Tror att Tistou (kisse-)missuppfattade den utmaning han tog sig an en smula för ett litet tag sen. Miss-tänker att hans mus-icerande mest kommer att kretsa kring kärleken till mat... (Men säg inte det här till honom...)
Eftersom Z kom med ytterligare en utmaning i samma genre så hugger jag tag i den innan katten hinner nosa sig fram till den.
Känner mig ganska nördigt kristen när jag tänker på favvosånger som betytt något på sistone. För jag minns faktiskt inte så mycket vad jag tyckte bäst om för sånger innan jag insyltades i kyrkliga sammanhang.
Men jag minns att gymnasietiden, som nog var min musikaliskt mest intensiva tid (musik av alla de slag rullade i den vackert blåklintsblå freestylens kassettfack både dag och natt), präglades av diverse udda musik som goda vänner försåg mig med: Ofra Haza (stavas möjligen inte så), en hel del experimentell musik (särskilt två vänner hade rejäla samlingar som uppdaterades regelbundet med det allra senaste på fronten), samt Morrissey, U2 och Ulf Lundell - den sistnämnde lyssnade jag till en början på endast för att min dittills största (ack så olyckliga!) kärlek ofta gick omkring med hans musik i hörlurarna och brukade låna mig dem - han spelade också in ett par kassetter till mig... Gissa om jag var i sjunde himlen...? Mest för att det var han som hade spelat in dem - för att vi lyssnade på samma sånger... ;-)
Sen vände både musiksstilen och kärleken ganska så tvärt. Jag slutade i princip lyssna på det jag lyssnat på. Inte för att jag plötsligt tyckte att det var dåligt - men för att det inte gav något på djupet, det djup jag lite otippat hade slungats in i långt mer än innan.
Hade i smyg suttit och sjungit ur psalmboken lite då och då efter den till en början något motvilliga konfirmationsläsningen (det lossnade snart och vändes till raka motsatsen), varefter jag var den enda av konfirmanderna som fortsatte att gå i kyrkan. Psalmerna gick rätt in och förvandlade och rörde vid något inuti. Jag skrev en lista på en lapp som jag la i psalmboken allt eftersom nya favoriter etsade sig fast. Det blev en allt längre lista.... Numera kan jag i princip psalmboken utantill - i alla fall den från SvK 1986 - sen dess har ju en del nytt tillkommit genom särtryck - även Cecilias oftast förekommande utbud i församlingen sögs in på nolltid sedan jag blivit katolik. Så psalmerna har en särskild plats - en särskild kärlek - i mitt liv, även om jag nu ofta mest lyssnar, mediterar över orden.
En annan stor kärlek blev mötet med Thérèse av Lisieux' poesi som sjungits in på franska av Pierre Éliane, en karmelit. De kassetterna är helt utnötta. Hon är ett av mina favvohelgon för övrigt. Särskilda minnen till de sångerna är när jag, efter att ha haft dem som favoriter ett tag, en dag lite slumpvis stegade in i en kyrka i Paris under JMJ (världsungdomsdagen 1996) och möttes av dem ur en högtalare, samt plötsligt befann mig inför Thérèse's reliker (som reser runt världen i ett skrin)... Ett annat tillfälle var när jag besökte en kommunitet, Les Béatitudes (som för övrigt har alldeles himmelsk musik - liksom Fraternités Monastiques de Jérusalem). Tror det var det första huset jag besökte i Schweiz - och vi åkte nånstans en kväll - till någon annan kommunitet - där utanför huset fanns en temporär scen, och där strömmade musik från en gitarr. Pierre Éliane själv satt där och spelade - så jag fick ganska oväntat träffa honom IRL efteråt... Lite overkligt att som svensk i Schweiz plötsligt springa ihop med en karmelitbroder från Frankrike, vars röst man haft i öronen under lång tid... Ett glatt minne... ;-)
Sen har det bara fyllts på - massor av ortodox liturgi - som för en rätt in i Guds närhet (favoriter bl.a. en kassett från Valamo, samt en munkkör från Zagorsk som besökte min stad), och så en flod av frikyrkliga lovsånger - mest från Vineyard. Och så Michael W. Smith, Don Moen och lite Kathryn Scott.
Men faktum är att jag numera tycker allra bäst om en i vår tid mycket sällsynt musiksort.
Tystnadens ojämförligt vackra musik....
Som väcker kärleken till Gud.
Jag är nyfiken på vad alla ni i min bloggmarginal har att säga om detta ämne, så känn er fria att anta utmaningen! Rent formellt skickas den nu vidare till Johan, My, och Karin....
Nej, det här är inte en dyslektiskt drabbad rubrik om kyrktanter... Den trogna skara som fyller upp så många byggnader som annars skulle vara så gott som tomma... De målar sig själva bra - utom de mest pietistiska förstås. Detta handlar alltså inte om kyrktanter och makeup!
Så för att återvända till ämnet....
En rad i en bok inspirerar mig åter till en del tankar... Och boken är - ja, ni gissar rätt - Mackans sk(r)attjakt; "Jakten på det försvunna skrattet", alltså.
Så här är det ofta - jag fångas av en eller ett par rader i en bok - vilket väl är ganska otacksamt för en författare som kämpat med helheten. Sen far tankarna snabbt iväg långt från boken och far på vilda färder tills jag åter blir medveten om att det var meningen att jag skulle äta frukost. För det är mest vid frukosten jag får tid att läsa annat än text i datorn. Och jag läser traditionella pappersböcker mycket långsamt nuförtiden när jag inte måste rusa igenom stora textmassor för studiernas skull.
Hur kan man komma på en sån dum idé förresten - att studera på tid? Som om lärandet vore en kapplöpning med klockan, och som om det blev effektivare ju snabbare det går....? Panikinlärning enligt korvstoppningsmodell - vad ska det vara bra för - och hur mycket minns man av det sen? Medan det kvalitativa - djupa eller fyndiga - som väcker egna tankar, stannar kvar mycket tydligt och klart, och utvecklas vidare.
Numera vaskar jag sakta guldsand - och ser emellanåt kornen formas till klimpar.
Raden som drog till sig uppmärksamheten imorse var denna:
"kyrkan är som ett gammalt piano - allt är svart eller vitt och ofta blir det dålig stämning"....
Jo jo... ;-)
Så såg jag inför mig ett gammalt piano. Men tangenterna var inte längre svartvita - de sprakade i alla möjliga färger och mönster. Det var ett glatt piano - som väcker lusten att sjunga, spela och komponera... Fast varje tangent var unik så var helheten harmonisk. Eller snarare - just därför. För att ingen tvingades in i det svartvita mönstret som effektivt tar död på det levande och skapande.
Ett sånt piano vore lättare att spela på än ett där alla tangenter ser likadana ut - med bara två variationer - liten svart och stor vit. För då kunde man börja improvisera på det röd-grönblommiga c'et i mitten, gå vidare upp till det ljusblå fisset, och så dramatiskt nedåt till en treklang av violett, orange och azurblått (med vita prickar), och sen till...ja, ni fattar poängen....
En färgsprakande kyrka där varje tangent är och får vara unik - är en kyrka där vars och ens gåvor kan bli synliga och komma till användning - utan att stoppas av diskriminering, avund, konkurrenstänkande eller manisk kontroll.
Nu är det inte så att tangenterna på pianot behöver målas utanpå för att uppnå detta - problemet är just att de redan har blivit målade - för under den vita och svarta färgen döljer sig redan alla dessa sprudlande och skimrande nyanser och mönster...
Det är försiktigt avskrapande som gäller - så att den sanna färgen kommer upp till ytan.
Det som händer i kyrkans innersta - inom oss som är dess levande stenar - kan liknas vid de medeltida kyrkor som vitkalkades i brist på bättre vetande. Värdefulla målningar doldes under färgen.
Den vitkalkning som sker av människornas tankar och själar i kyrkomiljö är mycket värre än att målningar av Albertus Pictor och andra mästare har förstörts för gott (en del har man tack och lov kunnat restaurera)...
Det inre vitkalkandet förstelnar och fräter bort det vackra, förvandlar det levande och kärleksfulla till något hårt och fördömande. Först när - ja om - man ser att det svart-vita inte är ens rätta jag skapat av Gud, kan restaureringen börja... Tills dess försvarar man den tillrättalagda ytan med näbbar och klor och försöker få andra att bli lika svart-vita - för man har indoktrinerats i tanken att det är det enda rätta - att det är hela sanningen om Gud och om oss. Så färfärligt!
Hur kan människor läras att vilja vanställa andra i Guds namn...försöka åstadkomma masskopior av det som skulle vara unikt? Hur har det kunnat bli så snett i våra kyrkor? Och varför förs mina tankar apropå det till andra världskrigets Tyskland? Det är förstås en drastisk jämförelse - men är det inte lite ditåt det barkar (särskilt tydligt inomkatolskt)? Ein Führer - och ett kollektiv som lärs att tänka svart-vitt och styras som robotar.
Vi kan inte själva skrapa bort all den svart-vita färg som målats på oss utifrån - men vi kan hjälpa varandra att se och få bort den.... Innan det är för sent....
Så långt dagens tankar... Kommentera gärna!
(Jag vet att jag igår utlovade en långfredagsanekdot - men den får vänta - liksom en liknelse som kom till mig i natt - det är ju en dag imorgon också...)
