Vår påve är mycket för det liturgiska. Väldigt mycket. Så mycket att han nu försöker jämka ihop olika liturgiska strömningar som tycks vara ganska så svårförenliga.

Det handlar om den tridentinska liturgin respektive den "nya" liturgin, med rötter i Andra Vatikankonciliet. Påvens nästa drag lär vara: "att dessa ska befrukta varann", enligt Yvonne Maria Werner, som höll ett föredrag om detta nyligen. Resultatet kan bli en liturgi som innehåller utvalda delar av vardera. Men vilka delar?

De regler som omringar den äldre liturgin är minst sagt detaljerade. I den gamla ordningen är det omöjligt att tänka sig flickor som ministrerar, och kvinnor har inte tillträde innanför altarringen. Prästen står bortvänd, som enda representant för det heliga, församlingens ställföreträdare - bara han ensam frambär böner och mässoffer, och allt måste framföras med de exakta böneformuleringarna på latin (allt utom bibelläsningarna är på latin). Allt detta med resultatet att lekfolket passiviseras - de får inte ens dela ut kommunionen. Fastan innan kommunionen är också mycket krävande i gamla ordningen, och festdagarna måste flyttas så de kan firas enligt gamla kalendern.

Detta kan då jämföras med den mer folkliga nya mässan, firad på lokalspråk (svenska, engelska, franska etc), med lekfolkets aktiva deltagande (såväl i ord som i "bänkgymnastik") - denna mässa uttrycker tydligt de heligas gemenskap, inte minst här på jorden, och det allmänna prästadömet. Den liturgiska fastan är där minskad till endast en timme, och lekfolket frambär såväl nattvardsgåvorna, mässoffret (tillsammans med prästen), kollekten, samt läser läsningarna utom evangeliet, och delar ut kommunionen. Kvinnor såväl som män.

Det sakrala och inriktningen på Gud lär, enligt kritikerna av den nya mässan, ha gått förlorat vid förnyelsen, och genom sammanjämkandet skulle detta då kunna införas igen - kanske t.o.m. i form av en "ny" tridentinsk mässa noga översatt till folkspråket.

Men tänka sig - jag upplever faktiskt den vanliga svenska "nya" mässan som väldigt sakral. Så även den, enligt vissa, "utslätade" engelska liturgin. Så hur sakralt kan det egentligen bli? Vad har jag missat? Eller beror inte denna upplevelse snarast på det inre, på gudsnärheten i bönen - och inte på yttre former?

Jag har nu aldrig varit med på en tridentinsk mässa. Mest för att de inte har firats där jag har varit. Jag har alltså inget emot variation mellan olika former - de är just bara yttre former - medan innehållet är det viktiga. Men visst känns det lite främmande att tänka sig att vi skulle gå tillbaka till den gamla liturgin i sin helhet - inte minst till alla restriktionerna omkring den - som verkligen inte hör hemma i vår tid, och som skulle komplicera tillvaron i församlingarna i onödan, och införa en föråldrad syn på lekfolket - inte minst kvinnor.

Men visst skulle man kunna införa vackra saker ur den gamla liturgin i den nya - och tvärtom, och det är inte heller särskilt svårt att tänka sig en kompromiss av kalenderreformen - för har en del festdagar flyttats på ett sätt som förvirrar, så visst, flytta tillbaka dem - bara vi inte får två olika kalendrar! Det är illa nog att de har det i den ortodoxa kyrkan!

Men inte vill vi tillbaka till en tid i historien där majoriteten av gudsfolket i praktiken inte egentligen räknades - eftersom fokus i så hög grad hamnade på prästen. Att prästen vänder sig bort från församlingen blir ytterligare ett distanserande. Lekfolket behövs inte längre då.... Prästen kan stå där ensam och helig utan oss. Dessutom skyms altaret, som är det som bör vara i mitten av församlingen - centrum för uppmärksamheten, ifall prästen står framför det.

Detta med versus populum - alltså prästens inriktning mot folket - som genomfördes snabbt, "över en natt", utan att det finns några föreskrifter om det, och som vissa är så emot - som om det vore det allra viktigaste - har en mycket enkel lösning:

Om prästen vänder sig inåt mot Gud så spelar det ingen roll om riktningen är versus populum eller tvärtom. Jag inflikade detta under samtalet efter föredraget och fick då frågan från någon ifall jag menar att prästen ska vända sig "ut och in". - Ja - om det är nödvändigt att han omvänder sig! - kom det blixtsnabbt till mig...

Man får inte fastna så vid detaljer - det är den stora faran för dem som intresserar sig mycket för detta. Då hamnar man till slut oerhört långt från Jesus och evangeliet...!

Jag minns än hur det retade mig under min ungdomstid i svenska kyrkan, att inte kunna se vad prästen egentligen höll på med långt där framme - i de övertagna katolska kyrkorna som hade altaret mot väggen.

Jag vill då se vad som händer på altaret! Jag vill vara delaktig i mässan så långt det är möjligt!

Om det är andligt djup som en del saknar i den nya mässan så beror det nog som sagt inte på själva mässans utformning, utan på att något saknas inuti dem som saknar det. Gud är inte beroende av yttre former för att möta oss... Vi behöver bara öppna oss för Guds närvaro... I mässan såväl som annars.

Det känns inte precis som en slump att den gamla ordningens mer utbredda firande återinförs just idag, på Korsets upphöjelse... För hur ska de tu kunna bli ett på ett bra sätt? Nåväl, för Gud är ju allt möjligt...

Jag slutar här, med detta redan ganska så långa inlägg. Välkommen att kommentera det! Vad tänker du om detta? Hur skulle du vilja att mässan gestaltas? Vad anser du om den gamla ordningen - respektive den nya?