A Catholic Renewal

~ En radikal blogg ~

"Se, jag gör allting nytt..." (Upp 21:5)

fredag, maj 09, 2008
Den heliga elden - ortodoxt mirakel....?
Inspirerad av Z's inlägg och Doktorns redogörelse för miraklet med elden under den ortodoxa påsken i Heliga gravens kyrka - eller Anastasis - Uppståndelsekyrkan, som ortodoxerna kallar den, har jag samlat ihop lite material kring det.

Först en berättelse som börjar med ett vilt slagsmål mellan kristna - jag skrattade så jag grät till slut - verkligen tragikomiskt - och det går inte att undgå att märka vilka författaren sympatiserar med - här bara några meningar:

"Immediately the Greeks made an uproar and dashed out into the corridor and brought many pieces of wood from the kitchen, and a fight began on Golgotha. The Greeks were beating them with pieces of wood, and the Latins hitting back with candles, but afterwards they also brought pieces of wood."

"Noise, shouting, cries rose to heaven, especially on Golgotha. All the Christians were sounding alarms -- the Orthodox on all the semantra, but also the Armenians, Latins, and Copts."

"The fight had spread all over the church. They threw the Latin Patriarch down from Golgotha; it was good that he fell on the people, or else he would have been killed."

Så till miraklet....

"After the service the Arabs took up their task again, but they had multiplied now, because the people of Jerusalem, merchants and old people, took off their turbans, took each other by the hand, and began to shout and skip. When dawn came, they began to put out the fires and lamps and nowhere was a lamp left burning. The Turks opened Christ's Sepulchre and put out all the lamps. Then the Turkish authorities and the Pasha himself came; and host of armed soldiers stood around Christ's Sepulchre. In the church everything had changed; everyone had become melancholy and the Arabs had become hoarse and weak. The church was unusually crowded and stuffy. Above, all the balconies were crammed with people in four rows. All the iconstasia and the domes were full of people. All were holding thirty-three candles in both hands in remembrance of the years of Christ's life. There was nothing lit anywhere.

/.../

It is not possible to describe what was then happening in the church. It was as though all were waiting for the Second Coming of the King of Heaven. Fear and terror fell upon all, and the Turks became despondent. And in the church there was nothing to be heard except sighing and groans. And Metropolitan Meletius' face was wet with tears. Then the Turkish Pasha came with the other authorities, and they went into Christ's Sepulchre to make sure that nothing remained alight there. When they came out they sealed the Sepulchre, but previously they had placed a large lamp inside, filled to the very brim with oil. In it floated a large wick. They put the lamp in the middle of the Tomb of Christ. Now there were no Christians near the shrine, but only the Turkish authorities. And from the balconies they let down on ropes hundreds of wires with bunches of candles attached.

At eight o'clock according to Russian time (two in the afternoon), they began preparing for the procession with the Cross. The bishops, priests, and deacons, having dressed in all their sacred vestments, each took thirty-three unlit candles. Then from the altar, through the royal doors, were handed twelve banners, and whoever could took them. The soldiers cleared the way, and the chanters went behind the banners. From the altar through the royal doors came the deacons, priests, abbots and archimandrites, two by two, then the bishops, and behind all of them, Metropolitan Meletius. They went to the Lord's Sepulchre, and went around it three times chanting, "Angels in the heavens, O Christ our Saviour, praise Thy Resurrection with hymns; deem us also who are on earth worthy to glorify Thee with a pure heart."

Having finished the procession, all the clergy went quickly into the altar with the banners. Metropolitan Meletius stayed alone at the entrance of the Sepulchre in the hands of the Turks. The Turks divested him, and the authorities searched him. Then they put the omophorion on him, opened the Sepulchre of Christ, and let him go inside. Oh, what fear and terror fell upon all them that were there at the time! All were silent and moaning and asking the Lord God that He not deprive them of the grace of His heavenly Fire. Some time passed, I do not know how long, for we were all beside ourselves from a kind of fear. But all of a sudden from near Christ's Sepulchre there shined a light. Soon light also appeared from the altar in the royal doors in the opening. And it flowed like two rivers of fire, one from the west, from Christ's Sepulchre, and another from the east, from the altar. Oh, what joy and exultation there was in the church then! Everyone became as though drunk or besides himself, and we did not know who was saying what, or who was running where! And a great noise rose in all of the church. All were running around, all were crying out in joy and thanksgiving -- most of all the Arab women. The Turks themselves, the Moslems, fell on their knees and cried, "Allah, Allah," that is, "O God, O God!" Oh, what a strange and most wonderful sight! The whole church was transformed into fire. Nothing could be seen in the church besides the heavenly Fire. Above and below, and round all the balconies the Holy Fire was being poured forth. And afterwards there was smoke about the whole church. And a good half of the people went out with the Fire and carried it about Jerusalem to their own homes and to all the monasteries.

In the Great Church Vespers began, and then the Liturgy of St. Basil the Great. The Metropolitan served with the priests, and he ordained a deacon. The people stood through the Liturgy with candles. When the Metropolitan of Trans- Jordan goes into the Sepulchre, he finds a large lamp standing on the Grave of Christ which has been lit by itself; sometimes it lights itself unexpectedly while he is there. However, he himself has never seen it light. In Jerusalem, I heard from many people with whom the Metropolitan himself had spoken about it openly: "Sometimes I go in and it is already burning; then I take it out quickly. But sometimes I go in and the lamp is not yet burning; then I fall down to the ground from fear and begin with tears to beg mercy from God. When I get up the lamp is already burning and I light two bunches of candles and I carry them out and distribute them." The Metropolitan carries the fire out into the vestibule and puts the bunches of the candles into iron holders and gives them out from the Sepulchre through openings made for that purpose, with the right hand to the Orthodox and the left hand to the Armenians and the rest. The Orthodox Arabs stand in a crowd near the opening. As soon as the Metropolitan shows the Holy Fire, one Arab, laying hold of it, runs straight to the altar and there through the royal doors it is distributed to the people; but one is hardly able to light his candles in the openings. Then the Metropolitan again returns to Christ's Sepulchre and lights another two bunches and goes out of the door of the Sepulchre. The strongest Arabs stand at the doors of the Sepulchre and await him. As soon as he goes out holding in his hands the thirty-three burning candles, the Arabs, taking him in their hands, carry him directly to the altar. All the people rush toward him. They all desire to touch his clothing. And with great difficulty, they are barely able to carry him into the altar. They sat him on a chair, and he sat through the whole Liturgy as though beside himself, with his head bowed; he did not look up and did not say a word; and no one disturbed him. As soon as they carried him out of the Sepulchre, the people rushed in to venerate it. And I was deemed worthy to do the same. The whole of Christ's Sepulchre was wet, as though dampened by rain; but I could not find out what it was from. In the middle of the Grave stood the large lamp which lit itself and a great flame was burning.
After the Liturgy each person went to his place, and all congratulated each other on the reception of the grace of the Holy Fire."

Detta är ett utdrag ur en lång berättelse av en munk - men läs gärna hela - inklusive om de kristna kattfighterna som bevisligen äger rum även utanför bloggosfären. :-) Den ger en bra bild - även om en del har förändrats (till det bättre) särskilt ekumeniskt, sedan 1846 då det skrevs ner.

Här finns mer att läsa om elden - inklusive foton och videoklipp.

Här är en kort nyhetssnutt och flera videoklipp från årets och förra årets eldceremonier. (Det finns ganska många klipp så det här är bara några exempel som var de jag fick upp först när jag sökte.)

Den här och den här och den här och den här är häftigast av dem jag tittat på - för de visar hur elden inte bränns.... Den här som visar ett plötsligt blått ljussken är också ganska läcker.

Läste en berättelse för några månader sen nånstans om en nunna som fick del av elden i fråga utan att någon person tände hennes ljus - men jag har ännu inte hittat länken. Återkommer ifall jag gör det.

Hittade samtidigt lite kul filmer med solmirakel från Medjugorje och en ängel? som besöker en eld och en eldsduva som flyger från en gravsten. Äkta eller manipulerade videor? Var och en får ta ställning till det.... Berätta gärna vad ni tror...

Etiketter: , , , ,

postat av Charlotte Therese Björnström @ 12:41  
6 Kommentar/-er:
  • 09 maj, 2008 17:23 sa Blogger Doktorn

    Tack både för munkens fascinerande vittnesbörd och den fantastiska beskrivningen av slagsmålet i kyrkan!

     
  • 10 maj, 2008 17:44 sa Blogger Charlotte Therese

    Doktorn,

    Ja, visst är det härligt - man ser allt framför sig om man varit där.

    De kristna slagsmålen är lite mer civiliserade nuförtiden (de äger ju rum mest i form av ordkrig) - man kastar inte omkring patriarker hur som helst... :-)

    Charlotte

     
  • 11 maj, 2008 09:49 sa Blogger Joachim Elsander

    När jag läser om sånna här under så undrar jag som protestant (och kanske lite väl pragmatisk ibland) "Whats the point?" Okay ljus tänds och Jesus kallas ju för "världens ljus" så visst. Samtidigt så ser jag de under Jesus gör i evangelierna som en del av vad Guds riket handlar om. Upprättelse, helande, osv.

    Vore inte Guds rike än mer manifesterat om de olika fraktionerna höll sams? Visst ett ljus är ju lite häftigt men handlar inte Guds rike om något oändligt mycket mer?

    Missförstå mig inte, jag tror på under men under för mig är mer praktiska och konkreta. Någon är sjuk, vi ber om helande, någon har behov, vi hjälper. (ibland griper Gud in "övernaturligt") osv. Jag har ärligt talat svårt att passa in gråtande statyer, ljus som tänds, en del uppenbarelser m.m. i det perspektivet.

    Annars var det en klart läsvärd och spännande skildring av ett märkligt skeende!

     
  • 11 maj, 2008 11:40 sa Anonymous Johan Stenberg

    Joachim. Särskilt efter uppståndelsen tycker jag att många under mest är till för att förhärliga Gud. Jesus gick tex genom väggar, upphöjdes till himlen på ett moln. Även Kristi förklaring är ett tecken av det slaget.

    Poängen med vissa under tror jag alltså bara är att förhärliga Gud och stärka vår tro.

    På tal om under och tecken så har jag träffat invandrade katoliker som har påstått att protestanter inte tror på helande. Det var en rolig katolsk fördom om protestanter tycker jag. Men det säger något om att många kroppsliga helanden även sker inom KK.

     
  • 11 maj, 2008 18:13 sa Blogger Charlotte Therese

    Joachim,

    >Vore inte Guds rike än mer manifesterat om de olika fraktionerna höll sams?

    Yupps!

    Vi får fortsätta att be om det ofantligt stora miraklet.... ;-)

    Annars håller jag med er båda.

    Jag tror på konkreta under som hjälper människor på olika sätt - liksom på under som "bara" visar något av Guds härlighet.

    Men samtidigt ska man nog akta sig för att springa till alla ställen där det påstås ske under och tecken.

    Det viktigaste är kärleken.

    Om undren inte för med sig tecken på det bör man nog hålla sig undan.

    Johan,

    Jag har hört motsvarande fördomar om att katoliker inte skulle tro på helande....

    "Lourdes" säger jag bara...

    Samtidigt vet vi ju att alla som ber inte alltid blir hjälpta på det sätt de hoppas.

    En del som fått mycket förbön utan synbara resultat blir till slut riktigt bittra på Gud / Kyrkan för uteblivna under.

    Vad svarar man på sånt?

    Det går ju inte att kräva under - eller se det som något slags magi - om man gör A (ber en viss bön) så sker B (under, helande etc). Det funkar inte så....

    Men vad hjälper det den besvikne?

    Lite beror det nog på oss - är vi öppna nog för den helige Ande i våra kyrkor? Kan Anden verka fritt? Eller låser vi - kanske omedvetet - in Gud i system och formler och ritualer som stänger människor ute?

    Som hindrar mötet, helandet, undret.

    Särskilt vid pingst blir man påmind om sånt här....

    Vad säger ni...?

    Apropå pingst så känns det som att det här är en alldeles särskild pingst. Något ligger i luften - kanske en djupgående förnyelse av kristenheten i stort? Vågar man hoppas...?

    Fler som känner av detta?

    Charlotte

     
  • 16 maj, 2008 09:26 sa Blogger Hans Lundahl

    Till joachim och johan:

    1 på Jesu tid armbågade man också för att möta honom - jfr mannen som blef nedsläppt gm taket.

    2 om ni fråga en gammallutheran eller sträng calvinist kanske ni få möta ngnh som anser att undrens tid är förbi med sista apostelns död (detta theologumen eller tvertom anti-theologumen infördes i o m att man bett Luther och Zwingli göra mirakler om de skickats af Gud för att reformera kyrkan).

    3 ljusundrens centrum är pingstundret*

    under GT skedde ett under att ljusoljan räckte i templet (Chanukkah)

    under NT gjorde St Severinus ett ljusunder eller två i det som nu kallas Österrike

    * må orthodoxa rätta mig dervidlag om jag har fel!

     
Post a comment here: Skicka en kommentar
To the main page of this blog: Till bloggens första sida
 
 
     
OBS!!! BLOGGEN HAR FLYTTAT! / THE BLOG HAS MOVED!
Senaste kommentarer
My English blog posts
Aktuellt
Min lilla hörna
Om bloggen
Tidigare inlägg
Arkiv
Webbsidelänkar
En salig bloggblandning
Etiketter - ett urval
Ekumenisk dialog
Citerat

    "Since we live by the Spirit, let us keep in step with the Spirit." (okänd källa)

    "Where there is no love, put love and gather love."  Johannes av Korset

    "The soul of one who loves God, always swims in joy, always keeps holiday, and is always in the mood for singing." Johannes av Korset

    "To write is to pray."  Thomas Merton

    "In vino veritas!" (Det kan tolkas bokstavligen så - på ett djupt sätt - i eukaristin.)

    "Injustice anywhere is a threat to justice everywhere. I will not stand idly by when I see an unjust war taking place." Martin Luther King, Jr.

Smått och gott

Copyright: Charlotte Thérèse, 2007

Bloggtoppen.se BlogRankers.com Christianity Blogs - Blog Catalog Blog Directory Blogglista.se Bloggar Religion bloggar Blog Flux Directory Blogarama - The Blog Directory Add to Technorati Favorites
eXTReMe Tracker