"More and more often it seems to me that revising the monasticism that everybody so ecstatically talks about–or at least trying to revive it–can be done only by liquidating first of all the monastic institution itself, i.e. the whole vaudeville of klobuks, cowls, stylization, etc. If I were a staretz–an elder–I would tell a candidate for monasticism roughly the following:
–get a job, if possible the simplest one, without creativity (for example as a cashier in a bank);
–while working, pray and seek inner peace; do no get angry; do not think of yourself (rights, fairness, etc.). Accept everyone (coworkers, clients) as someone sent to you; pray for them;
–after paying for a modest apartment and groceries, give your money to the poor; to individuals rather than foundations;
–always go to the same church and there try to be a real helper, not by lecturing about spiritual life or icons, not by teaching but with a “dust rag” (cf. St Seraphim of Sarov). Keep at that kind of service and be–in church matters–totally obedient to the parish priest.
–do not thrust yourself and your service on anyone; do not be sad that your talents are not being used; be helpful; serve where needed and not where you think you are needed;
–read and learn as much as you can; do not read only monastic literature, but broadly (this point needs more precise definition);
–if friends and acquaintances invite you because they are close to you–go; but not too often, and within reason. Never stay more than one and a half or two hours. After that the friendliest atmosphere becomes harmful;
–dress like everybody else, but modestly, and without visible signs of a special spiritual life;
–be always simple, light, joyous. Do not teach. Avoid like the plague any “spiritual” conversations and any religious or churchly idle talk. If you act that way, everything will be to your benefit;
–do not seek a spiritual elder or guide. If he is needed, God will send him, and will send him when needed;
–having worked and served this way for ten years–no less–ask God whether you should continue to live this way, or whether change is needed. And wait for an answer: it will come; the signs will be “joy and peace in the Holy Spirit.”"
Entry for Tuesday, January 20, 1981 in his Journals
Han menar så vitt jag förstår inte detta som generella råd till precis alla - utan till dem som vill leva ett klosterliv, fast i världen - ett förnyat klosterliv, skulle man kunna säga - för folk som inte stänger in sig eller går ut i öknen, utan tar vara på vardagsmöjligheterna till andlig fördjupning.
Så visst - är man inte van vid den sortens askes, och inte ser någon poäng i klosterlivet för andra än munkar och nunnor, så kan det nog vara svårt - men om detta är något man ser som positivt - så tycker jag att det kan vara utmärkta råd.
Tyckte när jag hittade det att det passar in i vår tid på ett fenomenalt sätt, faktiskt.
Har läst texten ett par gånger till - och man kan ju tolka det även som ett sätt att förnya klosterlivet på sikt - genom att det som inte hör till det väsentliga filtreras bort i den monastiska kontakten med verkligheten utanför den traditionella klostercellen.
I ett slags blottställdhet utanför allt rysch och pysch och seklers religiösa inrotade vanor - som på ett felaktigt sätt med tiden kan ha kommit att ses som ett med kärnan, som omistligt.
Hans råd skulle kunna göra att bara kärnan bibehålls och renas, och sedan kan planteras som ett frö till ett förnyat klosterliv med rätt fokus - om Gud leder till detta (som synes på slutet). Annars kan det vara och förbli ett sätt att leva i världen som i kloster. Eller: i världen men inte av den.
Så som ökenfäderna - fast tvärtom. De sökte sig bort - men lyckades ändå inte fly från sitt inre.
För man kan inte fly från "brottningen" ens på en avskild plats. Så varför inte konfrontera den istället för att lönlöst försöka fly från den?
Efter kampen: frid....
Efter utrensningen av själsligt och religiöst bråte: Kristus får första platsen inom oss. (Jfr. Johannes: "han ska bli större och jag ska bli mindre" el. liknande.)
Kyrkan är stark i det att hon kan rymma så många skilda uttryck för den enskilde kristnas liv..
et uttrycks ju inte bara av folkfromheten.. men även av de många ordnarna..
Det här kan vara ett alternativ bland dessa..
Men jag tycker ändå att de gamla ordnarna har ett värde som består.. och det är heller inte alla ordnar som lever i avskildhet.. tvärtom.. de flesta lever och verkar i världen..
Det är dock talande att den enda(!) orden som aldrig reformerats är kartusianorden.. för den har "aldrig deformerats"- som påve Innocentius XI uttryckte det..
Det säger inte så lite det ;)
Hur som helst..
Det är ett utmärkt initiativ.. och utgör ett utmärkt alternativ..
Dock inte som en förnyelse av klosterlivet.. snarare ett komplement.. tycker jag..
men hur som helst, jag vet inte om jag kan säga något om detta...
för den som tycker att det passar så är det inte min sak.. men jag tycker fortfarande att vissa saker är överdrivna, även om jag förstår och kanske i djupet vad författaren menar.
som t.ex att inte tänka på sig själv (rättigheter och rättvisa) och hitta jobb utan creativitet..
Andra saker låter bättre. Vi har lärt oss i ortodoxa kyrkan att man alltid kan be "Herre Jesus Christus Guds Son förbarma dig över mig syndare" eller ngt kortare variant går också. Det kan man göra alltid när man inte utför ett jobb som kräver tankearbete och det kan man göra oavsett. Så på det sättet är ju en bra möjlighet att kunna be medans man "jobbar".
Att ge pengar till människor istället för organisationer håller jag med att det är bättre.
Likaså med samma kyrka, jag börjar själv uppskatta detta mycket mer än tidigare att hålla mig til en och samma kyrka..
Det handlar ju om det inre livet mer än det yttre här. Om att "dö" från egocentricitet.
Det går sällan ihop särskilt bra med världsliga strävanden.
Men lyckas någon så är den värd ett nobelpris tror jag.
För jag undrar själv hur det kan gå ihop ens till en liten del.
Att förneka sig själv, sin vilja - och samtidigt sträva efter rättigheter och en (intellektuell) karriär - hur går det ihop?
Lättare kanske med rättigheter - som inte bara gäller en själv utan också andra (t.ex. jämställdhet, mänskliga rättigheter) - att sträva efter det främst för de andras skull borde funka - om det inte tar all energi, och leder bort från bönen.
För då har man sålt sin själ på något sätt....
Att ha ett icke-kreativt jobb för att försörja sig tror jag är bra - för om man inte behöver tänka så mycket kan man be under arbetet.
Men är det ett intellektuellt arbete så funkar det inte att be samtidigt.
Vet inte om du ser dilemmat i att få två olika världar att gå ihop...? Litenhetens och storhetens - Guds och den sekulära.
Har du eller andra tankar kring det här så vore det väldigt intressant att nysta vidare i det...
Hittar också fler motsatser där man måste välja ena sidan - inte kan ha bägge samtidigt:
*ödmjukhet kontra högmod
*bevara inre frid - eller låta sig dras med av yttre känslor
*loci stabilitas (vara på samma plats - inte fly) - eller andlig rotlöshet, smörgåsbordsmentalitet
*välja den sista platsen, göra det ingen annan vill göra - eller sträva efter att synas, och få de roligaste uppgifterna
*vara som ett barn, få del av Guds vishet i bönen - eller skaffa sig en aning kunskap från böcker och genast vilja undervisa andra
*läsa varierat för att förstå omvärlden bättre - eller läsa bara andlig litteratur
*behålla själen i Gudsöppenhet - eller förlora sig i världsliga/ytliga samtal (även om det handlar om kyrkliga saker)
*inte skylta med andligheten - eller visa upp den i form av särskilda dräkter och attiraljer
*vara som ett formbart barn - eller som en förtorkad, förstelnad vuxen
*vila i enkelhet (liljorna och fåglarna) - eller gå förlorad i bekymmer och komplexitet
*inte gå dit massorna dras (till de personer eller de andliga trender som är inne just nu) - eller flacka efter kringresande profeter/evangelister/helbrägdagörare/bästa predikanterna
*vara rädd om de dyrbaraste pärlorna, dela dem med några få - eller öppna sig för vem som helst
Det finns säkert mer - men detta utifrån vad Schmemann skrev - gjort lite mer generellt.
Jag tycker att din fråga kräver en studiecirlkel då jag har inte hunnit komma underfund med detta tillräckligt..
Jag citerar New york times från länken om Alexander Chmeman som du har här:
"He believed that churches had a responsibility to express their faith through social action. "Christ came to say the whole man and not part of him," he told 3,000 students in Athens, Ohio, several years ago, stressing the impossibility of drawing a line between secular life and church life".
Jag tror till en början att dualiteten som du beskriver och som jag själv har upväxt med är ett problem, för att inte säga ett stort problem.. men bara ifall jag förstår saken rätt..
För att vara mer konkret, så när det gäller frågan om hur man kan förneka sin vilja samtidigt sträva efter en intellektuell karriär så ser jag i princip ingen motsättning i det.
Men det kan vara farligt. Att sträva efter karriär som om det utgör ens identitet och hela identiteten eller att känna sig att man kommer från det intellektuella arbetet.. så tror jag att man är på fel väg.. "I världen men inte av den", i kärnan av vetenskapen men inte av den, att däremot förstå i djupet vad det innebär att Jesus är det himmelska brödet, d.v.s. "allt en människa behöver" och alltid relatera allt till honom, d.v.s. rätta sig efter honom är nog jätteviktigt. Varför skulle man inte kunna ha en intellektuell karriär och på jobbet vara den "utmärkta kristna människan", och samtidigt använda vetenskapen för att argumentera för det man tror är gott för människan i stället för att låta scenen helt öppet för alla andra som hittar på delvis massa med dumma saker som påverkar hela samhället och våra framtida barn och allt vi ser..
Om himmlen är Guds tron och marken är där Gud har sina fötter, tycker jag betyder att världen och hela världen och alla människor är jätteviktiga för Gud.. det påminner mig lite om kyrkan..
När Chmeman pratar enligt ovan om att kyrkan ska ge sig in i det sociala så ser jag själv inte det bara att hjälpa fattiga och förkunna osv det kan man göra på fritiden i alla fall.. utan det sociala för mig är alla möjliga områden som vi-kyrkan- och var och en av oss enligt vad vi har fått för gåvor, borde vara med och forma samhället..
Gud kanske bryr sig inte om du har en intellektuell karriär, eller annan karriär som biskop George också har skrivit en gng, det säger inget för kristus, det är din sak, Det står, "ge vad som är till Gud till Gud och vad som är till kejsaren till kejsaren" och "allt är ert och ni är till/för Kristus". Människan har fått allting i gåva och allt kan användas för Guds ära.. men jag tror inte att Jesus har något emot om du vill indirekt vittna om det som du vet är gott för människor genom vetenskapen, samtidigt som du försöker vara hängiven honom i allt.
Vi är födda för att leva i världen och inte utanför den, men inte av den..
Om man kan vara och är en duktigt intellektuell anlytisk människa, varför kväva en sådan gåva och inte på något sätt använda det för människors bästa. Världen är väldigt komplicerat och därför krävs det mycket kunskap särskilt av oss kristna om vi ska kunna vittna och argumentera för vad vi tror är konstruktiv.. men att ge sig in i det eller i in männskilga rättigheter och glömma Kristus som allt vad det innebär är så klart helt fel..
Den bok som jag har av honom på arabiska tror jag tar upp detta ämne.. men jag har inte läst den.. den heter "För Världens skull".. jag tror att den är väldigt bra och är värd en studiecirkel..
det finns en bok till som heter "Det Omöjligas Gud" av Gerard W Hughes som tar upp problematiken med dualiteten och vägar till bön och meditation under dagen, den verkar vara bra , jag har läst delar av den.. men Chmemans bok tror jag är mer "teologisk" enligt min smak..
En bok till fast tyvärr på arabiska den heter "Bönens skola" som pratar om bön under arbetet och hur man alltid när man jobbar kan ta pauser oavsett vad man jobbar med, be till Gud och meditera.. och lite mer..
Det är viktigt att offra sig till Gud och offra bönen, men jag vill tro på det kreativa lite grann på att man kan offra sig på olika sätt.. och avstå från egen vilja för mig betyder att oavsett vad jag sysslar med och oavsett (detta då bokstavligen) vilka omständigheter man befinner sig i att välja Jesus vilja och vara stark i det att välja det goda (atta vara mild och ödmjuk, att alltid förlåta) oavsett vad man blir utsatt för... för mig är detta viktigare är att ge upp en egen dröm..om karriär eller annat..
en till sak.. jag tror man måste trots svårigheten kunna balansera mellan karriärens stress och krav på tid och ett liv i bön.. exemplevis genom att vilja dra ner på farten på karriären, för att ha mer tid till bön och andlig utveckling.
en av mina personliga erfarenheter är ju :) att En av dem gångerna som jag upplevde Den Helige Andens kärlek som vill uttrycka sig Starkt genom Mig och min kärlek till människor på ett väldigt vackert sätt var just genom mina intellektuella ansträngningar att skriva en C-uppsats i genusvetenskap, om attityden till jämställdhet bland syrianska kristna ortodoxa ungdomar i sverige.. det finns inget varckrare än Guds kärlek som vill bli uttryckt genom oss och genom våra flera gåvor.. och på olika sätt genom en och samma person..
Ämnet tål mer diskussioner men jag måste läsa dessa böcker först ;)
Du fångar verkligen något av kärnan i problematiken i det du skriver nu.
Måste fundera mer här...
Jag kommer i alla fall spontant nu att tänka på Johannes av Korset - om hur man måste offra allt till Gud - minne, vilja och förstånd - för att de ska renas och sedan användas så som Gud vill - om Gud vill att man ska använda det därefter. (Svårt att förklara på ett enkelt sätt eftersom han använder sin tids aktuella teologiska termer och språk.)
Det kanske är något liknande här?
D.v.s. att det inte är en egen strävan utan inspirerat av Gud.
Men jag känner mig kluven till det här - intellektet vill, så som vi är skapade, åt sitt håll - och anden lika starkt åt sitt håll. Hur går det att förena utan att det ena blir lidande?
Har läst andra böcker än de du nämner, men tycker inte att någon egentligen löser problematiken. Utan det blir bara medelmåttighet av det. Varken hackat eller malet.
Kanske det finns en gyllene medelväg? (En smal stig?)
Som inte är ljumhetens halvdana väg! (Den breda vägen.)
The material on Schmemann IS most interesting and reminded me of some of the recommendations of the Order of Julian of Norwich to its Oblates. Many of them choose low-level (i.e., humble) jobs that do not require extensive creativity...in order to attend to their prayers and stay within easy reach of the Monastery.
Similarly, in the early days of one of the Benedictine foundations here in Chicago, many of the monks worked at a local grocery store either as clerks or bagging groceries in order to support themselves.
I think the point of it is to internalize humility...to get away from being "special" by the wearing of habits, having others support them, etc. And to embrace the concept of stability by staying within one church - as a humble servant - for a very long period of time.
Att förneka sig själv går ju genom att göra som Johannes döparen, "Han skall blir större och jag mindre..
men man behöver inte försvinna totalt...liten betyder just liten och det betyder inte det "inget" utan just liten.
Om man har gjort eller vill göra en intellektuell karriär exempelvis så kankse är man begåvad för det och lyckas bra och brilliant med några goda intellektuellla gärningar för samhällets och människors skull.. så kan man praktisk sätt, i alla fall bland nära och kära eller församlingsmedlemar relatera detta till Guds hjälp och gåva.. då slipper man högmod om man menar det och övar i ödmjukhet..
Det står " den som tror på mig skall göra större ting än dessa..
Jag tror eller vill tro att det är genom våra handligar och arbeten som vi kan tillåta Gud verka för oss och för världen genom oss( "För världens livs skull", boken), ursäkta mig uttrycket nu, men hur jobbar Gud igentligen i världen om inte genom människor som ger allt för honom. Kan Gud eller vill Gud förändra just denna värld annat än genom oss och våra arbeten. Att ge allt till Gud betyder inte det också att offra våra gärningar och arbeten till Gud? Att ge allt till Gud eller att lämna allt och följa Gud betyder inte för mig att jag bokstavligen lämnar allt utan som jag lärde mig att en kristen borde vara fri från allt och precis allt t.o.m sig själv. Hur kan man då äta dricka och vara broende av allt materiellt samtidigt lämna allt för Guds skull. Att lämna allt och följa Gud det betyder för mig att vi inte ska ha våran säkerhet i det vi äger eller i ngt av vad vi äger, eller i ngn vi älskar det betyder också att lämna våra egna syften och avsikter och göra allting för Guds ära skull, ändra kurs totalt mot Gud o för att förhoppningsvis Hans namn skall bli känd för världen.
Första budet "Du skall älska din Herre och din Gud av hela ditt hjärta och hela ditt förstånd och hela din styrka". Man kan inte älska ngt annat likt Gud.. men min fråga är om man nu älskar Gud så mycket kan man inte älska Gud genom det man ser och hör, d.v.s. genom människor, natur, djur, konst, litteratur, film, kultur och ja varför inte vetenskap.. kan man inte uttrycka sin kärlek till Gud och till människor genom konst, kultur och vetenskapen. Är det inte också genom bl.a vetenskapen som vi kan lösa en del problem för oss och för andra människor, och på det sättet kan vi uttrycka vår kärlek och tacksamhet mot Gud.
När lärjungarna i bibeln frågade Jesus efter att en rik man gick iväg besviken för att han inte kunde sälja allt, de frågade vem kan då bli räddad om inte rika kan komma in i Himmelriket.. då sa han det som är omöjligt för människor är inte omöjligt för Gud..
Att använda sig av saker och ting som man behöver för att verka i världen behöver inte alltid betyda att man är känslomässigt beroende av dessa saker.. Om man vet att Jesus själv är min säkerhet i allt och alla omständigheter så borde man inte blir ledsen över världliga förluster och det är då man visar var man har sitt hjärta, sin skatt och sin säkerhet..
Jag hade skrivit lite mer om detta med att förneka sig själv men det försvann.. jag tycker att ortodoxa kyrkan överdriver i denna fråga.. i t.exempel att relatera precis allting till Gud. Det känns ibland att även jag älskar denna kyrka mycket, så känns det som om man borde känna sig usel för att relatera allt gott till Gud. måste man? det tycker jag inte. det står som vi sa tidigare, ge det som är till Gud till Gud och det som är till kejsaren till kejsaren, d.v.s. i detta fall ge var och en av dessa sitt Eget erkännande. Det som är gjort av människan är ju fortfarande det, det är genom våra otaliga ansträngningar som vi kan göra Gud kännd i Allt vi gör.. men det vi gör är också välsignad av Gud.. och det är Gud som hjälper oss att lyckas så klart,, men det är fortfarande våra kroppar som lägger energin i konkret bemärkelse, varför förneka det då, och Gud lägger energi i andligt bemärkelse. Åh vilket vackert möte mellan människa och Gud, skörden av detta möte borde "alla" glädja sig över. och Den som jobbar förstjänar sitt "uppehälle"- erkännande.
I princip håller jag med dig. Det idealiska är om det kunde fungera så.
Men erfarenheten visar tyvärr att de som strävar efter en världslig karriär brukar ha den i fokus - även om de öppet eller i hemlighet säger sig vilja förhärliga Jesus genom arbetet.
Det brukar synas på frukterna vad som driver personen.
Fast visst finns det undantag - som Dag Hammarskjöld t.ex.
Jag håller på och läser äntligen denna bok av Alexander Schmemann "For the life of the world", som jag har alltid velat att läsa utan att det blev av..
Jag är på sidan 25 bara men jag upphör inte att tacka Gud och sjunga i glädje för det Gud ger oss..
Några översatta meningar från arabiska utgåvan.." I bibeln så är maten som människan äter, och också världen som hon måste delta i för att leva, dessa båda hade gets till henne från Gud, såsom de har givits till henne för att ha gemenskap med Gud". (Min översättning)
Jag läser boken på arabiska och jag tycker att ordet gemenskap på arabiska förklarar för mig vad det gäller bättre än på svenska. Ordet är "charika ma3 Allah". Ordet är likt ordet "företagande" men inte exakt dessamma, att man har ngt som man delar med varandra och i det här fallet maten och världen delar man och har gemensamt med Gud. Som jag förstår det: maten och världen som är välsignade av Gud är och borde vara vår utgångspunkt för tacksägelse och gemenskap Med Gud och inte utanför dessa. Kulmen för tacksägelsen är inom Eucharistin genom vilken vi förvandlar våra liv "- det liv som vi tar från världen - till ett liv från Gud och till gemenskap med Honom. För den skull så har Gud skapat världen, för att den ska vara material och verktyg för en enda och allmänelig tacksägelsens sacrament. och för detta skapade Gud människan, för att hon ska vara präst för denna universella sacrament" (mina översättningar)
författaren skriver också om syndafallet.. frukten som Gud inte välsignade och som Adam och Eva åt i från.. han skriver "Detta är bilden av världen som är älskad för sin egen skull. Ätandet av denna frukt är bilden för det liv som är ansedd som ett mål i sig".. till skillnad från att livet och världen borde vara ett verktyg för gemenskap med Gud och tacksägelse för honom.. där världen som Gud har välsignat och allt som finns i den är ett tecken och verktyg för hans närvaro, vishet, kärlek och uppenbarelse.
"Världen är ett förfallet värld, för att den inte förstår att Gud är allt i allo. hopsamlandet av denna vägran av Gud är detta syndafall som har fördärvat världen. till och med denna förfallna världens religion, har inte makten att göra den frisk eller rädda den, för att den tror på att Guds sfär är inskränkt för det som är "helig", d.v.s. det som är "andlig", och "övernaturlig", i jämförelse med världen som är "värdslig". Denna världens religion har gett upp för secularismens almänna ställning som försöker försnilla världen från Gud".
Jag tror att denna bok är början för medicinen mot uppdelningen mellan "världsligt" och "heligt" och "andligt".. men den absoluta medicinen är Guds Kärlek som uppenbaras genom den skapta och välsignade världen för vilken vi välsignar Gud och tackar honom I eucharistin för att förvandla våra liv tagna från världen till ett Liv från Gud och från hans kärlek och till gemenskap med honom.. Amen
Du bekräftar mina misstankar - att det där är en fantastiskt bra bok... :-)
Måste läsa den vid tillfälle...
Han är i och för sig inte den enda som säger det du refererar - men han säger det kanske på ett annorlunda sätt jämfört med en del katolska böcker om samma sak. Återstår att se...
Om jag stannar en stund så här långt, eftersom jag känner att jag behöver tid att smälta och omsätta, så förstår jag saken så att..
Människan är och måste vara Fri i det hon gör, så länge det är inte synd som hon begår, och så länge hon är medveten om(i min tolkning) att allting i världen kan vara till för gemenskap med Gud och tacksägelse för honom. För världens skull har Jesus dött och uppstått för att just denna värld ska få liv genom honom, mot bakgrund av det jag refererade till av författaren till boken.. så uppfattar jag saken som om (igen utifrån min tolkning) att det vore en stor synd om vi fortfarande ser världen som något världligt och inte ett tecken på Guds närvaro och kärlek.. då man förhåller sig till världen på det sättet och tackar Gud för det och ingår i en naturlig gemenskap med honom, då slutar man se världen som ett mål i sig eller för den delen som en reflex-ion av syndafallet, så kommer man ur syndafallet just av den anledningen. Och när man redan har gjort detta och när Gud har redan välsignat allt som finns i denna värld för att vi ska ha gemenskap med honom så tycker jag att jävulen som olika kyrkor pratar fortfarande olika mycket om, har inte plats här längre, när man redan har tagit emot Jesus som källan till all liv. Vad har jävulen för makt då när man går in i Guds gemenskap och ser på allting i världen som ett konkret tecken för Guds kärlek för människan..
detta visar för mig att de tolkningar som kyrkor har gjort hittills av det andliga och värdsliga är felaktiga och vi får betala ett högt pris för det och Jesus också.. varför då ska jag som en fri människa tro längre på kyrkans tolkningar, och det idiotiska val man måste göra, såsom jag har förstått det från ortodoxa kyrkan och katolska kyrkor, att man måste välja mellan Gud och jävulen.. är inte valet mellan Gud och jävulen gjort en gång för alla, när man nu lever så i gemenskap med Gud på ett fritt och kreativt sätt (eftersom världen är välsignat redan) och därefter finns bara gemenskap med Gud som vi skulle kunna avbryta genom olika synder, små eller stora, och inte genom att fortfarande hålla på och välja mellan Gud och jävulen. En gång för alla så har man trott på Jesus så finns det inte ngt annat som gäller och borde inte finnas.. då Jesus är Herre varför skriver en del kyrkor fortfarande hela artiklar om jävulen som en konkret ondskefull väsen som kan förstöra så mycket om Gud tillåter honom, vad är syftet av detta, är det då för att skrämma människor och för att kontrollera dem och ha makt över dem..
Jag tror på Eucharistin och på bibeln och sacramenten och dogmerna, MEN JAG VILL INTE LÄNGRE LYSSNA PÅ KYRKORS TOLKNINGAR AV BIBELN, FÖR JAG TROR INTE LÄNGRE PÅ DERAS INHUMANA TOLKNINGAR SOM FÖRSLAVAR.. hur ska jag kunna hela tiden förhålla mig till olika tolkningar från kyrkan av biblen och hela tiden tänka ut, är det en rimlig tolkning som det och det helgonet har gjort, alltså skilja mellan vete och ogräs.. det är omöjligt för de är blandade alltihopp tycker jag..
jag hoppas inte bara att olika präster från olika kyrkor kan svara på detta.. utan jag kräver ett Svar från det manliga prästerskapet och från de olika kyrkorna..
fortsättning följer.. varför försöker man göra kyrkan så fin när man firar liturgin..är det då inte för att vi älskar.. när vi väntar på ngn människa vi tycker om gör vi inte då allting fint hemma? "vi gör inte detta arbete för att det är nödvändigt utan för att vi älskar. Och är kyrkan annat än kärlek, hopp och glädje?! Kyrkan, i våran ortodoxa tradition, är himlen på jorden. Bara barndomens återfunna lycka, den fria och rusande glädje, som är ovillkorligt, som är tom på bekymmer, som kan förvandla världen... medans vi letar, vi som är sjunkna i en vuxen fromhet (!) som är seriös, efter definitioner och rättfärdiggöranden som har sina rötter i rädslan: rädslan för upplösning och avsteg, rädslan för vad vi tycker är "hedna påverkan"... men "Den som är rädd har inte inte nått kärlekens fullhet" ( 1 Joh 4:18)"
detta är ett svar från boken för min egen fråga.. denna svar kunde jag tidigare i min egen frihet och jälvständighet (från kyrkans tolkningar)och i min kärlek till Kristus, ana utan hjälp från ngns predikan men endast med ett enda ord- Kristus den uppståndne- jag har trott på denna glädje som är rusande och ovillkorlig, bekymmerfri.. för att efter några problem i livet åter tro på prästers tolkningar och leva i rädsla för avsteg.
Kristus är uppstånden och ingen annan har längre makt över människan som vill leva det liv som är given från kristus själv i Eucharistin då vi höjer världen tacksamt åt Gud för att han ska förvandla den till ett liv och gemenskap och glädje med honom bort från all rädlsa för avsteg och förfall.
Med andra ord så återstår det att leva livet i frihet, kärlek och glädje och bort från all rädsla för ngt och först och främst som en tacksägelse och gemenskap med Han genom vilken världen har blivit till. "världen hade blivit till genom honom.." ( joh 1:9)
Komentera gärna.. jag vill höra vad ni har att säga..
Jag kan inte se efter min fortsatta läsning att det är möjligt att fira Eucharistin annat än i Kristus, genom Honom. Eftersom genom Kristus som det har blivit möjligt för Gud att komma till människan och för männskan att komma nära Gud. Kristus är den som offrar och som är offrad. Det omöjliga blir möjligt genom honom.
Vi kommer med brödet och vinet till alltaret, prästen som utför sacramentet, ska föreställa Kristus prästerskap och göra det närvarande, Kristus som själv utför sacramentet. och vi kan genom honom, ge våra liv och världen i form av bröd och vin till Gud - världen och våra liv som har blivit till genom honom- för att han ska förvandla dem till gemenskap med Fadern.."I kristus blir Gud vårt liv"
Jag vill bara sticka in ett "amen" - särskilt till det senaste du skrev.
Vackert uttryckt om kyrkan - och den glädje som borde prägla den än tydligare.
Ofta känner man sig som om man går på ständiga begravningar i det som skulle vara en glädjefest (släpiga psalmer och ett enda dött stelnat rabblande).
>Med andra ord så återstår det att leva livet i frihet, kärlek och glädje och bort från all rädsla för ngt och först och främst som en tacksägelse och gemenskap med Han genom vilken världen har blivit till. "världen hade blivit till genom honom.." ( joh 1:9)
Precis!
Men hur svårt är inte det för dem av oss som har präglats djupt av en viss syn...?
Det är svårare att återfå friheten än att låta den inhägnas.
Men den som vågar finna den igen vill inte tillbaka till fångenskapen.
Fortsätt gärna kommentera ur och omkring boken!
Och jag ska absolut läsa den så snart jag hinner...
Beslutet är gjort en gång för alla, Kristus -hel människa och Gud- har offrat sig själv för att jag ska få liv, Guds liv till mitt liv genom honom. Jag tackar och tar emot ;)
Genom kristus uppoffring av sig själv och sedan uppståndelse blir gemenskapen med Gud fullt möjlig varje dag och varje stund och i allt vi gör i världen, vilken får sitt liv genom honom och blir ett konkret verktyg för den lilla "lekande" barna människan att ingå tacksamt i denna fulla lekfulla gemenskapen med Gud. Amen ;)
Jag menade alltså kommentaren ovanför den senaste, som jag inte hade läst när jag svarade.
Det senaste du skrev ser jag som en självklarhet - fast det inte måste vara en man som är präst förstås... (Vilket Schmemann menade - fick ett citat om det förut - och det var det som inspirerade mig till att skriva det engelska inlägget om Guds "könlöshet".)
Det har ingen betydelse om det är en man eller kvinna just eftersom det är Gud som förvandlar - människan bara ber om förvandlingen - såväl av sakramentet som av oss själva (fast vad gäller det senare så kan vi hjälpa till lite också...i alla fall genom att inte streta emot).
Om du menar att Schmemann själv inte tycker att kvinnor kan bli präster, så känns det om och om igen att det genom kyrkan som lidandet kommer och som Jesus lider i våra kroppar och genom vårt lidande.. detta känns för mig i min egen kropp som när Jesus blev stycken i sidan och då kom det ut vatten.. när man skriver så om kvinnor.. jag förstår inte
jag är inte alls säker om att Gud är helt könlös.. därmed kan det uppstå en hel virrvarr av ideer av detta men för det så försöker jag inte rättfärdiga manligt prästerskap.. utan samma möjlighet till kvinnor, det vore absurd..
I kristus så är hela människan räddat, män och kvinnor..
och det säger inget om prästerskap för mig att kristus är man, kristus är först och främst människa, och vi är alla skapta som präster..
det skulle förvåna mig och Schmeman är emot kvinnliga präster.. det vore ännu ett tecken på hur mycket än man är upplyst så det är mycket kvar.. jag har nyligen läst en artikel från ortodoxa kyrkan i Libanon om detta där man skriver att det finns inget som säger emot kvinnlig prästerskap i kyrkan men däremot att man har problem med befintliga präster som man borde ta itu med och att människor i Libanon är inte redo för detta än..
Det är liturgi i grekisk ortodoxa kyrkan här i Uppsala nu på söndag kl. 9.30, om du vill komma.. på Sysslomansgatan...kommer inte ihåg numret.. den gatan går i motsatt riktning än centrum om man ska komma till den kyrkan..
Angående friheten och glädjen och om det är svårt.. när Gud blev människa för att vi ska komma nära Gud och ha gemenskap med honom så är det fortfarande han kristus som har denna makt, inte vi, vi får bara tro på hans makt att kunna göra detta för oss, vi ber och letar,, och går in i gemenskapen i tro..
"den som ber finner", du sa själv at livet i Gud är enkel..
för oss är det kanske är omöjligt och svårt men för honom som har offrat sig för oss finns inget omöjligt. Han är ju Gud själv..
Jag har läst i denna bok att man får inte nåden utan man går in i nåden..
Kom till kyrkan på söndag, du kommer inte att ångra dig... även om du inte tar nattvarden... Kristus kan göra den andliga nattvarden för dig möjlig.. :) jag lovar :) amen :)
Ett P.S. får det bli medan jag minns vad jag ville säga...
Känner likadant i den frågan - som att man blir sliten itu eller väldigt djupt sårad - Kyrkan orsakar Kristi kropps fortsatta lidande genom sitt nuvarande handlande...
Men Jesus sa på korset: "Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör".
Vi får säga likadant - tills de inser vad de gör och ändrar på det.
Ner från skönanderiet och back to basics. Vi som lever på samhällets skuggsida fägnas ej av tjusighetens fromma slingerbultar i det blå.
Jag tror på en renässans för hela den monastiska modellen. Detta av ekonomiska skäl. Kommuniteten ger besparingar. Den är livsduglig, rationell, effektiv. Sexproblemet är i dag avklarnat på medicinska grunder. Det blir ofrånkomligen hårda bud i trohet mot den unika katolska Traditionen, sanningens Bärare. Fattigdom, kyskhet och lydnad måste gälla!
I fråga om den officiella kyrkan måste man ha ett realistiskt perspektiv. Man skall inte vänta sig för mycket av den. Den är nämligen ofrånkomligt genominfiltrerad av världslighetens korrumperande krafter. Fullgör likväl Riten korrekt. Trosläran finner jag OK, men den praktiska inverkan på människornas liv minskar oavbrutet och tycks gå mot oundviklig blodbristdöd. Människornas VERKLIGA livsfrågor lyckas man inte besvara.
Reform är alltså oundgängligen nödvändig. Hur det må ske, och med vad inriktning, får fortsatt diskuteras. Helt klart är att det måste komma underifrån, spira ur gräsrötterna. Endast så kan kristendomen - katolocismen - på nytt bli en levsnde kraft i vår värld. Allt annat får anses definitivt uteslutet.
Jag har själv en oerhört intensiv upplevelse av att det BRÅDSKAR. Vi har inte råd att söla längre, måste börja gå till "direkt aktion" (det är på så sätt jag har en väsentlig sympati, trots allt, för kvinnopräströrelsen, vars ståndpunkter jag annars inte alls delar. De skjuter bom, men de skjuter åtminstone, för att travestera Hermann Göring).
Ett apokalyptiskt synsätt, om man så vill. I dessa dagar må Uppenbarelseboken särskilt noga studeras, det är min uppfattning.
Mina bröder och systrar som här på denna blogg diskuterar tycks i ej obetydlig grad ha erfarenheter liknande mina egna, men delvis dragit andra slutsatser därav. Tänk på dessa särskilt grundligt. Vi lever I denna världen. Där har vi inte råd med verklighetsflykt, för då överlever vi inte.
Det är VI som skal få ljuset att fortsatt lysa!
Ingen annan gör det åt oss.
Gud frälser den som sig själv frälser. Ingen annan. Nåd kommer ej från ovan i fallskärm, som protestanterna tror.
när det gäller mig så är inte livet med kristus som han ger en verklighetsflykt, absolut inte!! jag har inte tid med sånt!
och det jag pratade om det återvunna barndomen och den fria rusande glädjen, som är tom på bekymmer.. har jag erfarit själv och det var här just i denna verklighet, vårat... allt som jag hade skrivit innan är väldigt seriöst och inte alls ngn verklighetsflykt.. Jesus har kommit för att rädda just denna värld, våran värld, våra liv...
men världen är fördärvat för att den inte erkänner Gud som allt i allo..
det är mycket sorgligt om du förstår det som en verklighetsflykt.. trots otaliga bekymmer som jag har varit med om så har kristus aldrig svikit mig...och vad jag tror är att han är beredd att gå hela vägen med mig/oss (och stå ut med våra synder) om vi vill verkligen förstå vad han kan göra med våra liv.. amen
Jag känner igen det du skriver från min erfarenhet - och nej, det handlar inte alls om verklighetsflykt utan precis tvärtom.
Stå mitt i den ibland riktigt tuffa verkligheten - med Kristus.
Och jag håller med dig om att det absolut bästa sättet är just detta:
>i den fria, rusande glädjen och kärleken kan vi omvandla världen
För då ger vi Guds Ande fritt spelrum - utan att vi förminskar kraften och inspirationen - genom systematiserande och inhägnande.
Det är faran med varje system - också det katolska och ortodoxa.
Inrutandet och alla måste- och inte-satserna, allt lagras på och kväver till slut just det de var menade att framhäva.
LIVET.
Jag önskar mig en Andens heliga virvelvind över Kyrkan - och särskilt över Vatikanen - som under Johannes Paulus XIII's tid.
Vet inte längre om vi direkt behöver ett nytt koncilium - ett tag tänkte jag så.
Men liksom Krax tror jag att det brådskar. Och koncilier flyter tyvärr mycket trögt, och med alltför lite insyn av kyrkfolket (inte minst kvinnor), och i värsta fall för det kyrkoskeppet bakåt.
Men Andens vind far fram som inget annat - rakt igenom allt - och omformar och smälter och ingjuter kärlek.
"perfect knowledge, perfect love, and ultimately the "deification" of man, there is truly "neither male nor female." More than that, in this reality, of which we are made partakers here and now, we all, men and women, without any distinction, are "Kings and priests," for it is the essential priesthood of the human nature and vocation that Christ has restored to us..."
Sen skriver han:
"The priest in the Church is not "another" priest, and the sacrifice he offers is not "another" sacrifice. It is forever and only Christ's priesthood and Christ's sacrifice -- for, in the words of our Prayers of Offertory, it is "Thou who offerest and Thou who art offered, it is Thou who receivest and Thou who distributest...." And thus the "institutional" priest in the Church has no "ontology" of his own. It exists only to make Christ himself present, to make this unique Priesthood and this unique Sacrifice the source of the Church's life and the "acquisition" by men of the Holy Spirit. And if the bearer, the icon and the fulfiller of that unique priesthood, is man and not woman, it is because Christ is man and not woman."
Som om Gud i det första exemplet inte ser till någon genderskillnad - och sen börjar göra det?
Varför går det bra att kvinnor deltar i det allmänna prästadömet - men inte i det specifika?
Varför handlar det allmänna prästadömet om teologi - och det specifika (det kyrkliga ämbetet) om biologi?
Ni många människor, hedningar, slynor, vems namn är det ni ropar till vem? Kommers och familjeliv fortgår nog, ännu en tid, så stå ni där alla mitt i er mängd av förlorade skuggor som inte vet av er, skaka era skämda gestalter i frid och bara ropa,
ropa,
ropa, ropa, ropa tills äntligen natten är här, allt är för sent, jag har redan lämnat er, fattig och fri, försvunnit i stadens innersta, underbara miljö, där klausurens sköna fasader gärdar min stråt mot det vilda solskenet, Kyrkan är där, förutan död, sakramental, och den kallar mig till sig, jag känner er ej, ni förstår: mitt namn är inte längre ert, mitt namn
Kraxpelas (i sammandrag):"..om den officiella kyrkan Man skall inte vänta sig för mycket av den. Den är nämligen ofrånkomligt genominfiltrerad av världslighetens korrumperande krafter. Fullgör likväl Riten korrekt. Trosläran finner jag OK Reform är alltså oundgängligen nödvändig. Hur det må ske, och med vad inriktning, får fortsatt diskuteras. Endast så kan kristendomen - katolocismen - på nytt bli en levsnde kraft det BRÅDSKAR. en väsentlig sympati, trots allt, för kvinnopräströrelsen, vars ståndpunkter jag annars inte alls delar"
Först om kvinnopräströrelsen. Vi behöver inte säga ja, men visa respekt. (Alla kan ha fel.)
För det andra. Reform? Svenska kyrkan är den reformerade katolska kyrkan i Sverige - åter till reformationen!?
Ingen, inte någon del av den splittrade kristenheten, har monopol på sanningen. Gör inte ditt personeliga val, som troligen var det bästa i din situation, till doglm som ska krängas på alla kristna.
Svenska kyrkan och Katolska kyrkan har samma problem, globalt sett. De är stora folkkyrkor, med folkmajoriteten i respektive land som medlemmar. Att vara en "felfri" kyrka för en liten elit är lättare.
Tack for din inbjudan att dela med mig av min galenskap pa denna blog. Om Schmemann kan man saga mycket.
Fast forst och framst sa tanker jag agna mina tankar at texten som ar kvoterad har. Poangen har ar nog ett forsok att peka pa att spiritualiteten i ett kloster kan appliceras i allas liv. Dvs. att varje manniska ar kallad till samma mal "Theosis." Kloster spiritualiteten ar en beprovad vag som till viss del kan appliceras i alla manniskors liv. Och Schemmanns poang har ar ju att de rad han ansag viktiga leder just pa liknande sattt till "theosis" liksom ett strangare klosterliv.
Detta journal inlagg ar ett svar av den gamla professorn (Schmemann, Liturgics professor St. Vlad's seminary) till en fraga som existerar i varje ortodoxt prast seminarie, namligen att munkar pa nagot vis ar heligare an an gift forsamlings prast. Det rader ofta en forvirring hos unga prast kandidater radande celibat, eller inte, och om jag kan reletera till min egen liturgics professor som ofta pekar ut att langt har, och langt skagg, och kloster klader (dvs cassock, klobuk etc..) inte gor en prast mer prast, eller mer helig. Detta kan ju tyckas som sjalvklart, fast i Grekland, och mer traditionella Ortodoxa lander an USA sa ser varje prast ut som en munk, oavsett om denne ar gift eller inte. Detta ar forvisso kanske en cool tradition, men inte ett dogma.
En prast maste inte vara en munk, speciellt inte en gift prast, utan familjelivet i sig sjalvt ar en vag till helighet. Sa Schmemann ar lite sarkastisk i detta inlagg, dvs. han pekar pa att en fralsande spiritualitet kan levas, och adopteras av varje kristen utanfor kloster vaggarna. Alla maste vi kampa mot passionerna, varan syndighet osv. Det ar detta som leder till helighet, och ett evigt liv i Kristus Jesus. +
Sa de rad han har for de som vill bli munkar visar att ett simpelt, "bortom" vardsligt liv kan levas i varat nutida samhalle. Inom klostrets vaggar sa rader inte en simpel stillhet, helighet etc.. vilket alla som nagonsin besokt ettkloster vet. Dar helighet overflodar sa arbetar djavulen hardare. Det har jag sjalv markt efter borjat vid Greekisk Ortodoxa prast seminariet dar fokuseringen blir lite klosterlik, med daglig tidegard, och liturgi flera ganger i veckan etc... frestelserna okar med mer spirituell aktivitet, men sa ocksa Guds nad. Kampen fortsatter hela livet...endast varat insomnande i Herren avloser denna spirituella kamp, eller mojligtvis JEsus plotsliga aterkomst.
Sa jag tror att Schmemanns principer har angaende ett kontemporart klosterliv utanfor murarna, ar ett forsok att upmanna oss alla att applicera Evangeliet i vara liv har och nu, istallet for att see till klostren som enda losningen. Jag maste ocksa saga att klosterliv fortfarande ar en given, och god kristen kallelse, och att vi ska alla be for mer spirituella kallelser, men att en behover inte vara munk, eller nunna, eller ens celibat for att bli helig, dessa ar alla olika kallelser att tjana kyrkan...tis all!
Nu kunde jag borja en lang diskussion angaende Schmemanns redogorelse for prasterskap, kvinnor etc..som jag sag nagra hade borjat blogga om, fast detta ar ett helt nytt kapitel langt bortom the scope for detta lilla inlagg.
+I Kristus Jesus+
Ephraim
PS. eftersom the Dormition of the Theotokos kommer nu pa Fredag sa uppmannar jag er att folja denna lank till den fina hymnenn Agni Parthene skriven av St. Nectarios av Aegina. http://www.youtube.com/watch?v=IomxvOTf-So&feature=related
Forresten Charlotte...ja vi firar alla festdagar utom Pask och pingst, och uppstigandet till himmelen pa samma dagar som i vast.
mmm jag har en bra bok av honom på arabiska..