D.v.s. de otroligt intrikat detaljerade föreskrifterna och millimeterutläggningarna av teologin - i alla möjliga skepnader. Som tyvärr ofta motsäger varann.
Dessa system som har byggts upp som en reaktion mot något annat - mot andra kristna - mot samhället, mot - you name it!
Det har blivit ett skarpladdat vapen att hävda att man innehar "hela sanningen". Klart att ingen frivilligt vill lägga ner detta effektiva vapen och stå där utan försvar för de främmande och kanske skrämmande tankarna hos "de andra". Men ska det bli vapenvila och fred i Kyrkan så måste man sänka sanningsvapnen mot marken... För gott.
För sanningen beror ju inte av om vi försvarar den med näbbar och klor. Den står fast ändå! Och vill man finna den i allt högre grad måste man fortsätta att söka, knacka och bulta på "dörren". Till slut får man svar. Kanske inte alltid det svar man tänkt sig.
Vad betyder det för den personliga tron vilken del av Kyrkan jag är med i?
Formas jag (och du) - på gott och ont - till något som kanske bara delvis är vad Gud har tänkt sig - p.g.a. hur min (din) kyrka ser ut?
Hindrar reglerna, definitionerna och staketavgränsningarna paradoxalt nog Gud från att verka fritt?
Hindrar de oss - i någon mån - från att se riktigt klart? Genom att de fyller oss med riktlinjer som ibland nästan tycks vara viktigare än evangeliet - och samtidigt med förutfattade åsikter om "de andra". Fördomar som hålls vid liv.
Jag undrar vad ni - från alla möjliga kyrkliga håll - säger om detta....?
Utvecklandet av teologin hade från början en avgränsande funktion mot gnosticismen (och andra irrläror)när kyrkan tog form under de första två-trehundra åren. Numera används den tydligen mer mot andra inom kyrkofamiljen. Det som en gång skulle vara enande och klargörande har nu blivit orsak till splittring.
I öst är ju detta med teologi ett ganska nytt påfund, något som kommit in som influens från väst på 1700-talet. Det märks verkligen i den traditionen bl a i Ryssland. Varken vanligt folk eller de ortodoxa prästerna uppfattar den kristna tron som ett slags teologi utan som människans möte med Gud, "Det oskapade ljuset" genom Kristus.
Förstår inte varför den västliga teologin blivit så ENSIDIGT inriktad på läromässiga gränsdragningar. (Kanske mer bland lutherander än katoliker fast tvärtom i vissa fall beroende om man syftar på präster eller den folkliga tron) Kanske pga av återfödelse av grekiskt tänkande och kultur under renässansen, något som bl a Ryssland helt stod utanför vilket förlängde deras "mörka" medeltid med flera hundra år?
Detta är de förklaringar man fått serverat för sig. Men kopplingen mellan renässans/grekiskt tänkande och en överbetoning av rationellt tänkande vid utvecklande av teologi förstår jag inte. Vad jag vet är du teolog, kanske ser du kopplingen?
Ja, det är allt paradoxalt - att det som skulle ena istället har kommit att splittra - inifrån.
Var det verkligen meningen att vi skulle sätta upp alla dessa kyrkoskiljande paragrafer - eller skulle Kyrkan nu ha varit enad - utan dem?
Jag tror inte att det var det grekiska inflytandet, så mycket som det romerska, latinska, som influerade den västliga delen av Kyrkan i detta avseende. Inte minst den kanoniska lagen och alla dess detaljerade föreskrifter - inspirerat av det romerska rikets lag.
Jag vet inte om lutheranerna skulle vara "värre" - det finns väldigt mycket av detta i katolska kyrkan. Men kanske har lutheranerna helt enkelt fortsatt på det spåret efter reformationen?
Du nämner ortodoxerna - vilkas teologi (jo, de har allt en teologi!), är mycket annorlunda uttryckt - och i mitt tycke också bättre uttryckt - genom sitt fokus på det väsentliga, och så gott som bara det. Och genom sitt fokus på det gudomliga i relation till människan inte minst. Och det är inte uttryckt på ett lagiskt sätt, utan verkar vara frammejslat i bön.
Ja, så är i alla fall min uppfattning utifrån det jag hittills har läst av ortodox lära, vilket är en hel del, men jag är ingen expert.
Så om det är någon ortodox som läser detta - kom gärna med kompletteringar!
Och ni som tillhör andra kyrkor - hur ser ni på det här?
Jag tror vi behöver definitionerna av samma skäl som vi behöver orden - för att vi skall kunna tänka och utbyta tankar med varandra.För att vi skall kunna förstå, eller snarare försöka att förstå. För mig är definitionerna alltså en del av språket. Man kanske skulle kunna säga det kollektiva språket. Dock är språket alltid, ytterst, individuellt. En tro utan definitioner tror jag inte är möjlig. På samma sätt som en tanke utan ord är omöjlig. Men definitionen är alltid en aproximation. Och man kan säga samma sak med olika definitioner. Alltså borde vi låta oss berikas av varandras definitioner i stället för att ständigt sysselsätta oss med vilken som är riktig. Det kan vi ändå aldrig veta. Definitioner är en del av språket. Och språket är den bro och barriär som ligger mellan oss och verkligheten.
"Alltså borde vi låta oss berikas av varandras definitioner i stället för att ständigt sysselsätta oss med vilken som är riktig. Det kan vi ändå aldrig veta. Definitioner är en del av språket. Och språket är den bro och barriär som ligger mellan oss och verkligheten."
Gert tar upp verkligt viktiga saker. ingen mnotsättning finns mellan att definiera och använda språkliga medel för att utrycka tron och att hävda den erfarenhetsmässiga och känslomässiga som viktig. Det är lätt att man betonar det ena på dent andras bekostnad och så blir det bråk... och erfarenhetsivrarna framstår som mystiska känsloinkrökta kristna utan fungerande hjärnor och de andra som kalla, hjärnmaskiner som avgudar det mänskliga förmågan att med begrepp fånga in exakta utläggningar (som Descartes då revolutionerande sätt att tänka om mänskligt förnufts förmåga bidrog till!)av den rätta tron och läran. Båda behövs!!!!! Ingen är heller utpräglat bara det ena eller det andra men kanske är man av olika anledningar mer dragen åt ett av hållen av rent psykologiska skäl eller gåvoinriktning.
Utvecklandet av teologin hade från början en avgränsande funktion mot gnosticismen (och andra irrläror)när kyrkan tog form under de första två-trehundra åren. Numera används den tydligen mer mot andra inom kyrkofamiljen. Det som en gång skulle vara enande och klargörande har nu blivit orsak till splittring.
I öst är ju detta med teologi ett ganska nytt påfund, något som kommit in som influens från väst på 1700-talet. Det märks verkligen i den traditionen bl a i Ryssland. Varken vanligt folk eller de ortodoxa prästerna uppfattar den kristna tron som ett slags teologi utan som människans möte med Gud, "Det oskapade ljuset" genom Kristus.
Förstår inte varför den västliga teologin blivit så ENSIDIGT inriktad på läromässiga gränsdragningar. (Kanske mer bland lutherander än katoliker fast tvärtom i vissa fall beroende om man syftar på präster eller den folkliga tron) Kanske pga av återfödelse av grekiskt tänkande och kultur under renässansen, något som bl a Ryssland helt stod utanför vilket förlängde deras "mörka" medeltid med flera hundra år?
Detta är de förklaringar man fått serverat för sig. Men kopplingen mellan renässans/grekiskt tänkande och en överbetoning av rationellt tänkande vid utvecklande av teologi förstår jag inte. Vad jag vet är du teolog, kanske ser du kopplingen?