Catholic Renewal

~ En radikal blogg ~

"Se, jag gör allting nytt..." (Upp 21:5)

tisdag, oktober 30, 2007

Trollens marsch och solkatters lek

I morse läste jag lite ur Magnus Malms "Under Mandelträdet" igen (böckerna ska snart tillbaka till biblioteket, och jag har inte ens hunnit igenom den tunnaste!).

Tänkte citera ett par texter som speglar ett dilemma i kyrkan som vi sedan kan diskutera utifrån dem:

***

"Det är ett ofelbart tecken på köttets uppror mot Anden när du börjar drömma om en gemenskap med enbart likasinnade."

***

"När trollen marscherar
kontrollen med nävar som stålblanka
grepar som greppar livet
med dödande nypor

lämnar de efter sig
snörräta gravar
med prydliga lik
av förtvinade drömmar

och marschen går åter
tillbaka till trollens
kontrolltorn på murar
av stenhårda pärmar
med färdiga planer
för Eget Och Andras
Rätta Beteende

Det är bara en sak trollen fruktar: en lekfull solkatt från honom som av fri vilja överlämnade kontrollen av både sitt eget och andras liv."

***

Jag kan känna igen nästan allt (om inte precis allt!) som han skriver i boken. Märkligt det där, hur någon annan kan uttrycka så exakt vad man själv har erfarit...

När jag läste den första av texterna ovan tänkte jag inte minst på katolska kyrkans sätt att försöka kontrollera all världens katoliker. Påven har förstås främsta rollen i den likriktningens och liktänkandets kultur som nu finner fäste inte minst hos den unga generationen, som verkar söka efter enkla och vattentäta "förklaringar" av tron. Istället för att låta den vara ett djupt mysterium som inte kan förklaras sönder och spaltas upp i fyrkantig lagtext utan att förlora sitt egentliga budskap, utan att iklä sig ett mycket hårt skal som döljer den mjuka och sårbara kärnan. Det bildas då en skrovlig yta som sedan sårar andra genom sin hårdhet.

Det finns en frestelse i många grupperingar (i båda ytterkanterna) att försöka bilda små ghetton av liktänkande, fredade zoner där man kan gotta sig i "de andras" hemskhet. Det leder inte till något gott. Det reser murarna än högre. Det trappar upp motståndet och det förödande "vi och dom"-tänkandet.

Räddningen från högmodet som lätt spirar i sådana sammanhang, men som kan vara svårt att upptäcka för de inblandade, finns i det konstruktiva mötet (inte kollisionen!) med oliktänket - i öppenheten och respekten för det annorlunda - i förståelsen av det, acceptansen.

Det är ju inte bara jag och de som tycker som jag som ska få plats i en kyrka som också rymmer Gud. (Men vi måste ju också få plats.) Om inte alla Guds barn är välkomna så får inte heller Gud plats - den som visar bort någon av "dessa mina minsta" visar då bort Gud själv. Vi visar bort Gud om vi vill ha bort varandra, eller inte vågar möta andra som tänker annorlunda. Och bemöter vi andra illa så är det Gud vi sårar. Tänk om vi alltid kunde minnas det....

Den andra texten rörde mig mycket djupt.

Så där är det ju tyvärr alltför ofta.

Det levande dödas av lagiskheten.

Kan känna igen mig väldigt mycket i den lekfulla solkatten...

Som sprider ljusskuggor i omgivningen.

Som vill visa hur vackert och bra det skulle kunna vara i kyrkan om alla fick bidra med sina gåvor.

Som belyser det kalla och hårda (i båda dikena) i hopp om att det ska tina upp en aning.

Som ibland får det att blixtra till ordentligt när ljuset riktas mot de välputsade blanka fasaderna (på båda sidorna av Vägen).

***

Så långt mina spontana funderingar utifrån texterna.

Hur ser ni på det här?

Etiketter: Emerging Church, gemenskap, katolska kyrkan, kyrkan, oliktänkande

postat av Charlotte Thérèse @ 10:32 6 svar / comments

torsdag, maj 24, 2007

Postmodern andlighet på uppsving

I SvD pågår just nu en intressant artikelserie - om "sekulariserad andlighet" - eller vad man ska kalla det.

Sådana som inte bekänner sig till någon religion har ofta andliga erfarenheter. Och om de får frågan om vad de har upplevt så är berättelserna liknande - oavsett kultur. Men tendensen i vår tid är att man skyr de religiösa etiketterna och dogmerna. Istället vill man själv utforska och formulera.

Men trots betoningen av individualism vill dessa sökare ingå i ett större samnmanhang, känna en djup gemenskap med andra. T.o.m. mystika upplevelser, som inom religionerna mer eller mindre har setts som reserverade för individer - eremiter och asketer - verkar kunna uppstå i grupper - en kollektiv mystik.

I likhet med de organiserade religionerna stannar inte det andliga enbart hos individen eller ens i gruppen - utan man vänder sig utåt till omvärlden.

Det enda som skiljer detta fenomen från religioner verkar vara just avsaknaden av trossystem - och av ledare - istället uppstår en gruppdynamik där man lär av varandra.

"Religionen skiljer människor från varandra. Andligheten, däremot, spränger gränser."

***

Fick häromdagen ett mail från en vän i USA som skrev om något som liknar detta - fast det sker inom kyrkorna.

Rörelsen kallas "emerging church", och fokuserar mindre på doktriner, och mer på spiritualitet. Den överbryggar kyrkosplittring på alla nivåer - liberal/konservativ; protestantisk/katolsk; liturgisk/evangelikal. Men de som dras till detta är mer inriktade på mission än på att samlas (för gudstjänster).

Det tycker jag påminner om apostlarna och den tidiga kyrkan - en mission som vi till stor del har förlorat på katolsk mark. Vi går inte så mycket ut i världen, utan de får komma till oss...

Han kommer med den intressanta slutsatsen:

"It may just be that a whole new way of being Church is emerging from the wreckage of the moribund institutions that no longer speak well to the post modern world."

***

Här går det att läsa artiklarna:

http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_15511387.asp

http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_15525998.asp

Etiketter: andlighet, andligt liv, Emerging Church, gemenskap, kyrka, mission, religion, spiritualitet