Jag postar detta redan ikväll eftersom jag inte kommer att hinna blogga mycket imorgon.
***
Matt 14:13.21
När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. När han steg i land fick han se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.
På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: "Trakten är öde och det har redan blivit sent. Låt folket gå härifrån, så att de kan köpa sig mat borta i byarna." Jesus svarade: "De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva." De sade: "Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar." -"Lämna dem till mig", svarade han. Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket.
Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn.
1) Jesu behov av ensamhet - men medlidandet med människorna får gå före.
Hur är det med oss? Brinner vårt ljus i båda ändarna i den alltför utgivande tjänsten - eller är det snarare så att det pyr sakta och svagt i ensamhet?
Inte så att vi inte behöver ensamhet. Balansen mellan tjänst och ensamhet fungerar som batteriladdning.
2) Lärjungarna tänkte för smått, för jordiskt begränsat.
Gör inte också vi det många gånger? Och hindrar kanske rentav därigenom det Gud vill göra genom oss....
3) Jesus ger dem inte mat att dela ut rakt av - utan ber först om att få det som finns - en smula i det stora hela. Men de måste ge honom den. Detta välsignar han och gör så det blir mer än nog. Så man får samla in det överblivna. Inget får förfaras....
Vi får ge honom det vi har fått som gåva för att det ska förvandlas till nya gåvor - åt andra som behöver dem bättre.
Då samlar vi skatter i himlen - och på jorden flödar de över och mångfaldigas ju mer vi öser fram av dem.
Men inget får förfaras. Det som inte kan tas emot och smältas på en gång av de närvarande samlas in till andra.
4) Det är lärjungarna som delar ut - inte de som välsignar. Det är alltid så det förhåller sig - vi som lärjungar kan inte välsigna på gudomligt sätt - det gör Jesus - men han har inga andra händer och fötter än våra för att dela ut det välsignade brödet och fiskarna (symboler inte bara för eukaristin utan för allt vi har fått oss anförtrott - andligt, materiellt), till dem som hungrar.
Ställets huvudbudskap är integration, som jag ser det, alltså att de andliga och materiella behoven måste tillfredsställas simultant, det är ju min käpphäst.
Dina avslutande två frågor måste jag i ärlighetens namn besvara med nej. Det är så, att utan Kristus kan vi inte så mycket göra. Därför måste kyrkan verkligen fungera som Kristi ställföreträdare. Det gör den inte. Jag tycker den motsvarar ett minimikrav i rit och doktrin, vilket ju är bra, men det är också allt, så kyrkan existerar på något sätt bara som idé; den är inte egentligt levande. Jag vet inte riktigt hur man skall tackla detta.
Anm. gällande nattvarden. Jag menar att brödet är sakramentet i dess tomhet, vinet sakramentet i dess fullhet. I sakernas rådande tillstånd är det bara första gestalten för min del. Vinet är otänkbart. Det tar jag först efter helgelse, alltså när jag själv och hela min kyrka blivit levande i tron. Där är vi inte, mycket långt därifrån.
Charlotte: Intressanta frågor! Fast jag tycker att du missar en minst lika intressant fråga för att du går in "för sent" i texten:
Varför säger lärjungarna "Låt folket gå..."?? Håller Jesus kvar dem så att de inte kan gå iväg själva när de inser att de blir hungriga? Försöker Petrus och gänget bara vara finkänsliga och inte säga "Kör iväg dem"? Eller talar de av erfarenhet - Jesus predikar/helar långt in på natten och blir helt utmattad, så att de använder folkets hunger mest som svepskäl...?
Och som följdfråga - men nu blir det kanske lite mer långsökt:
Eller blir folket inte hungriga för att Jesus är livets bröd för dem på ett mycket mer konkret, bokstavligt sätt än lärjungarna inser? Var brödundret egentligen "onödigt"??
Är det inte gemenskapen med Kristus - i bl.a. eukaristin - som gör Kyrkan levande?
Tubbo,
Ja, lite kluvet, tycks det. Ömheten vann över tröttheten.
Detsamma!
Johanna,
Tack för klurig vidareutveckling.
Säkert har jag missat massor av intressanta frågor... Alla kan nog fylla på...!
Jag ser nu att Jesus var ensam med folket hela dan - lärjungarna kom dit först på kvällen...
Varför var de inte där och hjälpte honom så han inte behövde ta sig an alla hjälpbehövande själv? Om lärjungarna nu var måna om hans vila....
De tänker bara på det hungriga folket tycks det.
Eller snarare på att bli av med problemet innan det blivit akut överhängande så folk börjar ropa efter mat: "det där får de allt fixa själva...inte kan ju vi" verkar de tänka.
Rörande bild också - den stora skaran som följde efter Jesus när han ville dra sig undan. Gick de på avstånd? Han måste väl ha märkt om 5.000 män och än fler kvinnor och barn var honom hack i häl...? :-)
Hur skulle så många förresten ha kunnat köpa sig mat i några små byar?
Och varför tänkte de inte på det innan de gick ut i ödemarken efter Jesus? Fattade de inte att det här skulle ta sin lilla tid? Var det för att de var som hypnotiserade, eller tanklösa eftersom fokus låg på annat än mat? Ville absolut att han skulle be för dem - hela dem.
Jämför folk som reser till olika helandepredikanter i vår tid. De hoppas på mirakel - men får ibland varken det eller kaffebröd.
Ja - var det Jesus som höll kvar folket - eller de som höll kvar honom?
Tycker det lutar mer åt det senare. Det står inget om predikande just vid detta tillfälle.
Men det tar nog som sagt en bra stund att be för kanske 10-15.000 personer - kvinnor och barn inräknade...
Han hade säkert kunnat göra ett masshelandeunder om han ville - så att alla blev friska på ett ögonblick.
Istället tog han sig tid för var och en. Den personliga omsorgen är viktig.
Behövdes brödundret, undrar du...
På ett sätt kanske inte, tänker jag - helandet mättade nog på ett annat plan - så att eventuella hungerkänslor försvann i rena glädjen.
Visst är detta som en försmak av eukaristin... Ett helande sakrament.
Men - ytterligare en aspekt - Jesus ville kanske koppla ihop det fysiska och det andliga på ett konkret sätt. Mat och helande.
Så att det inte skulle bli ett svärmeri av det utan vara grundat i det jordnära och vardagliga.
Även om maten nu kom till på övernaturligt sätt...
Jag undrar om inte jag skrivit om denna text tidigare.. Jodå.. Jag saxar.. "Texten - brödundret - är lika mycket ett gemenskapens under. Det finns en möjlighet att folk satt och höll på lite bröd här, lite fisk där. Man förutsätter att det var kvinnor bland de 5000 männen (ok, ta detta som självironi och inte som ett inlägg kring könsroller) att det inte någon av alla morsor, fruar och flickvänner när den ivrige mannen hastade ut för att höra Mästaren, ropat vänta, det är säkrast att ta med något, vi vet inte hur länge det håller på. Men de tog inte med till 5000 (x2). När de väl sätter sig ner, i gemenskap, och det börjar delas, så kanske det där brödbitarna smyger fram..."
Det är väl lite av ett under att folk delar med sig.
Hur som helst. Undren bär ju en mening. De som åt blev hungriga ett par timmar senare, men de har nu mängder med bröder och systrar som de delat en måltid med. Detta är bestående på ett annat sätt..
Jag funderar kort över:
1) Jesu behov av ensamhet - men medlidandet med människorna får gå före.
Hur är det med oss? Brinner vårt ljus i båda ändarna i den alltför utgivande tjänsten - eller är det snarare så att det pyr sakta och svagt i ensamhet?
Inte så att vi inte behöver ensamhet. Balansen mellan tjänst och ensamhet fungerar som batteriladdning.
2) Lärjungarna tänkte för smått, för jordiskt begränsat.
Gör inte också vi det många gånger? Och hindrar kanske rentav därigenom det Gud vill göra genom oss....
3) Jesus ger dem inte mat att dela ut rakt av - utan ber först om att få det som finns - en smula i det stora hela. Men de måste ge honom den. Detta välsignar han och gör så det blir mer än nog. Så man får samla in det överblivna. Inget får förfaras....
Vi får ge honom det vi har fått som gåva för att det ska förvandlas till nya gåvor - åt andra som behöver dem bättre.
Då samlar vi skatter i himlen - och på jorden flödar de över och mångfaldigas ju mer vi öser fram av dem.
Men inget får förfaras. Det som inte kan tas emot och smältas på en gång av de närvarande samlas in till andra.
4) Det är lärjungarna som delar ut - inte de som välsignar. Det är alltid så det förhåller sig - vi som lärjungar kan inte välsigna på gudomligt sätt - det gör Jesus - men han har inga andra händer och fötter än våra för att dela ut det välsignade brödet och fiskarna (symboler inte bara för eukaristin utan för allt vi har fått oss anförtrott - andligt, materiellt), till dem som hungrar.
Är vi villiga att gå?
Är vi villiga att ge - allt?