Eftersom vi imorgon firar Treenigheten handlar texten om det (det är andra läsningen helt enkelt).
***
2 Kor 13:11-13
"Gläd er nu, mina bröder, och låt mina förmaningar göra er alltmer felfria, var eniga och håll fred, så skall kärlekens och fridens Gud vara med er.
Hälsa varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsar till er.
Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla."
***
Fundera gärna i kommentarerna över Treenigheten...
Även fridshälsningen - eller snarare fridskyssen - tas upp. Hur bemöter vi varandra? Vågar vi möta varandras blick? Är det någon vi helst undviker att hälsa på?
Jag tror svaret kräver den allra största enkelhet. Alltså: Vi når (större) enighet genom att inte kräva enighet om sådant vi inte kan veta och genom att vilja enighet. Det största hindret mot enighet är förmodligen att vi inte vill och att vi därför inte ser hur kort steget till enighet är.
Texten ger upphov till ganska många tankar för min del.
Är enighet och enhet alltid förutsättningar för varandra?
Kan man vara eniga bara om en kärna och ändå bibehålla enheten (så som du verkar mena, Gert, om jag förstod dig rätt)?
Vad gör man då av alla motstridiga åsikter som tycks splittra och dela upp i läger?
Det verkar som att enigheten och freden är förutsättningar för att kärlekens och fridens Gud ska vilja vistas bland oss kristna.
Vilket verkar vara lättare sagt än gjort om man tittar på hur det ser ut i och mellan kyrkorna...
Kanske det beror på viss negligering av det första ledet i meningen - förmaningen?
Det kan inte ha varit lätt för de första kristna att ta emot Paulus ångande förmaningar. Och säkert är det inte lättare idag.
Tror att högmodet och stoltheten ofta står i vägen för enigheten/enheten. Från alla håll.
Vad gäller "fridskyssen":
Kan man låtsas som om man inte ser vissa under fridshälsningen eller när man möts på stan - och ändå vara enig som församling, som kyrka?
Kan man se ner på vissa delar av Kyrkan (olika beroende på vad man själv tillhör för sammanhang) - utan att förlora enheten?
Kan man utesluta personer och fortfarande ha Guds välbehag?
Samvetsfrågor det där...
Själv tycker jag nog att de har ganska tydliga - om än inte alltid enkla svar (i praktiken) - men det är ju inte säkert att alla delar den uppfattningen...
Tycker hur som helst att det är en vacker formulering om Treenigheten på slutet - som man ibland hör som en bön.
Nej enighet och enhet förutsätter inte varandra. För att ta ett exempel är äktenskapet en enhet som rymmer mycken oenighet. Så kan vi nog se även församlingen och kyrkan.
Ja man kan vara eniga om enbart en kärna och ändå bibehålla enhet. Det är till och med nödvändigt
Hur man gör? Man accepterar varandra som människor och inser att det inte är så lätt att veta vad som är rätt.
Om Gud kräver enighet och fred för att stå ut med oss? Nej, jag tror Gud är envisare än så. Korset är ju raka motsatsen till enighet och fred.
Ja, man kan låtsas som om man inte ser även under fridshälsningen och förbli församling. Det är hyckleri men det är meningslöst att kräva fullkomlighet. Enhet måste alltid bygga på att vi accepterar ofullkomlighet.
Ja man kan se ner på andra. Enheten i församlingen är inte beroende på vår höga moral. Men det är naturligtvis inte att rekomendera.
Om man kan utesluta någon är en kinkig fråga Jag önskar jag kunde säga nej. Men ibland kan en enskild person ställa till så mycket problem att all verksamhet blockeras. Då kan det vara nödvändigt att ingripa. Men jag tycker aldrig man helt skall stänga dörren.
Jag kanske är för naivt idealistisk - men jag tror att också äktenskap mår bra av så mycket enighet som möjligt.
Så länge det finns några som anser sig ha patent på sanningen är det nog svårt att uppnå acceptansen du beskriver - men visst vore det bra om det gick.
Tror dock att det kräver att alla först ödmjukar sig.
Efter korset borde situationen vara en annan - annars vore det ju verkningslöst - om allt bara ska fortsätta som innan.
>Det är hyckleri men det är meningslöst att kräva fullkomlighet. Enhet måste alltid bygga på att vi accepterar ofullkomlighet.
Här håller jag inte med - och inte heller med resten av det du skriver.
Hyckleri och kärlekslöshet av alla slag motverkar så vitt jag kan se en sann enhet.
Paulus verkar också verkligen mena något när han skriver "felfrihet" - gränsar det inte till fullkomligheten (som bara finns hos Gud)?
Min reflektion utifrån texten och de frågor som hittills har kommit upp är:
Ju närmare vi kommer Gud - desto mindre som motverkar enheten kan det få finnas kvar inom oss.
Kyrkan kan inte vara menad att vara något mindre än fullkomlig.
naturligtvis mår äktenskap bra av så mycket enhet som möjligt. Men håller det inte för oenighet så håller det inte.
Jag utgår från att ingen har patent på sanningen.
Du har rätt i att hyckleri och kärlekslöshet motverkar enhet. Men kräver vi perfektion av varandra kommer vi ingen vart. Vi är ofullkomliga och måste leva med det. Att målet är fullkomlighet är en annan sak. Dit når vi inte i detta livet.
När det gäller om det finns människor man helst undviker att hälsa på som det står så visst finns det detta. Även som kristen och kanske i synnerhet då är jag känslig för vissa människors utstrålning. En del människor känner man obehag inför. Man undviker dem helst och hälsar gör man inte fastän man kanske känner dem sedan tidigare. Man hoppas tror jag helt enkelt att man ej ska igenkännas eller att man genom att inte uppmärksamma personen ska få denne att icke ta kontakt och så på detta sätt bli av med bekantskapen efter hand. Jag tror vi bör följa denna känsla en människa vi känner obehag inför bör vi undvika. Vi får en varning tror jag varningen undvik denna person för din egen skull.
jag tycker du går mycket för långt. Jag anser att man i första hand skall granska sig själv om man får de känslor du beskriver. Att frysa ut en annan människa är mycket grymt. Men längst ut i det extrema finns förstås situationer då det är bäst för båda parter att begränsa kontakterna. Kanske var det en sådan situation du menade?
I ett sånt läge kan man prova att ställa sig frågan:
"Vad hos den här personen är det som påminner mig om något jag kanske inte vill se finns hos mig själv?"
M.a.o. vad exakt är det som är fördolt i det egna inre - som behöver komma fram och spricka som ett troll i solljuset?
Det brukar vara just det som i förekommande fall projiceras på någon annan (som inte har en aning om det - och som förmodligen inte känner igen sig i projektionen ifall han/hon skulle få veta om den).
Så byggs fördomar upp - och så går många genom livet.
Jag ser att jag själv förmodligen har brutit mot de särskilda "reglerna" för de här bibelblogginläggen... ;-)
Som inte är vanliga blogginlägg där debatt och diskussioner är i fokus...
Min mening var inte att kommentera det skrivna så mycket, eller att det ska bli så mycket samtal om saker här - utan att vi tillsammans kan fördjupa oss i bibeltexterna, kanske upptäcka nya saker i dem, tränga in i dem riktigt på djupet.
Detta genom att lyssna till varandras upptäckter - mer än kommentera vad andra har skrivit.
Låta saker stilla sjunka in.
Frågorna var tänkta som medel för vidare reflektion - de måste inte besvaras - kan kanske inte heller besvaras.
Så var min tanke - och istället blev det så här.... Kanske jag var för otydlig helt enkelt.
Men vi utformar ju det här tillsammans, och detta är bara första inlägget i raden.
Så jag kan ju passa på att fråga:
Hur vill ni ha uppläggningen för att kunna närma er bibeltexterna än mer på djupet - och genom dem Gud?
Hjälper samtal (i stil med hur det oavsiktligt blev här) till - eller skymmer de mer sikten?
Charlotte,
du ställer frågan: Hur når vi en större enighet?
Jag tror svaret kräver den allra största enkelhet.
Alltså: Vi når (större) enighet genom att inte kräva enighet om sådant vi inte kan veta och genom att vilja enighet.
Det största hindret mot enighet är förmodligen att vi inte vill och att vi därför inte ser hur kort steget till enighet är.
Gert Gelotte