I morse läste jag lite ur Magnus Malms "Under Mandelträdet" igen (böckerna ska snart tillbaka till biblioteket, och jag har inte ens hunnit igenom den tunnaste!).
Tänkte citera ett par texter som speglar ett dilemma i kyrkan som vi sedan kan diskutera utifrån dem:
***
"Det är ett ofelbart tecken på köttets uppror mot Anden när du börjar drömma om en gemenskap med enbart likasinnade."
***
"När trollen marscherar
kontrollen med nävar som stålblanka
grepar som greppar livet
med dödande nypor
lämnar de efter sig
snörräta gravar
med prydliga lik
av förtvinade drömmar
och marschen går åter
tillbaka till trollens
kontrolltorn på murar
av stenhårda pärmar
med färdiga planer
för Eget Och Andras
Rätta Beteende
Det är bara en sak trollen fruktar: en lekfull solkatt från honom som av fri vilja överlämnade kontrollen av både sitt eget och andras liv."
***
Jag kan känna igen nästan allt (om inte precis allt!) som han skriver i boken. Märkligt det där, hur någon annan kan uttrycka så exakt vad man själv har erfarit...
När jag läste den första av texterna ovan tänkte jag inte minst på katolska kyrkans sätt att försöka kontrollera all världens katoliker. Påven har förstås främsta rollen i den likriktningens och liktänkandets kultur som nu finner fäste inte minst hos den unga generationen, som verkar söka efter enkla och vattentäta "förklaringar" av tron. Istället för att låta den vara ett djupt mysterium som inte kan förklaras sönder och spaltas upp i fyrkantig lagtext utan att förlora sitt egentliga budskap, utan att iklä sig ett mycket hårt skal som döljer den mjuka och sårbara kärnan. Det bildas då en skrovlig yta som sedan sårar andra genom sin hårdhet.
Det finns en frestelse i många grupperingar (i båda ytterkanterna) att försöka bilda små ghetton av liktänkande, fredade zoner där man kan gotta sig i "de andras" hemskhet. Det leder inte till något gott. Det reser murarna än högre. Det trappar upp motståndet och det förödande "vi och dom"-tänkandet.
Räddningen från högmodet som lätt spirar i sådana sammanhang, men som kan vara svårt att upptäcka för de inblandade, finns i det konstruktiva mötet (inte kollisionen!) med oliktänket - i öppenheten och respekten för det annorlunda - i förståelsen av det, acceptansen.
Det är ju inte bara jag och de som tycker som jag som ska få plats i en kyrka som också rymmer Gud. (Men vi måste ju också få plats.) Om inte alla Guds barn är välkomna så får inte heller Gud plats - den som visar bort någon av "dessa mina minsta" visar då bort Gud själv. Vi visar bort Gud om vi vill ha bort varandra, eller inte vågar möta andra som tänker annorlunda. Och bemöter vi andra illa så är det Gud vi sårar. Tänk om vi alltid kunde minnas det....
Den andra texten rörde mig mycket djupt.
Så där är det ju tyvärr alltför ofta.
Det levande dödas av lagiskheten.
Kan känna igen mig väldigt mycket i den lekfulla solkatten...
Som sprider ljusskuggor i omgivningen.
Som vill visa hur vackert och bra det skulle kunna vara i kyrkan om alla fick bidra med sina gåvor.
Som belyser det kalla och hårda (i båda dikena) i hopp om att det ska tina upp en aning.
Som ibland får det att blixtra till ordentligt när ljuset riktas mot de välputsade blanka fasaderna (på båda sidorna av Vägen).
***
Så långt mina spontana funderingar utifrån texterna.
Hur ser ni på det här?Etiketter: Emerging Church, gemenskap, katolska kyrkan, kyrkan, oliktänkande |
