Härmed introducerar jag ännu en ny företeelse som får en egen rubrik: önskeblogg alltså.
Det jag tar upp under den rubriken fr.o.m. nu är kort och gott ämnen som ni som följer bloggen har önskat att jag ska skriva om så vi kan tala om det.
Välkomna alltså att sända in sådana önskeämnen via mail eller i en kommentar - gärna tillspetsade och/eller svåra sådana.
Den som önskar ett ämne och har en egen blogg blir som tack för tipset länkad till...
***
Först ut i denna serie är en önskan som kom från bloggvännen Mackan:
"Kan du inte skriva något om förhållandet mellan mission och ekumenik, exempelvis? Gläder sig katoliker när människor blir kristna på "fel" sätt? För att nu spetsa till det :)"
Jo jo... :-)
Minst sagt ett hett ämne....
Visserligen har jag redan tidigare skrivit lite om det - men eftersom det var så pass länge sen så kan det kanske vara dags för en ny vända.
Särskilt också som jag häromdagen fick en liten lapp i brevlådan med inbjudan till bibelundervisning av ett gäng ungdomar som tillhör sjundedagsadventisterna. De poängterar med stora bokstäver att undervisningen är GRATIS. Lite lustigt att det behövs... Kyrkor har visst rykte om sig att vilja dra in pengar....
Min första - jag törs säga: typiskt katolska - reaktion på det var något i stil med: åh nej!
Och jag reagerar på samma sätt ifall Jehovas vittnen ringer på eller stoppar in sina broschyrer i brevlådan.
Rubrikerna för undervisningen innehåller ämnen som (följande är bara ett urval):
Enda lösningen Jesus kommer Antikrists karaktär Antikrist avslöjad Vad sker vid döden? Ondskans slut Odjurets märke Kristi brud
När jag ser detta - med fördomsfulla ögon - hör jag redan i mitt inre tonen i undervisningen som jag föreställer mig den: dömande (särskilt av "världen"), svart-vit, manipulativ och auktoritär.
Jag vill verkligen inte gå dit. Vill jag att någon annan ska gå dit? Tveksamt, ärligt talat.
Nu är jag alltså hyperärlig.....
Och vill i nästa andetag tillfoga att jag verkligen älskar frikyrkorna - alla de etablerade och "vanliga" - som har kommit över barnastadiets sjukdomar och som tillför något positivt i kristenheten - något omistligt. Som inte är "skumma" på det sätt mitt intryck av ovan nämnda samfund är. Jag ser gärna att de växer - t.ex. den nya Frälsningsarmékåren som kommer att starta i en stadsdel i Uppsala inom kort, och vars grundande jag var med och bad för.
Vill också tillägga att jag inte tror att meningen är att alla ska bli katoliker....
Vi har massor att lära av varandra... Och våra olika karismer kompletterar varandra.
Men det jag vänder mig emot instinktivt är det intryck jag får av den där lappen. Ska mina muslimska eller ateistiska eller exkatolska eller tidigare svenskkyrkliga grannar kanske luras dit...?
Samtidigt får jag mig en tankeställare. Varför läggs det ALDRIG några katolska lappar i brevlådan?
Finns det för övrigt något syfte med kvantitet - att fylla kyrkbänkar så långt det bara är möjligt? Är det en krass ekonomisk fråga? För att driva kyrkoverksamhet behövs det pengar - och därför behövs det medlemmar. Det blir lite rundgång i resonemanget.
Jag läser i dagens UNT att frikyrkorna har medvind. En (blandning av Maranata och Filadelfia) har under de senaste åren vuxit från 8 medlemmar till 30.
Då ser jag min församling med över 2.500 medlemmar framför mig - där det inte enkelt går att räkna gudstjänstbesökarna - och där det alltid är nya ansikten. Varje gång jag är där.
Gläder jag mig med de växande kyrkodelarna? Absolut! Som sagt.
Fast om kyrkodelarna bara snor medlemmar av varann? Så att resultatet blir plus minus noll? Ja - om någon finner en ännu större glädje i ett annat sammanhang så gläder jag mig med denne.
Till sist: ibland undrar jag över vad missionen har för syfte. Är det verkligen människornas själar man främst månar om - och vad har man i så fall för människo- och Gudssyn i botten?
Kommer alla som inte blir "frälsta" - enligt en vanlig definition av ordet utifrån ett bibelcitat: att bekänna Jesus med sina läppar och i sitt hjärta tro - gå under? Hamna i helvetet?
Fast många av de misslyckade frälsningsförsöken beror just på framfusiga, klumpiga eller missriktade kampanjer från kristna som bara ville väl...! Fast det alltså är deras fel!
Nej, min syn på Gud är så oändligt mycket större än dessa mänskliga millilitermått och mätinstrument på "frälst" och "ofrälst", innanför och utanför......
Så där ja - då var första rykande "fläskbenet" kastat - var så goda att hugga in!
Jag läste i Kyrkans tidning i morse om hur de evangelikala kyrkorna växer i Latinamerika.
Det beror främst på deras enkla och folkliga budskap, och en stor fördel är också att pastorerna kommer från samma förhållanden som folket, ibland från gatan - de kommer alltså inte ovanifrån utan folk kan ta till sig deras budskap genom att de känner igen sig.
Inte minst har de framgång i att vända sig till människor med just det som de allra mest behöver. Det kan röra sig om rökavvänjningskurser - och predikan kan behandla teman som hustrumisshandel och alkoholism. Man inte bara talar om problemen utan försöker också göra något åt dem. Medan katolska kyrkan mest har inriktat sig på systemförändring - fattigdomsbekämpning och införande av demokrati - så har evangelikalerna inriktat sig på människornas inre - på förändring inifrån, och det tycks vara det som effektivast berör och består.
För människor upplever verkligen förnyelse - "frälsning". En kvinna som övergav sin katolska tro och övergick till en evangelikal kyrka uttrycker det kort och gott: "- Man blir en ny människa."
De evangelikala upplevs i dessa länder ofta av katolska kyrkan som ett hot - som att de snor medlemmar från dem. Men det är enligt artikeln mest inaktiva katoliker som fångas upp av dessa kyrkor. (Tyvärr finns artikeln inte på nätet - annars skulle jag ha länkat till den - men kanske den dyker upp senare?)
Jag fick idag också en tänkvärd illustration till detta från Daniel, som talar av erfarenhet som missionär, i en kommentar i ett annat blogginlägg:
"Erfarenheter? En sådan var att jag och min syster med nöd och näppe unvek att bli stenade av en hop arga katoliker. Vår pingstförsamling hade stor framgång i en liten by och till slut nådde detta den präst som ansvarade för mässa i 3-4 liknande byar. Han ställde ett ultimatum till sin församling; Om ni inte kör ut 'los evangelicos' (de evangeliskt kristna) slutar jag hålla mässa i er by. När vi kom en onsdagskväll med församlingens buss för att hämta de som inte själva kunde ta sig till sin församling blev vi mötta av en ursinning folkmassa med stenar i handen. En snabbtänkt syster drog in oss i sitt hus och låste dörren. Där fick vi sitta tills folkmassan gått hem och sedan smyga ut till bussen och köra hem."
I SvD pågår just nu en intressant artikelserie - om "sekulariserad andlighet" - eller vad man ska kalla det.
Sådana som inte bekänner sig till någon religion har ofta andliga erfarenheter. Och om de får frågan om vad de har upplevt så är berättelserna liknande - oavsett kultur. Men tendensen i vår tid är att man skyr de religiösa etiketterna och dogmerna. Istället vill man själv utforska och formulera.
Men trots betoningen av individualism vill dessa sökare ingå i ett större samnmanhang, känna en djup gemenskap med andra. T.o.m. mystika upplevelser, som inom religionerna mer eller mindre har setts som reserverade för individer - eremiter och asketer - verkar kunna uppstå i grupper - en kollektiv mystik.
I likhet med de organiserade religionerna stannar inte det andliga enbart hos individen eller ens i gruppen - utan man vänder sig utåt till omvärlden.
Det enda som skiljer detta fenomen från religioner verkar vara just avsaknaden av trossystem - och av ledare - istället uppstår en gruppdynamik där man lär av varandra.
"Religionen skiljer människor från varandra. Andligheten, däremot, spränger gränser."
***
Fick häromdagen ett mail från en vän i USA som skrev om något som liknar detta - fast det sker inom kyrkorna.
Rörelsen kallas "emerging church", och fokuserar mindre på doktriner, och mer på spiritualitet. Den överbryggar kyrkosplittring på alla nivåer - liberal/konservativ; protestantisk/katolsk; liturgisk/evangelikal. Men de som dras till detta är mer inriktade på mission än på att samlas (för gudstjänster).
Det tycker jag påminner om apostlarna och den tidiga kyrkan - en mission som vi till stor del har förlorat på katolsk mark. Vi går inte så mycket ut i världen, utan de får komma till oss...
Han kommer med den intressanta slutsatsen:
"It may just be that a whole new way of being Church is emerging from the wreckage of the moribund institutions that no longer speak well to the post modern world."
