Inspirerad av Z's inlägg och Doktorns redogörelse för miraklet med elden under den ortodoxa påsken i Heliga gravens kyrka - eller Anastasis - Uppståndelsekyrkan, som ortodoxerna kallar den, har jag samlat ihop lite material kring det.
Först en berättelse som börjar med ett vilt slagsmål mellan kristna - jag skrattade så jag grät till slut - verkligen tragikomiskt - och det går inte att undgå att märka vilka författaren sympatiserar med - här bara några meningar:
"Immediately the Greeks made an uproar and dashed out into the corridor and brought many pieces of wood from the kitchen, and a fight began on Golgotha. The Greeks were beating them with pieces of wood, and the Latins hitting back with candles, but afterwards they also brought pieces of wood."
"Noise, shouting, cries rose to heaven, especially on Golgotha. All the Christians were sounding alarms -- the Orthodox on all the semantra, but also the Armenians, Latins, and Copts."
"The fight had spread all over the church. They threw the Latin Patriarch down from Golgotha; it was good that he fell on the people, or else he would have been killed."
Så till miraklet....
"After the service the Arabs took up their task again, but they had multiplied now, because the people of Jerusalem, merchants and old people, took off their turbans, took each other by the hand, and began to shout and skip. When dawn came, they began to put out the fires and lamps and nowhere was a lamp left burning. The Turks opened Christ's Sepulchre and put out all the lamps. Then the Turkish authorities and the Pasha himself came; and host of armed soldiers stood around Christ's Sepulchre. In the church everything had changed; everyone had become melancholy and the Arabs had become hoarse and weak. The church was unusually crowded and stuffy. Above, all the balconies were crammed with people in four rows. All the iconstasia and the domes were full of people. All were holding thirty-three candles in both hands in remembrance of the years of Christ's life. There was nothing lit anywhere.
/.../
It is not possible to describe what was then happening in the church. It was as though all were waiting for the Second Coming of the King of Heaven. Fear and terror fell upon all, and the Turks became despondent. And in the church there was nothing to be heard except sighing and groans. And Metropolitan Meletius' face was wet with tears. Then the Turkish Pasha came with the other authorities, and they went into Christ's Sepulchre to make sure that nothing remained alight there. When they came out they sealed the Sepulchre, but previously they had placed a large lamp inside, filled to the very brim with oil. In it floated a large wick. They put the lamp in the middle of the Tomb of Christ. Now there were no Christians near the shrine, but only the Turkish authorities. And from the balconies they let down on ropes hundreds of wires with bunches of candles attached.
At eight o'clock according to Russian time (two in the afternoon), they began preparing for the procession with the Cross. The bishops, priests, and deacons, having dressed in all their sacred vestments, each took thirty-three unlit candles. Then from the altar, through the royal doors, were handed twelve banners, and whoever could took them. The soldiers cleared the way, and the chanters went behind the banners. From the altar through the royal doors came the deacons, priests, abbots and archimandrites, two by two, then the bishops, and behind all of them, Metropolitan Meletius. They went to the Lord's Sepulchre, and went around it three times chanting, "Angels in the heavens, O Christ our Saviour, praise Thy Resurrection with hymns; deem us also who are on earth worthy to glorify Thee with a pure heart."
Having finished the procession, all the clergy went quickly into the altar with the banners. Metropolitan Meletius stayed alone at the entrance of the Sepulchre in the hands of the Turks. The Turks divested him, and the authorities searched him. Then they put the omophorion on him, opened the Sepulchre of Christ, and let him go inside. Oh, what fear and terror fell upon all them that were there at the time! All were silent and moaning and asking the Lord God that He not deprive them of the grace of His heavenly Fire. Some time passed, I do not know how long, for we were all beside ourselves from a kind of fear. But all of a sudden from near Christ's Sepulchre there shined a light. Soon light also appeared from the altar in the royal doors in the opening. And it flowed like two rivers of fire, one from the west, from Christ's Sepulchre, and another from the east, from the altar. Oh, what joy and exultation there was in the church then! Everyone became as though drunk or besides himself, and we did not know who was saying what, or who was running where! And a great noise rose in all of the church. All were running around, all were crying out in joy and thanksgiving -- most of all the Arab women. The Turks themselves, the Moslems, fell on their knees and cried, "Allah, Allah," that is, "O God, O God!" Oh, what a strange and most wonderful sight! The whole church was transformed into fire. Nothing could be seen in the church besides the heavenly Fire. Above and below, and round all the balconies the Holy Fire was being poured forth. And afterwards there was smoke about the whole church. And a good half of the people went out with the Fire and carried it about Jerusalem to their own homes and to all the monasteries.
In the Great Church Vespers began, and then the Liturgy of St. Basil the Great. The Metropolitan served with the priests, and he ordained a deacon. The people stood through the Liturgy with candles. When the Metropolitan of Trans- Jordan goes into the Sepulchre, he finds a large lamp standing on the Grave of Christ which has been lit by itself; sometimes it lights itself unexpectedly while he is there. However, he himself has never seen it light. In Jerusalem, I heard from many people with whom the Metropolitan himself had spoken about it openly: "Sometimes I go in and it is already burning; then I take it out quickly. But sometimes I go in and the lamp is not yet burning; then I fall down to the ground from fear and begin with tears to beg mercy from God. When I get up the lamp is already burning and I light two bunches of candles and I carry them out and distribute them." The Metropolitan carries the fire out into the vestibule and puts the bunches of the candles into iron holders and gives them out from the Sepulchre through openings made for that purpose, with the right hand to the Orthodox and the left hand to the Armenians and the rest. The Orthodox Arabs stand in a crowd near the opening. As soon as the Metropolitan shows the Holy Fire, one Arab, laying hold of it, runs straight to the altar and there through the royal doors it is distributed to the people; but one is hardly able to light his candles in the openings. Then the Metropolitan again returns to Christ's Sepulchre and lights another two bunches and goes out of the door of the Sepulchre. The strongest Arabs stand at the doors of the Sepulchre and await him. As soon as he goes out holding in his hands the thirty-three burning candles, the Arabs, taking him in their hands, carry him directly to the altar. All the people rush toward him. They all desire to touch his clothing. And with great difficulty, they are barely able to carry him into the altar. They sat him on a chair, and he sat through the whole Liturgy as though beside himself, with his head bowed; he did not look up and did not say a word; and no one disturbed him. As soon as they carried him out of the Sepulchre, the people rushed in to venerate it. And I was deemed worthy to do the same. The whole of Christ's Sepulchre was wet, as though dampened by rain; but I could not find out what it was from. In the middle of the Grave stood the large lamp which lit itself and a great flame was burning. After the Liturgy each person went to his place, and all congratulated each other on the reception of the grace of the Holy Fire."
Detta är ett utdrag ur en lång berättelse av en munk - men läs gärna hela - inklusive om de kristna kattfighterna som bevisligen äger rum även utanför bloggosfären. :-) Den ger en bra bild - även om en del har förändrats (till det bättre) särskilt ekumeniskt, sedan 1846 då det skrevs ner.
Här är en kort nyhetssnutt och fleravideoklipp från årets och förra årets eldceremonier. (Det finns ganska många klipp så det här är bara några exempel som var de jag fick upp först när jag sökte.)
Den här och den här och den här och den här är häftigast av dem jag tittat på - för de visar hur elden inte bränns.... Den här som visar ett plötsligt blått ljussken är också ganska läcker.
Läste en berättelse för några månader sen nånstans om en nunna som fick del av elden i fråga utan att någon person tände hennes ljus - men jag har ännu inte hittat länken. Återkommer ifall jag gör det.
Hittade samtidigt lite kul filmer med solmirakel från Medjugorje och en ängel? som besöker en eld och en eldsduva som flyger från en gravsten. Äkta eller manipulerade videor? Var och en får ta ställning till det.... Berätta gärna vad ni tror...
En liten bok jag skrev för ganska länge sen - men som fortsätter att överraska och påminna även mig själv om trons väsentligheter... ;-)
Den som vill kan beställa den direkt från förlaget eller köpa den i välsorterade katolska bokhandlar.
Har även några ex. själv, som fram till pingst fås som ett specialerbjudande för er som vill recensera den i bloggar eller i tidningar/tidskrifter.
Fast den är utgiven för ett antal år sen förblir den ständigt aktuell. Särskilt just mellan påsk och pingst.
Letar fortfarande efter ett förlag som vill ge ut tre andra poesi/meditationsböcker, med vackra foton som illustrationer. Om påskhemligheter och om bönens väg.
Under den innevarande påsktiden kanske det kan vara på sin plats att erbjuda denna lilla poesibok som passar särskilt bra att reflektera över just nu, till reducerat pris (ni som lovar att recensera den i era bloggar behöver bara betala symboliskt för porto och kuvert). Nedan ett utdrag.
Uppståndelsevägen kan ses som en uppföljning av korsvägens fjorton stationer. Den speglar händelserna efter påskdagsmorgonens uppståndelse, och sträcker sig fram till pingsten, när lärjungarna, samlade i bön, väntar på att få ta emot den Helige Ande.
I Jesu Kristi död och uppståndelse kan vi känna igen också våra mänskliga villkor. Även våra liv är märkta av kors och öppnade gravar. Uppståndelsevägen är en inbjudan att följa i Jesu fotspår, också efter korsfästelsen, en uppmaning till omvändelse, eller "uppvaknande".
Vi är kallade att alltmer öppna oss för Guds ljus, att låta oss fyllas av den Helige Ande, så att uppståndelsens glädje kan genomsyra hela våra liv. I allt som är, hur vår situation än ser ut, får vi leva förenade med Honom som har berett vägen för oss. Särskilt tydligt blir detta i eukaristin, då vi tar emot den Uppståndne. Varje kommunion kan bli ett förvandlande möte, en etapp på vår uppståndelses väg, där vi dras allt djupare in i trons innersta mysterium.
"Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud." (Kol 3:1,3)
IV
Petrus och Johannes vid graven
"De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom."
Lärjungarna hade nog helst velat behålla Jesus, påtaglig, "synlig" på jorden, om det så endast vore i en grav.
Hålla fast det som inte går att äga: ständigt denna strävan. Att fånga och ha blir att kväva, att såra och hindra vidare växt. Gud, människor och språk har fjärilsvingar!
Varför söker vi ännu den Levande bland de döda? Om han har uppstått är han inte där, i det dammiga strikta stelnade torra utan här, i våra levande vandrande skrattande sjungande och gråtande tempel.
Den föll också rikligt ner över den sprakande påskelden igår kväll - trodde först det var sotflagor som virvlade omkring - men nej, det var riktigt stora snöflingor...
Efter den långa nattliga liturgin blev det för min del en relativt kort agapemåltid. I år var den för första gången flyttad en trappa upp, eftersom kyrksalen öppnats mot församlingssalen så fler skulle få plats under själva gudstjänsten. Årets mest symbolrika. Det var fullt. Mäktigt att se alla stearinljus i folks händer - så otroligt många ljus lyste upp Kyrkan som i övrigt var mörklagd.
Nackdelen var bara att många valde att gå hem direkt efteråt - då det inte finns lika stort utrymme för fest en trappa upp som på bottenvåningen.
Församlingen har vuxit och fortsätter att växa stadigt. Vi måste nog snart bygga ut - eller bygga uppåt, på höjden, en våning till, en fjärde..... Eller en till kyrka. Eller kanske vi kan få överta nån kyrkobyggnad som inte används?
Igår växte församlingen med ytterligare två unga katekumener som döptes - det är alltid speciellt med dop under påsknatten... Tänk att de har hittat vägen till oss...
Påskliturgin, texter och böner, handlar mycket om dopet - och man förnyar bl.a. doplöftena. Och jag tror att Gud förnyar dopets nåd i oss i den stunden...
Själv döptes jag just en påskdag, så påsken är extra starkt förknippad med dopet för min del.... De som var med då (själv minns jag inte) har berättat hur jag log efteråt på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Det sägs rentav att det var mitt allra första leende... Så jag tror att även barndop är högst verksamma, att dopbarnet fylls till brädden av helig Ande.... ;-)
***
Uppdatering: Påsk i Vatikanen - tyvärr sänds inte urbi et orbi i Sverige i år, verkar det som....
Bilden visar förra årets påskeld. (Hade ingen kamera med i år - såg heller inte mer än topplågorna av elden - för det var så många långa personer som stod framför...)
En sak jag undrar i samband med det - förespråkare för återinförandet av den traditionella mässan brukar säga att bibelläsningarna alltid lästes på folkspråket även om resten var på latin. Men enligt filmen så verkar "folkspråket" i Chicago på 40-talet i så fall ha varit - latin...
Det intryck jag fick var annars ganska så sövande - det kändes som att se en mycket gammal långfilm i slowmotion - inte minst med det svartvita formatet och de långa meditativa melodislingorna. Det påminde lite om midnattsmässan som brukar sändas från S:t Peterskyrkan varje jul. Massor av gregorianik alltså, och enbart gosskörer, och där männen är helt i fokus omkring altaret.
Särskilt långsamt gick det i min dator som pausar var tredje sekund om man försöker se en video. Det tog alltså betydligt längre tid än den hopklippta och kommenterade knappa timmen att ta sig igenom den för min del.
När jag såg den kom jag också att tänka på en påsk i Sörforsa för ett antal år sedan. Mässorna firades enligt den nya liturgin förstås, men med mycket rökelse och spetsskrudar (det var helt enkelt det enda som fanns på plats där). Själva ljuset i kapellet på påskmorgonen var himmelskt - som om alla änglar hade stigit ner och in i kapellet och deltog i vår bön - det var en oerhörd närvaro - luften var förtätad. Jag tror faktiskt att det var så (och att det alltid är så - även om vi inte ser det eller erfar det). Det var min första katolska påsk, innan jag ännu hade blivit katolik (det var den påsken som det hela avgjordes), och jag var en av dem som ministrerade. För även flickor får ju ministrera enligt den nya liturgin...
Närmare himlen på jorden än under den påsken har jag fortfarande aldrig varit (jo, förresten, även på upptagningsdagen - som var något alldeles extra - en katolsk nunna beskrev det efteråt som att det hade liknat ett bröllop - och jag håller med henne, ändå var det en enkel vardagsmässa en vanlig höstkväll - det var något i själva atmosfären som gjorde det). Så om det är något av detta som de som saknar den gamla ordningen har upplevt, så kan jag förstå dem. Men jag tror inte att det har med själva liturgin att göra - utan att det handlar mer om hur man deltar och öppnar sig och tar in mysteriet - och förstås hur Guds nåd verkar i en människa vid ett särskilt tillfälle. Första gången man får vara med om en katolsk påsk är nog hur som helst överväldigande för de allra flesta - särskilt för dem som funderar på att konvertera...
Imorgon kommer ett referat från en gudstjänst som nog är så annorlunda den bara kan bli jämfört med den traditionella mässan....
Idag blir det många blogginlägg - men ville inte undanhålla er detta ur Kyrkans tidning, utgivet lagom till påsk: Läs artikel
Där målar Eskil Franck upp en rad problem i samband med Jesu uppståndelse - och i förlängningen de kristnas/allas uppståndelse. En del rör pastorala problem - själavård.
Men övriga svårigheter verkar uppstå (!) genom en alltför snäv exegetisk syn - där det ena tycks utesluta det andra - fast så inte behöver vara fallet - rent logiskt.
Att man inte gifter sig i himlen utesluter inte att man där kan få återse och känna igen personer man har känt här på jorden (t.ex. familj, släktingar, vänner). Om vi är individer nu - varför skulle vi inte kunna vara det även i en evig dimension - oavsett hur uppståndelsekroppen ser ut?
Att Jesu återkomst dröjer så att många generationer kristna hinner dö dessförinnan, sägs redan i bibeln bero på att det är för vår skull han dröjer. För att alla ska hinna få chansen att lära känna Gud...
Kristendomen vilar på Jesu uppståndelse som grunden för tron - och bekräftas av den helige Andes utgjutande till pingst - och ännu i kyrkan i vår tid.
En dag som denna (långfredag) kan man mycket gärna stanna till vid korset - men sen gäller det att i tro försöka gå vidare... Det går att närma sig korset och uppståndelsen trots tvivel och obesvarade frågor - kanske får man då en del oväntade svar, kanske fylls man rentav av tro?
Coca-cola vill för ovanlighetens skull inte göra reklam för sin produkt. I en ny film där Jesus dricker deras läsk kräver de att den biten klipps bort - vilket har försenat premiären till flera veckor efter påsk... Även detta skriver Svenska Dagbladet om:
Tur då att de inte ännu har upptäckt Ylva Eggehorns formidabla dikt, från en diktsamling från 1970 som kallas just: "Ska vi dela", där Jesus och diktjaget delar på en coca-cola i köket....
"Det var en vanlig dag vi satt i köket och hade köpt en coca-cola Jesus och jag det var varmt och dammet flimrade i solbredorna: ska vi dela sa han /.../"
