I morse läste jag lite ur Magnus Malms "Under Mandelträdet" igen (böckerna ska snart tillbaka till biblioteket, och jag har inte ens hunnit igenom den tunnaste!).
Tänkte citera ett par texter som speglar ett dilemma i kyrkan som vi sedan kan diskutera utifrån dem:
***
"Det är ett ofelbart tecken på köttets uppror mot Anden när du börjar drömma om en gemenskap med enbart likasinnade."
***
"När trollen marscherar kontrollen med nävar som stålblanka grepar som greppar livet med dödande nypor
lämnar de efter sig snörräta gravar med prydliga lik av förtvinade drömmar
och marschen går åter tillbaka till trollens kontrolltorn på murar av stenhårda pärmar med färdiga planer för Eget Och Andras Rätta Beteende
Det är bara en sak trollen fruktar: en lekfull solkatt från honom som av fri vilja överlämnade kontrollen av både sitt eget och andras liv."
***
Jag kan känna igen nästan allt (om inte precis allt!) som han skriver i boken. Märkligt det där, hur någon annan kan uttrycka så exakt vad man själv har erfarit...
När jag läste den första av texterna ovan tänkte jag inte minst på katolska kyrkans sätt att försöka kontrollera all världens katoliker. Påven har förstås främsta rollen i den likriktningens och liktänkandets kultur som nu finner fäste inte minst hos den unga generationen, som verkar söka efter enkla och vattentäta "förklaringar" av tron. Istället för att låta den vara ett djupt mysterium som inte kan förklaras sönder och spaltas upp i fyrkantig lagtext utan att förlora sitt egentliga budskap, utan att iklä sig ett mycket hårt skal som döljer den mjuka och sårbara kärnan. Det bildas då en skrovlig yta som sedan sårar andra genom sin hårdhet.
Det finns en frestelse i många grupperingar (i båda ytterkanterna) att försöka bilda små ghetton av liktänkande, fredade zoner där man kan gotta sig i "de andras" hemskhet. Det leder inte till något gott. Det reser murarna än högre. Det trappar upp motståndet och det förödande "vi och dom"-tänkandet.
Räddningen från högmodet som lätt spirar i sådana sammanhang, men som kan vara svårt att upptäcka för de inblandade, finns i det konstruktiva mötet (inte kollisionen!) med oliktänket - i öppenheten och respekten för det annorlunda - i förståelsen av det, acceptansen.
Det är ju inte bara jag och de som tycker som jag som ska få plats i en kyrka som också rymmer Gud. (Men vi måste ju också få plats.) Om inte alla Guds barn är välkomna så får inte heller Gud plats - den som visar bort någon av "dessa mina minsta" visar då bort Gud själv. Vi visar bort Gud om vi vill ha bort varandra, eller inte vågar möta andra som tänker annorlunda. Och bemöter vi andra illa så är det Gud vi sårar. Tänk om vi alltid kunde minnas det....
Den andra texten rörde mig mycket djupt.
Så där är det ju tyvärr alltför ofta.
Det levande dödas av lagiskheten.
Kan känna igen mig väldigt mycket i den lekfulla solkatten...
Som sprider ljusskuggor i omgivningen.
Som vill visa hur vackert och bra det skulle kunna vara i kyrkan om alla fick bidra med sina gåvor.
Som belyser det kalla och hårda (i båda dikena) i hopp om att det ska tina upp en aning.
Som ibland får det att blixtra till ordentligt när ljuset riktas mot de välputsade blanka fasaderna (på båda sidorna av Vägen).
***
Så långt mina spontana funderingar utifrån texterna.
Jag vet inte riktigt. Det finns trots allt en hel del texter i NT som verkar beskriva församlingen som en gemenskap av människor med samma sinne, eller samma inriktning. Likasinnade. Men jag tror mer det handlar om att (praktiskt) vara på väg i samma riktning. Att vi tänker lika om allt är inget mål o någon som man (med Malm) bör varna för. Kanske han också vänder sig mot konservatism, där församlingen egentligen borde vara missionell, på väg utåt, mot andra för att välsigna världen, istället för att vara upptagen med att bygga murar. /Jonas Lundström http://blog.bahnhof.se/wb938188
Tack för en fin text och tack särskilt för vad du hade att säga av självrannsakan.
Ibland tycker jag att det är så lättköpt att kritisera den synliga hierarkin - även om det naturligtvis både kan vara nödvändigt och berättigat- och svårare att se att man inom alla grupper har en tendens att sluta sig och helst vilja tala med just de som tycker likadant... så svårt att se Kristus i den andre oavsett vilket läger han/hon än är förankrad i.Därför blev det hoppfullt när du skrev:
"Det finns en frestelse i många grupperingar (i båda ytterkanterna) att försöka bilda små ghetton av liktänkande, fredade zoner där man kan gotta sig i "de andras" hemskhet. Det leder inte till något gott. Det reser murarna än högre. Det trappar upp motståndet och det förödande "vi och dom"-tänkandet."
Det finns självklart ett slags vi-tänkande som är nödvändigt. Alla måste känna att de hör hemma någonstans och inte seglar ensamma "i en bräcklig farkost" men den vi-tillhörigheten behövs för att kunna se att "dom" egentligen bara är "vänner som vi ännu inte känner".
Och ja, inte snöa in i navelskåderi och skyddsmursbyggande mot "den farliga omvärlden", utan sprida solskenet....
Maria,
Jag tror både och behövs.
Att visa på sammanhang som sluter på ett negativt sätt - vare sig det är på hög eller låg nivå.
Ju osynligare, desto viktigare!
Gemenskap på ett plan - visst - det är viktigt - men grupptillhörighet får inte gå ut över gemenskap i helheten.
Och det gäller även gruppen "kyrkan" gentemot hela världens mångfald.
Själv har jag vänner i alla "läger", längs hela skalan. Det funkar jättebra om man bara ser att olika synsätt i olika frågor inte är det allra viktigaste. Vänskap är djupare än så. Och personer är mer än sina åsikter i en eller ett par frågor.
Ser flera det så tror jag man kan komma vidare ur stereotyperna och motsättningarna och flosklerna man så lätt fastnar i när heta frågor debatteras. Reducerar man inte människor till stereotyper så undviker man lättare att det blir personangrepp.
Som jag ser det så är det helt avgörande att det byggs gemenskaper, grupper, församlingar som lever tillsammans och som praktiserar gudsrikets värderingar i Jesus efterföljd. Ska såna gemenskaper bli en verklighet så krävs det ett mått av likriktning, man måste i praktiken enas om vissa saker. Jag undrar vad vi värjer oss mot när vi är rädda för "likriktning" eller "grupper av likasinnade". Finns det en risk att det vi värnar är västerlandets hyperindividualism? Som jag ser det så finns det ingen spänning mellan tight gemenskap och frihet, tvärtom. Det är genom nära relationer till andra som vi finner oss själva. /Jonas Lundström
Det jag är ute efter är när kravet på likriktning har gått alldeles för långt - så som det tyvärr har blivit i min kyrka, med miljontals medlemmar - där man vill kontrollera minsta detalj av deras liv.
Det är inte riktigt sunt, kan jag tycka.
Var och en som vill vara kristen har ju redan en inbyggd kompass, en känsla för vad som är rätt och fel.
Det blir liksom för mycket med tjocka luntor av ytterligare regler.
Mer kontrollsystem än gemenskap.
Mer övervakning än tro.
Än värre blir det när man silar mygg men sväljer kameler i t.ex. aids-frågan. Moralism blir då viktigare än frågan om liv och död!
I realiteten efterlevs nu inte alla de katolska påbuden i de flesta av de katolska länderna. Man tar det med en nypa salt. Men i nordiska tankesystem där vi läser lagtexter bokstavligt kan det istället bli en börda.
Det befriande budskapet, glädjens evangelium, blir då en boja.
Där den som t.ex. inte lyckas hålla ihop sitt äktenskap, och senare hittar en ny livspartner, får finna sig i att uteslutas från gemenskapen i kommunionen.
Såna saker tycker jag är oerhört grymt. Det gör ont inuti att se det. Då vill jag protestera och se till att de får ta emot...!
Charlotte. Absolut, då förstår jag. Stå på dig! Det är en väldigt skillnad på lika sinnen när det får växa fram över tid i en "frivillig" gemenskap där alla delar på ordet och där ingen har makt att bestämma över dom andra eller en likriktning som forceras på en grupp av deras ledare med hjälp av maktmedel./Jonas Lundström
Jag vet inte riktigt. Det finns trots allt en hel del texter i NT som verkar beskriva församlingen som en gemenskap av människor med samma sinne, eller samma inriktning. Likasinnade. Men jag tror mer det handlar om att (praktiskt) vara på väg i samma riktning. Att vi tänker lika om allt är inget mål o någon som man (med Malm) bör varna för. Kanske han också vänder sig mot konservatism, där församlingen egentligen borde vara missionell, på väg utåt, mot andra för att välsigna världen, istället för att vara upptagen med att bygga murar.
/Jonas Lundström http://blog.bahnhof.se/wb938188