ett av de tydligaste i Bibeln.
Jag skulle kunna slå vad om att det inte finns renare fötter än hos dem som har utvalts till denna ceremoni. Förmodligen doftar det lavendel och fotspray där framme - och alla tånaglar är nog välfilade... Inte särskilt plågsamt m.a.o.
Jag vet att denna uppmaning främst tolkas symboliskt under årets övriga dagar - att vi ska tjäna varandra - på allt sätt, inte just genom fottvätt. Jättefint! Men jag undrar om vi inte samtidigt missar en poäng i det ursprungliga budskapet? Den som har fått sina (om än redan vältvättade) fötter tvättade nån gång förstår nog vad jag menar...
En del kristna sätter sig på stan har jag hört - och erbjuder gratis skoputsning. Tänk om vi istället skulle erbjuda konkret fottvätt på torgen och i de påskfyllda affärsgalleriorna - tvätt av riktigt smutsiga och svettiga och trötta fötter... Undrar om nån skulle vilja/våga få sina fötter tvättade? Vilket vittnesbörd i så fall....
2) Prästkalken - en detalj jag retade mig på: prästerna hade i mässan igår en alldeles egen kalk som enbart de drack ur. Antar att det skulle vara för att särskilja dem - som efterföljarna till de enda som de tror har kallats av Jesus under sista måltiden till att fira eukaristi... För vi i församlingen behövs ju inte längre under mässan - prästerna kan fira den helt själva. Kanske de får det så till sist om klerikariseringen fortsätter i den riktningen...?
3) Petrus uppdrag - hur blev det personliga kallet ett ämbete? Jesus kallade Petrus specifikt till en uppgift - liksom Gud kallar oss alla specifikt. Ur dessa kall uppstår inga ämbeten - det finns inga Susannaämbeten, Johannaämbeten, Niklasämbeten eller Jonasämbeten. Vad talar för att någon skulle ärva just Petrus personliga och unika uppdrag? (D.v.s. det som senare har utvecklats till ett påveämbete och utsträckt sin "ofelbara" makt från Rom till hela världen.)
4) Vad Kyrkan är - Jesus talar om Gudsriket. Det är det centrala i hans förkunnelse - från början till slut. Det finns exegeter som menar att inte alla Jesusord är autentiska - så kan det vara med ord som uttrycker en långt utvecklad teologi - t.ex. om Jesu lidande, och som kan ha lagts i hans mun i efterhand när Kyrkan hade utvecklat teologin om det - evangelierna skrevs ju ganska långt efter Jesu död (jfr. palmsöndagsdiskussionen i ett annat inlägg). Men samtliga exegeter jag har stött på hittills menar att Gudsrikesuttalandena är autentiska. Intressant.
Vad är då detta Rike? Evangelisterna säger att det finns inom oss - eller mitt ibland oss. Är Gudsriket detsamma som Kyrkan? Om man ser Kyrkan som varande inom oss, så skulle jag svara ja på det.
Men var det meningen att nya stentempel skulle byggas, och att ceremonier skulle utformas? Eller skulle Kyrkan vara endast de levande helige-Ande-tempel som vi utgör, och skulle vår "gudstjänst" bestå i vardagsliv som främjar Gudsriket, och ibland enkla samlingar i hemmen - som i början? Var det inte just ritualiserandet av tron som Jesus tydligt vände sig emot hos de "religiösa" i hans samtid?
Är Gudsriket saligprisningarnas rike? I så fall är det bra osynligt.....
Vad säger Emerging Church-samtalen om detta?
5) Manligt-kvinnligt - när symbol blir bokstavstro - kvinnoprästmotståndare brukar lyfta fram bilden av Jesus som brudgum och Kyrkan som brud för att hävda att enbart män kan bli präster. D.v.s. att de som ett slags representanter för Jesus skulle ingå ett äktenskap med Kyrkan, bruden (och detta förhållande får inte vara "homosexuellt", menar de, det blir samtidigt också till en bekväm anledning att hävda att präster ska leva i celibat, för att inte brudgumssymboliken ska gå förlorad). Hänger ni med i alla absurditeterna?
Man missar då det faktum att även män ingår i Kyrkan/bruden. Och man missar att inte bara prästerna representerar Kristus. Ingen kan ju i egentlig mening representera Kristus. Men alla har vi gemenskap med honom - ämbetsbärare så väl som lekfolk.
Bilden funkar helt enkelt inte bokstavligt...
En parallellbild som visar det orimliga i ett sådant synsätt: Jesus ses även symboliskt som huvudet för kroppen som är Kyrkan. Hur ska kvinnoprästmotståndarna månne lyckas vrida till detta för att driva sin tes?
Om huvudet är manligt - så hur kan kroppen i så fall vara kvinnlig? Och om kroppen, Kyrkan, skulle vara manlig så skulle med samma "logik" enbart kvinnor kunna bli präster. Men om symbolerna "bruden" och "kroppen" består av både kvinnor och män (vilket de ju gör) - så öppnar det vägen både för kvinnor och män till tjänst.
Ifall man nu vill använda sig av symbolik som argument i ämbetsfrågan så måste man göra det på ett hederligt sätt - tycker jag.
6) Jesu lidande - Paulus skriver nånstans att han i sin egen kropp lider vad som ännu fattas i Kristi lidande. Många kristna har i Paulus spår tröstat sig med hans ord. Om lidandet är i enhet med Kristus och uppfyller något som fattas - så är det inte meningslöst.
Men då kan man fråga sig hur mycket det kan tänkas "fattas" i ett fullkomligt lidande? Om Jesus var den han menar sig vara så kan det inte fattas särskilt mycket.... För då vore han ju bara en vanlig människa. Men om hans död var ett offer som skulle sona mänsklighetens synd, och om han samtidigt var Gud - borde det offret inte ha varit alldeles tillräckligt? Vad kan då ännu fattas?
Jag slås också allt mer av människors fruktansvärda lidanden genom årtusendena. Att dö på ett kors är inte det värsta... Nu menar man ju att Jesu lidande skulle ha varit mycket värre än alla andras - att han kände tyngden av hela världens synder på sig. Om det kan vi förstås inget veta.
Men nånstans känns det lite konstigt att Kyrkan koncentrerar sig så på Jeus lidande och samlas kring ett krucifix, en bild, och att många hängivna troende kanske lever sig in i Jesu lidande så intensivt att de sörjer - fast Jesus är uppstånden. Detta medan det finns så oändligt många i världen som lider - just nu.
Om jag faller ner inför korset om några timmar så blir det i så fall i bön för alla dem som lider ofattbart av andra människors ondska i världen - nu.
För dem som är utstötta ur samhällsgemenskapen, eller församlingsgemenskapen, för dem som har hamnat mellan stolarna i byråkratikarusellen, för dem som svälter och fryser och inte har något hem, för dem som torteras, för dem som flyr för sitt liv, för dem som förföljs för sin tro, för dem som exkommuniceras, för dem som drabbas av Kyrkans dubbelmoral, för dem som är sjuka, särskilt för dem som i onödan lider av sjukdomar som skulle kunna förhindras och botas, för dem som tyst lider i sina familjer, för dem som har förlorat allt hopp, för alla som ingen annan tänker på eller ber för.
Avsaknadens klarsyn - ett knäckebröds frukostteologi
Imorse skulle jag äta frukost som vanligt... Ur knäckebrödsförpackningen tog jag fram en bit. Det jag då höll i min hand såg ganska lustigt ut. En stor trekantig brödbit med ett hål i ena hörnet.
Slungades genast, och naturligtvis helt oplanerat, in i filosofiska funderingar över ett slags hålteologi....
Nu tänker jag inte på de djupa Schweizerosthålen i religiösa system som gör anspråk på att vara heltäckande, eller, med en parallellbild - på klädlösa kejsare som kan inbilla alla utom klarsynta barn att de visst har kläder på sig...
Nej, detta handlar om existensens brännande närvaro i det till synes frånvarande.
Det har dock en anknytning till liknelserna ovan - avsaknadens tysta språkande om motsatsen.
Hålet i knäckebrödet blev ett kikarsikte in i en skriande brist - men det stannade inte därvid, i tomheten - utan visade vidare mot en orkidéknopp på väg att slå ut - mot en vintrigt frusen bakgrund. Det talade om kontraster - om liv ur död...
Och det sade mig något om katolska kyrkan och kvinnoprästbristen.
Om människorna är tysta ska knäckebröden ropa....
Vid köksbordet kan man för övrigt ofta lära sig mycket om livets väsentligheter...
Jag har oftast fått intrycket att denna fråga är ganska så perifer i frikyrkorna - det är inte särskilt kontroversiellt att kvinnor också kan bli pastorer.
Men i Dagen läste jag just en kort artikel om en ung kvinna som blev pastor förra året och som hade funderat en del över det och även mött motstånd. Läste också en annan artikel om hur det på de flesta håll numera är lika många kvinnor som män som utbildas till pastorer - bara med undantag av pingströrelsens utbildning i Uppsala.
Jag kan inte låta bli att fortsätta undra hur denna fråga alls kan uppstå i vår tids kyrka.... Särskilt som det inte var så i början av kyrkans historia....
Apropå urkyrkan och kvinnor -
Jag fick igår besök av ännu en hantverkare i raden (har för länge sedan tappat räkningen). Denna gång var det en målare som skulle fixa några detaljer efter att en ringklocka som inte fungerade hade skruvats loss av en elektriker (som även var här och grejade med telefonsladd efter tapetseringen och ett trasigt eluttag i taket).
Vi kom snart in på samtal om färg. Målaren sa att om man använder en liter alkydfärg istället för vattenbaserad färg så motsvarar miljöförstöringen lika mycket utsläpp som att resa med bil från Sverige till Rom! Otroligt! Det borde få var och en som fixar där hemma att tänka sig för inför färgköpsvalet...! Bojkotta alkydfärg alltså!
Målaren sa att han tyckte att det var särskilt kul att han hade kommit till en konstnär. Han fick snart syn på mina tavlor - bl.a. denna. Och genast såg han att där fanns två fiskar och fem bröd - och han kommenterade det med: "- Räckte inte de där till ganska så många"? "- Jo, det var visst flera tusen" svarade jag.
Tänk om det fanns sådant bröd att köpa.... Då skulle man aldrig behöva handla mer. Och ingen skulle behöva vara hungrig. Den som uppfann något sådant skulle bli rik - och affärerna skulle gå i konkurs. Inte alls bra för världsmarknaden. Men för människorna...
Visst motsvaras detta bröd av nattvardsbröd - men en oblat räcker bara till en - eller max två personer - och den förhindrar inte svält....
Jag nämnde att det var lite ovanligt idag att se en kvinna så som på tavlan... Annat var det i den tidiga kyrkan.
Tycker att det är ganska så intressant att språka teologi med hantverkare... :-)
Man kan inte låta bli att tänka på den störste konstnären av dem alla - som en gång tog mänsklig gestalt i en enkel och andligt vis snickare.
Och på hur vi idag väljer våra kyrkoledare.... Inte rekryteras de bland andra än högt skolade (fortfarande mestadels manliga) teologer?
Hur skulle Kyrkan se ut om en målare valdes till påve? Spännande tanke...
Under helgerna fick jag tid till att surfa runt i bloggosfären och läsa ikapp sånt jag inte hunnit med tidigare.
I Karins blogg fann jag flera intressanta artiklar om i grunden samma ämne: underordning och jämställdhet - på alla nivåer.
Skrämmande att det fortfarande ska vara så lång väg kvar att gå för att uppnå något självklart...
Den bästa artikel jag läst på länge är skriven av den förre Lutherske ärkebiskopen i Finland, John Vikström, och handlar om hur det ser ut i fråga om kvinnliga präster i vårt grannland. Mycket känns igen från svenska föhållanden - tyvärr. Man skulle vilja ställa samma brännande frågor som han gör om vad motståndet ytterst beror på.
Det tycks på botten "koka ihop" till att handla om stark grupptillhörighet förenad med usel (för att inte säga obefintlig) teologisk argumentation... På så lös sand som grund kan man inte bygga något annat än luftslott. Och det är just vad det rör sig om.
Bara ett kort men viktigt citat:
"Ämbetsbärarens uppgift är att vara tjänare åt Ordet och sakramenten, i vilka Kristus enligt sitt löfte är närvarande. Det kyrkliga ämbetet som sådant gör alltså inte Kristus närvarande. Det gör endast den helige Ande, som verkar i och genom Ordet och sakramenten oberoende av ämbetsbärarens kön och andra kvaliteter. Ämbetsbäraren representerar nog Kristus (”å Kristi vägnar och i hans ställe”, Apol. VII:28), men inte genom det han är utan genom det som han säger och gör - ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig”. (Lk 10:16) Eftersom det kyrkliga ämbetets innehavare och utövare förutsätts ha denna relation till Kristus, Ordet och sakramenten, har frågan om könet överhuvudtaget ingen plats och betydelse i den lutherska ämbetssynen."
DN debatt tar upp frågan om bibehållna könsroller och där ställs den något förvånande ekvationen upp:
"Att mannen i ett parförhållande tar på sig en traditionell mansroll medan kvinnan går in i kvinnorollen beror på att båda upplever att de på detta sätt tillfredsställer varandras och familjens behov. Att ifrågasätta de invanda och könstypiska mönstren och sträva efter jämställdhet upplevs ofta som hotfullt, direkt felaktigt och likställt med att ifrågasätta partnern och hela kärleksrelationen. I valet mellan att åstadkomma jämställdhet inom parrelationen eller att bekräfta varandra och kärleksrelationen väljer par ofta det senare."
Var finns motsättningen i den av mig fetmarkerade meningen? Detta borde aldrig framstå som ett val - utan det ena leder naturligt nog till det andra om allt bara är som det ska.... Handlar "valet" inte istället om ekonomi - detta att män fortfarande tjänar mer än kvinnor av någon märklig anledning? Kan det vara därför papporna inte har råd att ta ut föräldraledighet i samma utsträckning som mammor? Familjen tjänar på att mamman är hemma med barnen. Anno 2008. Det blir då också en större katastrof ifall mannen blir arbetslös än om kvinnan blir det.
Min slutsats i fråga om detta:
Enklaste sättet att uppnå jämställdhet på i praktiken vore att lagstifta om lika lön för lika arbete. Har verkligen ingen tänkt på det?
På Brännpunkt beklagas männens taskiga läge retoriskt - och så överdrivet att det slår tillbaka på det författaren vill få fram:
"Enligt den feministiska retoriken, som märkligt nog accepterats som sanning av större delen av medierna och det politiska Sverige, är män en skock lata och egoistiska härskare som super, slår sina fruar och konspirerar i bastun om hur kvinnor bäst kuvas.
Runt omkring kvinnan lyser däremot helgonauran som en sol."
Han fortsätter:
"Verkligheten är att män befinner sig i underläge gentemot kvinnor på många områden. Kvinnor lever fem år längre, vilket inte uppfattas som något problem för jämställdheten (men om motsatsen gällt hade det säkerligen utmålats som en gigantisk orättvisa som snarast måste korrigeras genom ”kvinnosatsningar” i sjukhusvård och medicinsk forskning)."
Men han tycks inte vara informerad om att nästan all medicinsk forskning utgår just från män - har också läst nånstans om att medicinerna anpassas till män - och funkar därför inte lika bra för kvinnor.
Sorgligt förstås, att män lever så pass mycket kortare än kvinnor (trodde t.o.m. att det var mer än fem år). Vad beror den kortare livslängden på? Och ska det ses som en förlust enbart för män? Det är nog inte så kul att sitta ensam som änka heller...
Visst finns det sånt som inte är bra för män i vårt samhälle - även män diskrimineras. Självklart bör vi ta itu med detta!
Så fram för en sant jämställd syn på kvinnor och män som utgår från det som är bra för båda!
Håller utifrån denna syn med om en av slutklämmarna:
"Sann jämställdhet kan bara uppnås genom könsneutralitet i genusdebatten, där båda könens specifika svårigheter ges samma erkännande!"
Styrs kyrkan av ideologier eller av teologi? Eller av en märklig mix?
Så här står det i wikipedia om (politiska) ideologier:
Politiska ideologier är idéer om hur samhället skall organiseras och styras (eller inte styras), hur dess institutioner skall vara utformade, och hur människor skall samarbeta med varandra i vardagen. Nästan alla ideologier har en människosyn, det vill säga en uppfattning om människans natur och därmed en uppfattning om vilka institutioner människan behöver samt en om hur "det goda samhället" bör se ut, något som ibland kallas "utopi".
Prova att byta ut "samhället" mot "kyrkan".
Skrämmande....
Det tycker jag förklarar varför det ser ut som det gör...
Liberalt, konservativt, hierarkisering, institutionalisering, diskriminering, etc, etc.
När det väl EGENTLIGEN borde handla om ren teologi?
Inte så mycket - om något - av det formalistiska och de detaljerade regler som vi ser i kyrkorna kan grundas på vad vi vet om Gud.
Jag instämmer med församlingsmedlemmen och bloggaren Pers (R.I.P.) personliga definition av ideologi, men nu insatt i ett kyrkligt sammanhang: "helst inte".
D.v.s. de otroligt intrikat detaljerade föreskrifterna och millimeterutläggningarna av teologin - i alla möjliga skepnader. Som tyvärr ofta motsäger varann.
Dessa system som har byggts upp som en reaktion mot något annat - mot andra kristna - mot samhället, mot - you name it!
Det har blivit ett skarpladdat vapen att hävda att man innehar "hela sanningen". Klart att ingen frivilligt vill lägga ner detta effektiva vapen och stå där utan försvar för de främmande och kanske skrämmande tankarna hos "de andra". Men ska det bli vapenvila och fred i Kyrkan så måste man sänka sanningsvapnen mot marken... För gott.
För sanningen beror ju inte av om vi försvarar den med näbbar och klor. Den står fast ändå! Och vill man finna den i allt högre grad måste man fortsätta att söka, knacka och bulta på "dörren". Till slut får man svar. Kanske inte alltid det svar man tänkt sig.
Vad betyder det för den personliga tron vilken del av Kyrkan jag är med i?
Formas jag (och du) - på gott och ont - till något som kanske bara delvis är vad Gud har tänkt sig - p.g.a. hur min (din) kyrka ser ut?
Hindrar reglerna, definitionerna och staketavgränsningarna paradoxalt nog Gud från att verka fritt?
Hindrar de oss - i någon mån - från att se riktigt klart? Genom att de fyller oss med riktlinjer som ibland nästan tycks vara viktigare än evangeliet - och samtidigt med förutfattade åsikter om "de andra". Fördomar som hålls vid liv.
Jag undrar vad ni - från alla möjliga kyrkliga håll - säger om detta....?
Nya friska vindar blåser i katolska kyrkan - där man kan skönja ödmjukhet och öppenhet för förändring - i alla fall om man läser lite mellan raderna...
Ett omdiskuterat exempel nyligen är några av jesuiten Jon Sobrinos skrifter. Där ifrågasätts såväl Jesu gudomlighet, som hans självförståelse, och om hans död har en frälsande verkan.
En ganska så hård attack på kristna grundvärden kan det tyckas.
Men även det vi ser som bergfast och grundmurat är teologiska tolkningar av verkligheten.
Jag kan själv tycka att Sobrino (eller kanske snarare de teologer han hänvisar till), går lite för långt just i dessa uttalanden, även om jag kan förstå ungefär hur han tänker och varför han drar de slutsatserna - men man kan dra andra slutsatser utifrån samma fakta...
Jesuiternas provincial menar i en intervju - överraskande nog - att det Sobrino skrivit kan tänkas få plats inom kyrkans läroramar i framtiden. Han jämför med de teologer som först mötte motstånd, men sedan blev de ledande namnen under Andra Vatikankonciliets förnyelse.
Det som inte är möjligt på en gång blir ofta accepterat lite senare.
Jfr. frågan om kvinnor som präster - jag tror att precis detsamma nu är på väg att ske vad gäller det - från att ha varit förbjudet att ens tala om det, kommer det att bli en självklarhet, även om det kommer att ta tid.
Poängen i det hela, och anledningen till att jag tar upp detta är för att det är oerhört viktigt att främja rätten att tänka fritt utan kyrkliga sanktioner - teologernas uppgift är att ständigt söka mer av sanningen - så kan kyrkan gå framåt.
Provincialen säger också en sak till som jag absolut håller med om - att det alltid finns en spänning mellan vad han kallar karisma och institution.
Det är paradoxalt nog genom detta som förändring kan ske - genom att de stöts och blöts mot varann.
Andens friska fläkt av inspiration krockar med det förstelnade, det alltför systematiserade - förnyar, förändrar, blåser bort det som inte är menat att bevaras, påminner om viktiga sanningar som glömts bort, och visar på sådant som tidigare generationer inte sett eller förstått.
Här är ett utdrag ur en mycket spännande intervju - en länk till det hela finns längst ner:
"Father Cavassa continued his comments on Sobrino saying, "This is not the first time that the hierarchy has notified a theologian of the Church about supposed errors or discrepancies. The theologians of the 1950s were themselves considered outside the Church's orthodoxy. Ten or thirteen years later they were the theologians of the Council."
He went on to compare Father Sobrino to the controversial Jesuit theologian Pierre Theilard de Chardin, who was also disciplined but who he said made "significant contributions" to the faith of Church. "The relationship between charism and institution is not new in the Church and will always be with us," he said.
Asked by Catholic News Agency if he was saying that the Congregation was in error rather than Father Sobrino, Father Cavassa replied, "I don't know if what I said can be interpreted that way. I don't think that is the most accurate interpretation."
After the press conference, Father Cavassa told Catholic News Agency, "There have been cases in which the Congregation was mistaken. I can't say what will happen in the future. Can you?""
Den som bor nära Uppsala (t.ex. i Stockholm), och är intresserad av teologi eller botanik har en del att se fram emot både inom kort och på sikt.
Läste just i Kyrkans tidning om hur Uppsala vill markera sin position på den teologiska kartan - i februari anordnas en teologifestival som kan komma att bli ett årligen återkommande evenemang - och redan i slutet av maj (25:e) föreläser kardinal Walter Kasper strax innan han promoveras.
"Walter Kasper är en av världens mest uppmärksammade teologer. Han har givit prov på akademiskt teologiskt arbete med stor relevans för kyrkornas och trosgemenskapernas självförståelse. Kasper har också som forskare och kyrkoledare positivt bidragit till arbetet för enhet och försoning i världen, till exempel i de ekumeniska dialogerna mellan lutheraner och katoliker och i samtal mellan judar och kristna." (Ur universitetets beskrivning.)
Han är en av de linnéanska hedersdoktorerna, så är även Kofi Annan, som deltar i en paneldebatt samma kväll - allt detta är ett led i ett stort Linnéjubileum, där bl.a. japanska kejsarparet närvarar.
Linné och Uppsala hör ihop på många sätt - här finns han representerad på en tavla - ett chagalliskt Uppsala.
Ibland kan man förundras över hur mycket teologi som skapas utifrån vad Gud INTE har sagt....
Det Gud inte har uttalat sig om med en enda stavelse tolkas i en del kyrkliga traditioner som förbud.
Kvinnliga präster t.ex. Eftersom inget är sagt om dem så får de inte finnas. Och eftersom de "aldrig" funnits så kan de heller inte införas (man bortser förvisso då från historiska bevis).
Varför ser man inte istället på hur Gud själv - i Jesus - agerade medan han gick på samma jord som vi? Hans sätt att bemöta kvinnor var revolutionärt för hans tid. Han kallade även dem till tjänst. Varför har kyrkan splittrat upp det - och varför sägs det sedan, ironiskt nog, att det skulle splittra kyrkan om kvinnor tilläts tjäna likvärdigt (igen)?
Under den första tiden fanns inga andra benämningar bland Jesu efterföljare än "lärjungar", rätt och slätt. Tänk om det hade fått förbli så?
Då hade kanske kyrkan sluppit alla ordklyverier om ämbetsfrågor och kunnat ägna sig åt andra saker istället. Då hade var och en kunnat få använda sina "kungliga, prästerliga och profetiska" gåvor till tjänst - och utföra det kyrkan är menad att göra. Sånt som Gud faktiskt HAR uttalat sig om....
***
Here I ask why the Church at times create theology out of what God DIDN'T say. For example - there is nothing said about women priests. Why is it then interpreted as if it's forbidden? And like it never existed, and thus can't be allowed (although there are historical evidence for it). Jesus himself called both women and men to serve...equally. Why has the Church split it up - and why is it then, ironically enough, said that it would split the Church if women are allowed to do this equally (again)?
Could the later development perhaps have been avoided if there were no special titles, like in the beginning - but if we all just were called "disciples"? Then everyone could have used his or her "royal, priestly and prophetical" gifts for the good of the Church. To do what God actually DID say....
