Härmed introducerar jag ännu en ny företeelse som får en egen rubrik: önskeblogg alltså.
Det jag tar upp under den rubriken fr.o.m. nu är kort och gott ämnen som ni som följer bloggen har önskat att jag ska skriva om så vi kan tala om det.
Välkomna alltså att sända in sådana önskeämnen via mail eller i en kommentar - gärna tillspetsade och/eller svåra sådana.
Den som önskar ett ämne och har en egen blogg blir som tack för tipset länkad till...
***
Först ut i denna serie är en önskan som kom från bloggvännen Mackan:
"Kan du inte skriva något om förhållandet mellan mission och ekumenik, exempelvis? Gläder sig katoliker när människor blir kristna på "fel" sätt? För att nu spetsa till det :)"
Jo jo... :-)
Minst sagt ett hett ämne....
Visserligen har jag redan tidigare skrivit lite om det - men eftersom det var så pass länge sen så kan det kanske vara dags för en ny vända.
Särskilt också som jag häromdagen fick en liten lapp i brevlådan med inbjudan till bibelundervisning av ett gäng ungdomar som tillhör sjundedagsadventisterna. De poängterar med stora bokstäver att undervisningen är GRATIS. Lite lustigt att det behövs... Kyrkor har visst rykte om sig att vilja dra in pengar....
Min första - jag törs säga: typiskt katolska - reaktion på det var något i stil med: åh nej!
Och jag reagerar på samma sätt ifall Jehovas vittnen ringer på eller stoppar in sina broschyrer i brevlådan.
Rubrikerna för undervisningen innehåller ämnen som (följande är bara ett urval):
Enda lösningen Jesus kommer Antikrists karaktär Antikrist avslöjad Vad sker vid döden? Ondskans slut Odjurets märke Kristi brud
När jag ser detta - med fördomsfulla ögon - hör jag redan i mitt inre tonen i undervisningen som jag föreställer mig den: dömande (särskilt av "världen"), svart-vit, manipulativ och auktoritär.
Jag vill verkligen inte gå dit. Vill jag att någon annan ska gå dit? Tveksamt, ärligt talat.
Nu är jag alltså hyperärlig.....
Och vill i nästa andetag tillfoga att jag verkligen älskar frikyrkorna - alla de etablerade och "vanliga" - som har kommit över barnastadiets sjukdomar och som tillför något positivt i kristenheten - något omistligt. Som inte är "skumma" på det sätt mitt intryck av ovan nämnda samfund är. Jag ser gärna att de växer - t.ex. den nya Frälsningsarmékåren som kommer att starta i en stadsdel i Uppsala inom kort, och vars grundande jag var med och bad för.
Vill också tillägga att jag inte tror att meningen är att alla ska bli katoliker....
Vi har massor att lära av varandra... Och våra olika karismer kompletterar varandra.
Men det jag vänder mig emot instinktivt är det intryck jag får av den där lappen. Ska mina muslimska eller ateistiska eller exkatolska eller tidigare svenskkyrkliga grannar kanske luras dit...?
Samtidigt får jag mig en tankeställare. Varför läggs det ALDRIG några katolska lappar i brevlådan?
Finns det för övrigt något syfte med kvantitet - att fylla kyrkbänkar så långt det bara är möjligt? Är det en krass ekonomisk fråga? För att driva kyrkoverksamhet behövs det pengar - och därför behövs det medlemmar. Det blir lite rundgång i resonemanget.
Jag läser i dagens UNT att frikyrkorna har medvind. En (blandning av Maranata och Filadelfia) har under de senaste åren vuxit från 8 medlemmar till 30.
Då ser jag min församling med över 2.500 medlemmar framför mig - där det inte enkelt går att räkna gudstjänstbesökarna - och där det alltid är nya ansikten. Varje gång jag är där.
Gläder jag mig med de växande kyrkodelarna? Absolut! Som sagt.
Fast om kyrkodelarna bara snor medlemmar av varann? Så att resultatet blir plus minus noll? Ja - om någon finner en ännu större glädje i ett annat sammanhang så gläder jag mig med denne.
Till sist: ibland undrar jag över vad missionen har för syfte. Är det verkligen människornas själar man främst månar om - och vad har man i så fall för människo- och Gudssyn i botten?
Kommer alla som inte blir "frälsta" - enligt en vanlig definition av ordet utifrån ett bibelcitat: att bekänna Jesus med sina läppar och i sitt hjärta tro - gå under? Hamna i helvetet?
Fast många av de misslyckade frälsningsförsöken beror just på framfusiga, klumpiga eller missriktade kampanjer från kristna som bara ville väl...! Fast det alltså är deras fel!
Nej, min syn på Gud är så oändligt mycket större än dessa mänskliga millilitermått och mätinstrument på "frälst" och "ofrälst", innanför och utanför......
Så där ja - då var första rykande "fläskbenet" kastat - var så goda att hugga in!
Håller med om det mesta av det du skriver Charlotte.
Och, jovisst missionerar katoliker i nuläget för lite i vårt land. Jag kanske inte vill se en massa katolska traktat i folks brevlådor, men vi skulle kanske lära av FA och ställa till med fler soppkök osv.
På tal om att påverka sin omgivning. Katobs.se länkar till följande:
In December, the Vatican published a doctrinal note reaffirming the mission of all the faithful to seek to convert non-Catholics including members of other Christian denominations, while avoiding placing undue pressure on them.
Du gör alltså rätt som har (tvångs)inlemmat Mackan i KK (hederskatolik). ;-)
Johan S Varför måste RKK kopiera FAs arbete? Varför inte i stället stötta dem, så att det kan utvecklas?
Och jag inser att ditt citat från Katobs.se svarar på just det...
...för att "Extra ecclesiam nulla salus" och "ecclesiam" här är just RKK. Vi andra är bara nästan kristna. :)
Nu måste jag erkänna att jag stött på protestanter med Patent På Sanningen (tm) också... Vissa är rent fobiska mot RKKs utlevande av kristendomen och menar att man annat borde bedriva en medveten mission bland RKKs medlemmar. Case in point: Protestantiska karismatiska rörelsers missionsarbete i Sydamerika. (Som iofs firar triumfer även bland oomvända, men som också växer numerärt på RKKs bekostnad).
Ville bara problematisera frågan.
Så, nu lutar jag mig tillbaka en stund och kollar när de riktigt tunga tänkarna ger sig in i detta :)
Varför måste RKK kopiera FAs arbete? Varför inte i stället stötta dem, så att det kan utvecklas?
Vi har helt olika syn på mission, evangelisation och diakoni tror jag. Jag skulle aldrig stötta en organisation. Jag stöttar bara enskilda arbetare/missionärer. Sådant arbete bör ske enskilt.
Vad jag menar är alltså att jag själv och andra kristna (katoliker inräknade) bör låta oss inspireras av det sociala engagemang som finns i FA och låta det prägla våra egna liv. Om vi istället skulle "stötta" FA skulle det kunna bli en ursäkt för att inte göra någonting.
Jovisst kan man samarbeta över samfundsgränser. Har för mig att jag och Mackan bestämde oss för att göra en gemensam outreach under jesusmanifestationen, men det rann ut i sanden. Som individ har jag alltså inga problem med att samarbeta med andra indiver från andra samfund. Det är när organisationen X skall samarbeta med organisationen Y som det bara brukar bli organisation av alltihop.
Visst kan organisationer lyckas bra om de har engagerade arbetare. Men engagerade arbetare behöver egentligen ingen organisation tror jag. Den engagerade arbetaren blir snarare ofta kvävd av organisationer. I varje fall blir jag det.
Min inställning kommer från min egen erfarenhet att ju mer organisation - desto sämre resultat. Och vem vill man själv bli missionerad av - grannen som bjuder på kaffe eller 25 främmande överfallande ungdomar i likadana gröna overaller med texten ****-organisationen på baksidan?
>Visst kan organisationer lyckas bra om de har engagerade arbetare. Men engagerade arbetare behöver egentligen ingen organisation tror jag. Den engagerade arbetaren blir snarare ofta kvävd av organisationer. I varje fall blir jag det.
Mycket intressant....
Håller med.
Men just så kan jag känna inför katolska kyrkans gigantiska organisation.... Världsvid.
Individer drunknar lätt i massan och goda initiativ hålls ofta tillbaka.
Och det är något helt annat att fira mässa med några stycken i en liten (hus)församling än att göra det i stor skala.
Så vad får dig att gilla den katolska organisationen (om du nu gör det) - men ta avstånd från organisationer missionsmässigt?
Visst kan man se det så. Men jag ser helre den katolska kyrkan som en Institution snarare än en operativ organisation. När jag missionerar behöver jag ingen t-shirt med texten RKK på baksidan och jag behöver heller inget påvligt tillstånd för att vittna om min tro på herren Jesus Kristus.
"Och vem vill man själv bli missionerad av - grannen som bjuder på kaffe eller 25 främmande överfallande ungdomar i likadana gröna overaller med texten ****-organisationen på baksidan?"
Åhh, mitt favoritämne! Tack CT för att du tog upp det (eller ska jag tacka Mackan för att han bad dig ta upp det?)!
För att ta det stegvis (Förlåt om jag upprepar det som någon annan har sagt, men det är så här jag tänker):
- Mission som når onådda folk/ickekristna kan väl ingen klaga på? Att dessa människor kommer till tro på Jesus Kristus och döps i den Treeniges namn. Osv.
- Mission som når namnkristna (t.ex. barndöpta av tradition men ej troende) och får dessa att ta ett aktivt ansvar för (dvs leva ut) tron borde väl heller inte vara jättekontroversiellt, även om det inkluderar ett visst mått av "kyrkstöld" av medlemmar. Men visst, nog hade det kanske varit "bättre" (läs mindre problematiskt) om den omvändne valde att stanna kvar i sin moderkyrka (den kyrka som hon/han är medlem i på pappret sedan barndomen).
- Mission som når ickepraktiserande (dvs de i någon mån redan troende) kristna. Nu börjar det brännas, eller...? Men kan en kyrka ha en medlem som inte deltar i kyrkans liv? Någon som bara är ett namn i en bok. Kan detta verkligen vara medlemsstöld?
- Mission som oavsiktligt drar till sig aktiva kristna från andra samfund. Behöver jag ens kommentera detta? Är det så konstigt att vi i våra brokiga församlingar och syskonskaror hittar en miljö som stämmer bättre överrens med det jag vill? Bättre överrens med det sättet som jag vill (och är kallad till) leva ut min tro? Måste detta alltid resultera i sårade känslor och misstro mot andra?!
- Mission som medvetet riktar sig till att sno aktiva kristna från andra samfund! Går ofta under vinjetten "avslöja Xs villoläror" och liknande. Mission som är ute efter att söndra. Det är så att man skäms! Vad har söndring med kristen tro att göra?! (Fast å andra sidan - om jag nu ska vara fullständigt ärlig - så har jag svårt att acceptera vissa läror som kristna, t.ex. JV som nämndes tidigare, och hur ställer jag mig till detta - är det kyrkstöld att omvända ett Vittne, eller...?)
Och ja, en sak till: Bättre att förekomma än att förekommas, eller hur är det nu? Skulle man inte kunna enas och göra gemensamma evangelisations och missionssatsningar över kyrkogränserna? Och på detta sätt markera hur viktigt det är med ekumenik? Men det kanske är känsligt för RKK?
Men jag läste något smart (=något som jag tyckte var smart sagt), sagt av en katolik ang. pingstväckelsen i Sydamerika: "Bättre att fråga sig vad de gör rätt än vad vi gör fel".
Hum, jag vet inte riktigt. Tror att bara något så enkelt som "om ni missionerar i norra Uppsala så satsar vi på västra Uppsala" är en bra början, istället för att konkurrera om samma människor.
Sen vore det ju mer idealiskt om man kunde gå ut tillsammans och visa på att livet i Kristus kan få ganska skilda uttryck, men att vi alla tycker om varandra och delar det centrala i tron trots allt.
Ett starkt vittnesbörd från människor brukar ju annars vara när kyrkor gör saker tillsammans och rekomenderar varandras aktiviteter. Vet t.ex. att alla(?) kyrkor i Göteborg gick ut med en gemensam inbjudan till alla Alphakurser och ifall folk inte kunde gå på den kväll som den ena kyrkan erbjöd så rekomenderade de någon annan kyrka som hade en annan kväll. Detta imponerade helt klart på folk (iaf vad jag har hört, jag bor ju inte i Göteborg).
Det första av de förslagen är nog mest kontroversiellt.
De flesta av kyrkorna finns ju i eller nära centrum - och konkurrerar på samma revir s.a.s.
Även då de finns utanför centrum
Folk söker sig ju inte till en kyrka där andra som bor i samma område går - utan där man är hemma i spiritualiteten.
Så om katolikerna fick t.ex. norra Uppsala på sin lott så skulle det inte dra fler till katolska kyrkan tror jag - utan de som är intresserade kommer - var de än råkar bo.
Det skulle nog inte funka, helt enkelt.
Men att göra saker tillsammans - och sen låta Gud ta hand om frukten - inte försöka värva folk till en viss kyrka - tror jag mer på.
Den som vill kommer då att fråga för att få veta mer. Men ingen blir påprackad en viss tolkning av tron.
Men gavs Alphakurser i alla slags kyrkor vid det tillfället - eller mest i frikyrkor (som ju har ganska mycket gemenskap och utbyte redan - i alla fall i U-a)?
Tja, ska jag vara ärlig så vet jag inte. Jag hörde bara talas om det på en Alphakonferens i höstas, men jag fick intrycket att åtminstone SvK och frikyrkorna var inblandade.
Visst, att det inte skulle fungera att dela upp en stad på det sättet förstår väl jag också, men det hindrar inte mig från att tycka att det vore en tänkbar lösning på "problemet". Som det är nu så känner jag massor med folk som tar sig över halva stan (eller åker bil över halva landskap tom!) för att få gå i en viss kyrka även om de har en annan kyrka precis runt knuten där hemma. För att få den kyrkostil de vill. Men ändå, jag tror det skulle kunna vara värt att pröva...
Det skulle kanske funka om kyrkorna var lite mer flexibla - så att olika traditioner kunde samsas under samma tak.
Samt om de var mer ekumeniska - så att var och en inte behöver gå till just sitt samfund för att få del av en "giltig" (deras definition) mässa.
En annan lösning kunde ju vara att enbart prästerna åkte runt, istället för att de många tusentals församlingsmedlemmarna ska fara kors (!) och tvärs över stan och samtidigt förstöra miljön.
Då har nog nästan alla cykel- eller gångavstånd till en kyrka.
Och det finns tillräckligt med präster för att flera mässor ska kunna firas varje söndag i varje kyrka. Så att alla får sitt.
Haha, det vore ju en variant. Nästintill en genomförbar variant också. Eller iaf borde den vara genomförbar, men antagligen skulle inte många präster/pastorer köpa det. Verkligheten är härlig ibland *inte*.
Fast å andra sidan är det - som jag ser det - en stor poäng med att vara många, och ganska olika, personer som kommer samman på söndagarna för att tillbe Gud. Endast tillsammans kan vi ana höjden och bredden och djupet av vår tros mysterier.
Så om man t.ex. hade "mystikmässa kl. 07, karismatisk mässa kl. 09, familjemässa kl. 11, liturgisk mässa kl. 13, feministmässa kl. 15, läsningsgtj kl. 17, soppmässa kl 19 och väckelsemöte kl. 21" eller något i den stilen så skulle man ju aldrig träffa någon annan än just de som är precis som mig själv! Och så splittrar man upp människorna vilket ger intryck av att vi är ännu färre än vad vi är...
Nå, lite så kanske det är nu, fast vi syns inte pga att vi går till olika kyrkor istället för till samma kyrka olika tider. Men tänk dig denna struktur i alla Uppsalas kyrkor så skulle du inse att det vid varje enskild gudstjänst/mässa skulle vara mindre folk. För att kompensera för det så skulle det behövas en totalt sett mycket ökad besöksskara.
Jag skulle gärna gå på nästan samtliga gudstjänster du räknar upp, om inte alla.
Det låter riktigt härligt, levande och varierat. Istället för att upprepa exakt samma sak på samma sätt dag ut och dag in.
Ville Gud kanske höra ett evigt rabblande (eller babblande) stiga upp från männioskotemplen?
Eller var syftet ett annat?
Verklig gemenskap? Liv?
Om det blir färre som besöker de olika gudstjänsterna så skulle det ju finnas plats för fler nya.
Det gör det snart inte i min församling som det är nu - om vi inte hänger ner trådar från taket som folk kan klänga sig fast i. Eller inför en femte mässa varje söndag. Sittplatser är det redan ont om. Utom på golvet.
Variation av folksammansättningen skulle vi få ifall vi går till olika gudstjänster (men i samma kyrka - den närmaste). Jag skulle absolut bidra till det...
Och ibland kanske man kan tillåta sig att gå på pilgrimsfärd till den kyrka som ligger näst närmast - bara för att träffa ännu fler.
Och så kan man ha storsamlingar ibland - där alla som vill kan vara med. Hyra jättetält.
Och temamöten kring viktiga frågor som leder till praktiska gemensamma missionssatsningar.
Det viktigaste är en tät kärna som inte är sluten. En levande gemenskap i varje kyrka som är inbjudande och gör att nyinflyttade, och ännu inte kristna, känner sig välkomna.
Du ser - vilken panglösning vi har hittat!
Och kyrkorna behöver inte betala oss ett öre för att genomföra det. Tvärtom kan de spara in på en ofantlig administration om de skulle våga ta steget....
Tänk så enkelt och fint det kunde vara om revirtänkandet försvann.
(Extra sovmorgon på söndagarna är en bonus, eftersom det blir kortare väg till kyrkan. Själv skulle jag spara in minst 40 minuter varje söndag - resväg t.o.r. med cykel.)
Håller med om det mesta av det du skriver Charlotte.
Och, jovisst missionerar katoliker i nuläget för lite i vårt land. Jag kanske inte vill se en massa katolska traktat i folks brevlådor, men vi skulle kanske lära av FA och ställa till med fler soppkök osv.
På tal om att påverka sin omgivning. Katobs.se länkar till följande:
In December, the Vatican published a doctrinal note reaffirming the mission of all the faithful to seek to convert non-Catholics including members of other Christian denominations, while avoiding placing undue pressure on them.
Du gör alltså rätt som har (tvångs)inlemmat Mackan i KK (hederskatolik). ;-)