Fick den tanken idag - att bloggosfären faktiskt påminner om klostermiljön - genom att personer som är så olika de bara kan bli slipas mot varandras olikheter.
Så länge de inte undviker varandra förstås. De som gör det drar sig undan det grova sandpappret som tar bort de värsta kantigheterna. Innan det är dags för finputsningen.
Här några citat av Johannes av Korset i anslutning till detta. Hittar dem just nu bara på engelska på nätet. (Byt ut "monastery" och "community" mot bloggosfären.)
"Remember that when you entered the monastery, you did so that “all may fashion you and try you. Thus, to free yourself from the imperfections and disturbances that can be engendered by the mannerisms and attitudes of the religious you live amongst, and draw profit from every occurrence, try to imagine all in the community are artisans, as indeed they are - living there just in order to prove and try you.”
“Some will fashion you with deeds, others with words, and others with thoughts and looks against you. To all of this be submissive, as the statue is to the craftsman who carves it, to the artist who paints it, and to the gilder who embellishes it.”
“If you fail in these matters, you will never learn how to overcome your sensitiveness and feelings, nor will you get along well in the community with the religious, nor attain holy peace, nor free yourself from many stumbling blocks and evils.”
"He believed that God made man for only one purpose : God wishes to live united with man.
"You marry the person you love most. You marry the person whom you consider as the most beautiful and precious in your eyes. You marry the person without whom you feel life would be impossible to live. God feels all this when he ponders about you and me.
In this union, the soul submerges itself in a strong way in God - and He gives himself even more fully to her. Passionate love on the part of God. Passionate love on the part of man. A passion which leads to total union between God and man.
The Saint prefers the word union to the word perfection, because union is more dynamic, more alive. Perfection implies the law, something cold and dead; it implies stress and effort. Union on the other hand means togetherness, love. It means necessarily two persons, a relationship which grows and develops. It means self giving by God and self giving by man. It means a tension of love." (God is a Feast)
"Every wish and aim of the soul - and of God - in all its works, are the end and completion of this state, therefore the soul does not tire until it comes to this state ... Now it is resting in the arms of its beloved, by whom she feels embraced continually in the spirit. This embrace is real and through it the soul lives the life of God."
I repeat. This is not a simulation but a reality. And the greatest news this morning is that you can be the protagonist of this adventure of love. Christian life is not obey - live a respectable life - be a good boy - and you go to heaven if you have followed the rules... It is a love story."
Det där slipandet finns i och för sig överallt, på arbetsplatserna framför allt. Ofta fungerar det mycket bra.
På internet gäller ren intertextualitet. Det personliga mötet försvinner. Man blir så mycket mer desorienterad i brist på omedelbar fedback i form av kroppsspråk. Följden blir att konflikter blir så mycket mer förbittrade.
Det blir en sorts dämpning, en omgivande tystnad, som man kompenserar genom att skrika.
Det tar lång tid att lära sig kommunicera på det här nya sättet.
På ett annat sätt gillar jag liknelsen. Det asketiska elementet. Det osinnliga i det reducerade intertextuella mötet.
Så jag fick en tankeställare här. Tror jag ska betrakta bloggosfären just som ett kloster.
Men så är arbetsplatser också en källa till många sammanbitna konflikter...
Kyrkan är visst bland de värsta....
Gillar också tanken på bloggosfären som en sådan slipmiljö - men med lite andra villkor.
Det kräver ännu mer av oss.
Samtidigt som jag håller med - det är ett reducerat möte utan hjälp av kroppspråk, tonfall etc - så finns samtidigt en djupnivå som kan vara lättare att mötas på i eftertänksam text än i samtal. För samtal kan så lätt missa det viktigaste, eller cirkla omkring det - det blir gärna en ström av ord - och bara en liten bråkdel av det viktigaste berörs och fastnar.
Och det allra djupaste berör man nog alltför sällan. I vardagliga samtal.
Utom med de mest förtrogna.
På nätet kan man hitta andra som är på samma linje, men som kanske bor långt bort - i en annan stad, ett annat land.
Där det klickar på en gång andligt sett.
Och motsatsen givetvis - där kommer slipningen in.
Håller med om att detta var en intressant och ny tanke. Och sen slipas vi som sagt var på olika sätt på olika ställen. Familjelivet splitar på vissa sätt, arbetsplatsen på andra stället, bloggosfären på ytterligare andra hörn och kyrkan på sina ställen. Osv. Frågan är väl bara vad vi slipas till - likformiga runda ärtor, dyrbara diamanter och ädelstenare eller till (taggiga) stjärnor.
Sen ger det ju sån bra språklig träning också. Internet är en sannskyldig revolution. Den kommer att omvälva också vår andlighet.
Det tillkommer en ekonomisk aspekt. Vi går mot djupnande ekonomisk kris i världen. Det är inte minst det som ger mig domedagskänsla. Det måste följa en sorts allmän nerskruvning av livslågan, en ökad fokusering, en ny skärpthet, klarhet och självdisciplin. Jag menar, internet är billigt. Inga transportkostnader och så vidare.
Hördu, jag ska VERKLIGEN ta och börja betrakta bloggosfären just som ett kloster. Härligt uppslag!
:oD
"I denna världen men inte av den." Min bibliska favoritfras.
Charlotte: Men även kugghjul har något väldigt likformigt över sig. Likformigt = tråkigt. Och just kugghjul är så väldigt nyttigt! Sjöstjärneformade är ju mycket mer poetiskt och fantasiskt. Mycket mer tilltalande!
Det var en intressant aspekt. Jag gillar greppet.
Det där slipandet finns i och för sig överallt, på arbetsplatserna framför allt. Ofta fungerar det mycket bra.
På internet gäller ren intertextualitet. Det personliga mötet försvinner. Man blir så mycket mer desorienterad i brist på omedelbar fedback i form av kroppsspråk. Följden blir att konflikter blir så mycket mer förbittrade.
Det blir en sorts dämpning, en omgivande tystnad, som man kompenserar genom att skrika.
Det tar lång tid att lära sig kommunicera på det här nya sättet.
På ett annat sätt gillar jag liknelsen. Det asketiska elementet. Det osinnliga i det reducerade intertextuella mötet.
Så jag fick en tankeställare här. Tror jag ska betrakta bloggosfären just som ett kloster.