Det här inlägget har jag spunnit på i tankarna ett par dar.

Ingen som surfat omkring bland kristet - och i synnerhet katolskt - präglade bloggar lär ha kunnat undgå den ofta förekommande kollisionen mellan olika avarter av fundamentalism och fritt vattengående (närmare beskrivet i ett tidigare inlägg).

En morgon nyligen växte ett bildspråk fram som kan förtydliga dilemmat.

Det är som att en del katoliker med flit (eller genom en "lyckad" indoktrinering) väljer att förbli på larvstadiet - de slutar liksom alla andra fjärilslarver att krypa omkring och samla intryck en dag, och spinner in sig i en puppa/kokong.

Meningen är förstås att larven ska utvecklas inne i puppan och en dag ta sig ut ur den och veckla ut vingarna för att sedan leva ett fritt fjärilsliv.

Men den trånga, trygga, tätt omslutande lilla kokongen verkar istället för en del bli till ett slags limbo - där de stannar kvar och aldrig utvecklas fullt ut.

De föreställer sig rentav att puppan innehåller "hela" sanningen. Men där finns bara det lilla de har lärt sig som larver - uppfattningar som behöver korrigeras av den vida fjärilsverkligheten.

Sorgligt för deras egen del förstås - men värre är att de vill hindra också andra fjärilslarver från att utvecklas - och att de vill försöka tvinga ner alla skimrande fjärilar tillbaka i kokongerna.

Tragiskt - och tragikomiskt på samma gång....

En variant på denna bild ges i en liknelse jag skrev en gång om en fågel.

En annan bild som kom idag:

Hur länge man än belyser en blind fläck i ett öga med en strålkastare så kommer fläcken inte att kunna uppfatta ljuset....

De katolska fariseerna går inte bara omkring med stora bjälkar i ögonen liksom sina bibliska föregångare - utan har även stora blinda fläckar. Så hur mycket ljus man än riktar mot det uppenbara så ser de inte.

Det kan förklara deras förvrängda syn på kvinnor och män.

I urkyrkan fanns ett jämlikt tjänande. Alla historiska källor visar på det.

Men för dem som lider av självvald bjälkblindhet, av kokongkatolicism, tycks Gud ha skapat kvinnor och män diametralt olika. Män ses som skapade till att kunna bli precis allt vad de vill - medan kvinnor bara får bli det män rent biologiskt inte kan bli, och det som "blir över" när de manliga reviren har inmutats.

Men ett efter ett har de "manliga staket" som byggts upp under historiens gång, som alltså inte fanns där från början, tagits bort - bara ett fåtal är kvar - mest uppenbart i katolsk miljö: det kyrkliga tjänststaketet.

Vilken förvrängd syn på kvinnor och män - och Gud - detta är.

Hur man kan vilja välja ett inskränkt synsätt framför den öppna fjärilstillvaro vi som kristna är kallade till har jag svårt att begripa. Förmodligen beror det på en djup inre osäkerhet, och en rädsla att släppa taget, våga gå på vatten...