Tror att Tistou (kisse-)missuppfattade den utmaning han tog sig an en smula för ett litet tag sen. Miss-tänker att hans mus-icerande mest kommer att kretsa kring kärleken till mat... (Men säg inte det här till honom...)
Eftersom Z kom med ytterligare en utmaning i samma genre så hugger jag tag i den innan katten hinner nosa sig fram till den.
Känner mig ganska nördigt kristen när jag tänker på favvosånger som betytt något på sistone. För jag minns faktiskt inte så mycket vad jag tyckte bäst om för sånger innan jag insyltades i kyrkliga sammanhang.
Men jag minns att gymnasietiden, som nog var min musikaliskt mest intensiva tid (musik av alla de slag rullade i den vackert blåklintsblå freestylens kassettfack både dag och natt), präglades av diverse udda musik som goda vänner försåg mig med: Ofra Haza (stavas möjligen inte så), en hel del experimentell musik (särskilt två vänner hade rejäla samlingar som uppdaterades regelbundet med det allra senaste på fronten), samt Morrissey, U2 och Ulf Lundell - den sistnämnde lyssnade jag till en början på endast för att min dittills största (ack så olyckliga!) kärlek ofta gick omkring med hans musik i hörlurarna och brukade låna mig dem - han spelade också in ett par kassetter till mig... Gissa om jag var i sjunde himlen...? Mest för att det var han som hade spelat in dem - för att vi lyssnade på samma sånger... ;-)
Sen vände både musiksstilen och kärleken ganska så tvärt. Jag slutade i princip lyssna på det jag lyssnat på. Inte för att jag plötsligt tyckte att det var dåligt - men för att det inte gav något på djupet, det djup jag lite otippat hade slungats in i långt mer än innan.
Hade i smyg suttit och sjungit ur psalmboken lite då och då efter den till en början något motvilliga konfirmationsläsningen (det lossnade snart och vändes till raka motsatsen), varefter jag var den enda av konfirmanderna som fortsatte att gå i kyrkan. Psalmerna gick rätt in och förvandlade och rörde vid något inuti. Jag skrev en lista på en lapp som jag la i psalmboken allt eftersom nya favoriter etsade sig fast. Det blev en allt längre lista.... Numera kan jag i princip psalmboken utantill - i alla fall den från SvK 1986 - sen dess har ju en del nytt tillkommit genom särtryck - även Cecilias oftast förekommande utbud i församlingen sögs in på nolltid sedan jag blivit katolik. Så psalmerna har en särskild plats - en särskild kärlek - i mitt liv, även om jag nu ofta mest lyssnar, mediterar över orden.
En annan stor kärlek blev mötet med Thérèse av Lisieux' poesi som sjungits in på franska av Pierre Éliane, en karmelit. De kassetterna är helt utnötta. Hon är ett av mina favvohelgon för övrigt. Särskilda minnen till de sångerna är när jag, efter att ha haft dem som favoriter ett tag, en dag lite slumpvis stegade in i en kyrka i Paris under JMJ (världsungdomsdagen 1996) och möttes av dem ur en högtalare, samt plötsligt befann mig inför Thérèse's reliker (som reser runt världen i ett skrin)... Ett annat tillfälle var när jag besökte en kommunitet, Les Béatitudes (som för övrigt har alldeles himmelsk musik - liksom Fraternités Monastiques de Jérusalem). Tror det var det första huset jag besökte i Schweiz - och vi åkte nånstans en kväll - till någon annan kommunitet - där utanför huset fanns en temporär scen, och där strömmade musik från en gitarr. Pierre Éliane själv satt där och spelade - så jag fick ganska oväntat träffa honom IRL efteråt... Lite overkligt att som svensk i Schweiz plötsligt springa ihop med en karmelitbroder från Frankrike, vars röst man haft i öronen under lång tid... Ett glatt minne... ;-)
Sen har det bara fyllts på - massor av ortodox liturgi - som för en rätt in i Guds närhet (favoriter bl.a. en kassett från Valamo, samt en munkkör från Zagorsk som besökte min stad), och så en flod av frikyrkliga lovsånger - mest från Vineyard. Och så Michael W. Smith, Don Moen och lite Kathryn Scott.
Men faktum är att jag numera tycker allra bäst om en i vår tid mycket sällsynt musiksort.
Tystnadens ojämförligt vackra musik....
Som väcker kärleken till Gud.
Jag är nyfiken på vad alla ni i min bloggmarginal har att säga om detta ämne, så känn er fria att anta utmaningen! Rent formellt skickas den nu vidare till Johan, My, och Karin....
Den till Les Béatitudes musik blev inte riktigt vad jag trodde. Den visade sig gå till en sångerska som sjunger Thérèse's sånger - jag har några kassetter av henne med - men hon når inte på långa vägar upp till Pierres' härliga och intensiva tolkningar på gitarr.
Det är heller inte representativt för deras liturgi.... Fyrstämmigt - melodiskt.
Häftigt att se vilken musik folk delar med sig av och varför - för att den betyder något för dem.
Och jag inser plötsligt hur lite jag lyssnar på liturgisk musik längre. Det blir mest den "klassiska" (Bach och grabbarna) men sällan något nyskrivet. Borde nog lyssna mer där.
Hmmm inget ar vackrare an Byzantinsk chant....Verkligen en underbar form av guds dyrkan, aven fast igen sa haller jag med Charlotte. Tystnaden har en plats, och som uppfoljare till denna kommentar sa tar jag pa mig att finna en fin hymn ni kan lyssna pa i byzantinsk stil. En simpel hymn.
Nyskriven liturgi kan rekommenderas - särskilt den katolska franska!
Det jag skrev om här är ju mest nedslag i historien - inget jag lyssnar på nu egentligen. Även om jag blir lite sugen på att friska upp minnet av en del av det.
Jag lyssnar väldigt sällan aktivt på musik numera - ni tror mig nog inte - men det blir bara ett par gånger om året som jag kommer på tanken att sätta på stereon.
Just för att tystnaden är oslagbar - och så oerhört sällsynt där jag bor (i stort lyhört hyreshus med tre skolor som närmaste granne) - så om den nån gång hörs lite grann så vill jag absolut inte missa den.... :-)
Men jag kanske borde lyssna på något då och då... Om inte annat så för att slippa höra ena grannens tunga hårdrocksbastoner, eller andra grannens långsamt avancerande gitarrövande (samma melodi om och om igen).
Tror jag är lite miljöskadad av sånt - men också av att ha studerat musikteori (tuff analys av massor av klassisk musik), samt skrivit en del sånger själv. Det blir lätt till hjärncellsklyvande arbete mer än avkoppling - även om det är glädjande när inspirationen glimmar till och allt "av sig självt" sitter som det ska. Ibland går det inte att skilja mellan det - arbetet kan vara inspirerat - dock finns där ett slipande av detaljer.
Jag har annars varit riktigt nostalgisk ett tag nu efter att ha skrivit detta inlägg - suttit och kollat på kommunitetsklipp halva kvällen...
Ett par länkar kommer imorgon...
Ephraim,
Ortodox liturgi väger tungt.
Om man nu vill lyssna på något ibland...
För att den inte sluter sig navelskådande inom sig själv utan är en port till det himmelska.
Cd'n jag fick av dig för många år sen (Gates of Repentance) är en av de få skivor som ännu rullar i stereon ibland... :-)
Vilket spännande inlägg, Charlotte!
Förresten, vem är inte en nörd, dvs inte insnöad på någonting? Alla har vi väl våra "specialintressen"?