Häromdagen funderade jag vidare på denna fråga - utifrån det tidigare Emergent-spåret här.
Läste ett inlägg i Joachims blogg - Kolportören - och kommentarerna till det, vilket fick mig att spinna vidare på frågan, men har inte hunnit skriva ner tankarna här förrän nu.
Så här skrev jag bl.a. som svar där:
"Jag efterlyser också en diskussion om framtidens ledare - jag tror inte alls att det måste se ut som det gör nu.
Jag tror på ett ödmjukt och lyssnande ledarskap - som väcker och uppmuntrar gåvor hos andra. Ledare som inte själv behöver stå i strålkastarljuset. Karismatiska och kontemplativa. Med förmåga att nå ut både brett och djupt - också till omvärlden utanför kyrkan. Ett profetiskt ledarskap. Som inte utnyttjar sin ställning, utan lever i solidaritet med de fattigaste."
Detta är det slags ledare som kyrkan är i akut behov av.
Tiden är nog snart förbi för auktoritära och manipulerande förgrundsgestalter à la sektledare.
Tiden börjar bli mogen för en annan typ av ledare som får helheten att fungera, så att inte större delen av kyrkans "kropp" är overksam utan sätts i rörelse, mot en gemensam vision.
Det är ju inte meningen att bara huvudet eller armen ska röra sig medan resten av kroppen är som förlamad, passiviserad. Också den övriga kroppen behövs i funktion, var och en behöver där finna den plats där alla ens gåvor kommer till användning. En ledares uppgift är bl.a. att hjälpa till med detta.
Jag vill tillägga en viktig sak - att jag tror att många av de nya kyrkoledarna kommer att vara kvinnor.
Även i katolska kyrkan - om än inte vigda till något ämbete i första taget - även om jag tror att också det kommer efter att kvinnor väl har visat att de är duktiga ledare i andra positioner, att de tillför något nytt genom sitt sätt att ta ansvar för det de får förtroendet att ta ansvar för. Och att det de har att ge, deras perspektiv, är omistligt för en trovärdig kyrka i vår tid.
Detta är redan på gång, om än sakta. I februari lär frågan komma upp på kvinnomötet i Vatikanen.
Jag undrar hur ni från olika kyrkliga håll som läser detta ser på frågan om kyrkligt ledarskap.... Håller ni med om det jag skriver, eller har ni en annan "vision"?
Jag delar helt det du skriver. Jag vägrar acceptera uppfattningen att för att få något gjort (i Guds rike) så måste man (ofta just en man!) gå hårt fram och ofta lämna en massa sårade människor efter vägen.
Ödmjukhet och lyssnade måste vara ledordet! Sen tror jag också vi behöver trygga ledare, ledare som kan säga: "jag är ledsen men jag tog fel" när det behövs. Ledare som inte behöver vara så förskräckligt anspråksfulla hela tiden.
Jag läste en gång om en jämförelse mellan Churchill och Hitler. (OK båda två är på sitt sätt kontroversiella, jag kommer inte heller ihåg bokens titel på rak arm) Men en sak som var intressant att se var vilket vittnesbörd medarbetarna till dessa ledare lämnade. De som mött Hitler gick därifrån med känslan: Den här mannen kan förändra världen! Men Churchills nära medarbetare berättar att när de mött honom så kände de: Jag kan göra skillnad, jag är viktig, jag kan förändra världen! I just det fallet så behöver vi ledare som är som Churchill (jo, jag vet att han inte var någon ängel heller)
Visst är det gott med människor i vilkas sällskap man känner att man växer, man känner att man kan sänka garden och slappna av! En sån ledare vill jag vara. Sånna ledare vill jag möta.
Håller helt med dig om det du skriver om det ledarskap som behövs och förmodligen också kommer att växa fram mer och mer då folk slutar acceptera nuläget.
Hade en längre samtal med en gammal bekant som under en tid varit med i samma bönegrupp som jag. Han har gått Livets Ords bibelskola och vi diskuterade ledarsyn i LO.
Det är uppenbart att det du skriver Charlotte inte är självklart för alla. Denne kille var helt inne på att kristna ledare inte ska ifrågasättas utan lydas då de är insatta av Gud. Det underliga är att denne person är högutbildad men samtidigt inte verkar ifrågasätta något i kyrkor.
Allt jag sade var tecken på ovilja att underordna sig Gud. Själv frågade han aldrig efter vad han kände, ville och tänkte utan efter vad Gud ville vilket manifesterades i ledarnas vilja.
Samtidigt klagade han över sitt plötsliga häftiga humör utan att förstå att han eget undertryckta jag ville finna en väg ut ur masken av kristen självkontroll...
Är de personer som uppfostras av dessa ledare som han ser upp till som ska bli nästa generation ledare? Utan medkänsla, självkännedom och med märkliga längtor att följa efter en stor ledare så de slipper ta ansvar för sina brister. Projiceringen på andra av egna tillkortakommanden var tydlig i detta samtal. Själv blev jag attackerad för att jag ställde frågor och "letade efter fel" när jag bara frågade om hur det gick med jobbsök och annat vardagligt prat. Där kunde han ju inte visa upp någon kristen framgång och kände väl sig hotad. Men det var ju han som ringde mig...
Ja inte ska vi tro att alla vill ha goda ledare. Man kan fråga sig varför man vill ha en viss typ av ledare. Man avslöjar nog en del om sig själv då på gott och ont.
Däremot att det skulle bli fler kvinnor... kanske det men det ser jag personligen inte som en viktig fråga. Kanske du blir förvånad över men har ju aldrig kommenterat dina bloggposter med detta tema. Det är ingen hjärtefråga för min del. Tidigare hade jag till och med svårt att acceptera kvinnliga präster. Numera går det bra men skulle jag sammanvigas idag med någon så skulle jag välja manlig präst. Inte för att de skulle vara bättre men pga tradition och vana. Kanske rädsla också då kanske Gud inte godkänner kvinnor i denna tjänst trots allt(?)
Bra inlägg. Jag skulle vilja gå längre i anti-hierarkisk riktning, dock. Som jag ser det så är Jesus den ende ledare vi behöver (Matt 23:8-). Jesus leder församlingen genom sin ande, som alla i församlingen, på olika sätt, har del av. Därför behöver vi alla möjliga roller (eller "gåvor") i Messias kropp, profeter, hjälpare, gamlingar, sändebud, helare osv. Vi behöver många människor som är föredömen och visar vägen genom sitt sätt att leva (="leder"), men vi behöver ingen "ledare" eller grupp av ledare som har monopol på ordet eller på att representera församlingen eller på att fatta beslut. Detta är uppgifter som alla bör dela på enligt min mening. /Jonas Lundström
Som Joachim skriver: " Ödmjukhet och lyssnande måste vara ledordet! Sen tror jag också vi behöver trygga ledare, ledare som kan säga: "jag är ledsen men jag tog fel" när det behövs."
Eva-Maria - jag tänkte också som du ett litet tag - i fråga om kvinnliga präster - d.v.s. är detta något som Gud tillåter? Jag var rädd att det kanske inte var det.
Men som du sett har jag sedan - genom bön och studier i frågan - nått en övertygelse om att det inte gärna kan vara på annat sätt än att Gud välkomnar även kvinnor i kyrklig tjänst, om man inte ser Gud som något Gud omöjligt kan vara, utifrån evangelierna.
Jesus lyfter så många gånger fram kvinnor på ett sätt som var närmast anstötligt i det då rådande tänkesättet i omgivningen (som tyvärr inte har förändrats mycket i katolska kyrkan sen dess!). Jesus är minst sagt radikal i denna fråga.
Jag har för övrigt också träffat på personer som har det slags blinda auktoritetstro som du beskriver - även i katolska sammanhang. Annars intelligenta människor. Så det är något förvånande. Och även farligt. Man får inte sluta tänka själv!
Jonas,
Jag har själv tänkt som du många gånger om detta. Och jag tycker att det är en sympatisk vision - som jag önskar skulle fungera i praktiken. Jag undrar om det inte skulle kunna göra det?
Har till viss del försökt uppnå detta i ett par sammanhang, utan att möta förståelse för det - det har misstolkats grovt. Folk verkar inte klara av en mer "platt" organisation.
Problemet är att de flesta till varje pris verkar vilja ha auktoritära ledare som bestämmer över dem - de vill ha någon att se upp till. Varför förstår jag inte.
Så om vi alltså "måste" ha ledare - på gott och ont - skulle jag föredra att de är på det sätt jag beskrev. Det tror jag skulle kunna leda till en bättre situation än vad vi har idag.
Tack för ett viktigt inlägg!
Jag delar helt det du skriver.
Jag vägrar acceptera uppfattningen att för att få något gjort (i Guds rike) så måste man (ofta just en man!) gå hårt fram och ofta lämna en massa sårade människor efter vägen.
Ödmjukhet och lyssnade måste vara ledordet! Sen tror jag också vi behöver trygga ledare, ledare som kan säga: "jag är ledsen men jag tog fel" när det behövs.
Ledare som inte behöver vara så förskräckligt anspråksfulla hela tiden.
Jag läste en gång om en jämförelse mellan Churchill och Hitler. (OK båda två är på sitt sätt kontroversiella, jag kommer inte heller ihåg bokens titel på rak arm)
Men en sak som var intressant att se var vilket vittnesbörd medarbetarna till dessa ledare lämnade. De som mött Hitler gick därifrån med känslan: Den här mannen kan förändra världen!
Men Churchills nära medarbetare berättar att när de mött honom så kände de: Jag kan göra skillnad, jag är viktig, jag kan förändra världen! I just det fallet så behöver vi ledare som är som Churchill (jo, jag vet att han inte var någon ängel heller)
Visst är det gott med människor i vilkas sällskap man känner att man växer, man känner att man kan sänka garden och slappna av! En sån ledare vill jag vara. Sånna ledare vill jag möta.
Bara några tankar i detta viktiga ämne!