Jag kan förstå att det inte finns kvinnliga präster varken i katolska kyrkan eller ortodoxa kyrkor.. det kan jag leva med ett tag till kanske..

men att kvinnor inte får predika det är för mig något som jag inte kan förlåta kyrkorna för..

 

I min församling predikade Catharina Broomé en gång. En av våra jesuitfäder inledde med en diskret anmärkning att det fanns inget hinder.

 

det vore väldigt konstruktiv början eller inledning till att ha kvinnliga präster om vi har kvinnliga predikanter först i alla kyrkor..

Jag saknar verkligen den kvinnliga närvaron på denna nivå.. är verkligen trött på att höra endast män predika..det får mig inte att komma närmare Gud tyvärr eller ens se honom tydligare...

Det är livsviktigt.. och så är det så att i mina ögon så har manliga predikanter slut på krutet.. det hjälper inte längre för min del..

Om Gud/Jesus ska uppenbaras igen i kyrkorna och förnya dem riktigt så är det livsviktigt att kvinnor får träda fram.. detta handlar om "liv eller död" i en andlig bemärkelse... det är min personliga tolkning..

detta påminner mig om när kristna i sina liv väljer att ha Gud i ett skåp och låsa in honom och kasta bort nyckeln så att man aldrig kan hitta den istället för att få honom att komma ut och verka i ens eget liv för en själv och för andra..
det är så kyrkor gör tycker jag när de inte tillåter kvinnliga predikanter eller präster att verka.. de låser in Gud i ett skåp och kastar nyckeln långt bort i havets djup...

Det kanske krävs av oss kvinnor att vi slår sönder skåpet utan att skada Gud för att släppa honom ut från den.. så att han kan verka igen.. för det är ingen idee att leta efter nykeln ;)

 

http://www.herregud.com/

 

Kära Carolina, gräv inte ner dig i negativt tänkande, såsom jag själv brukar göra. :o/ Se i stället framtiden an med skapande sinne öppet för alla möjligheter.

Frågan är vad som menas med "katolsk präst". Lärombätetets definition är alltför luddig. Den behöver preciseras.

Själv stöder jag likväl Lärombetets ståndpunkt. Men häri ser jag inget hinder för kvinnopredikan.

Jag anser nämligen inte att predikan i den heliga mässan skall vara prästerligt prerogativ.

Jag håller även dörrarna öppna för ett framtida kvinnoämbete motsvarande männens, jämställt härmed men av annan natur. Katolska "prästinnor". (Charlotte gillar inte det uttrycket, men det gör jag.)

Så om femhundra år eller nåt har vi kanske en radikal rörelse för katolsk förnyelse i form av män som blir prästinnevigda... Och kanske en blogg driven av någon av Charlottes talrika begåvade ättlingar.

:o)

Avslutningsvis vill jag nog hävda ett slags kvantisk grundosäkerhet. Man kan just inte vara bombsäker på någonting.

 

Visst får kvinnor predika - men det sker sällan - och det är mest just dominikansystrar som får göra det.

Om inte predika i mässan (förvisso kan det hända i undantagsfall, men då brukar det inte kallas predikan utan utläggning/förklaring av evangeliet eller liknande) så under reträtter.

Drar mig nu till minnes att jag har predikat...i en mässa...ja i flera faktiskt.

Först som svenskkyrklig - sen som katolik. Saknar det...

 

Gifta präster vill jag inte veta av. Jag anser att celibatet ÄR konstitutivt för ämbetet, och önskar se detta genomfört utan undantag. Det är nog den reform jag önskar hetast, men utvecklingen går för närvarande åt helt fel håll.

 

Jag vet inte riktigt vilket sammanhang Carolina El-Haddad kommer ifrån (katolsk orientalisk rit?) men det finns som sagt inget som hindrar att en kvinna predikar i kyrkan, Ordet är inget sakrament. Men om man ska använda predikan, och det inte sker av en präst, oavsett om predikanten är en man eller kvinna, bör det ju ske på ett ordnat sätt eller hur man ska uttrycka det.

Jag tror att vissa kvinnor har en stor uppgift att förkunna ordet, i den mån det är det rätta ordet naturligtvis.