Det tycks vara så att vissa ackord eller grundteman i livet ibland återkommer mer frekvent.
Just nu tycks jag möta påminnelser om döden precis överallt.
En nära släkting ringde för någon dag sedan och berättade att hon nu inte har långt kvar. Sorgligt, förstås, men samtidigt en oundviklig del av livet....
Det hon berättade fick mig också att undra hur vården egentligen fungerar i vårt land. Hon får helt klart inte den hjälp hon borde få. Hon sändes hem från sjukhuset fast hon inte längre klarar sig själv. 82 år gammal. På sjukhuset fanns det minst fyra lediga sängar i varje rum hon tittade in i. Så "platsbrist" var nog bara ett svepskäl. Men egentligen borde hon få komma till ett vårdhem, där hon hela tiden har folk omkring sig, och där hon kan få smärtlindring och annan medicinsk hjälp. Men de lär vara fullbelagda.
Man känner sig så hjälplös - särskilt som jag bor flera hundra mil ifrån henne...
Dagen efter att ha fått de sorgliga nyheterna hamnade jag oplanerat på en utställning där det finns mumier. Makabert, tycker jag, att man visar upp döda människor i glasmontrar! Själva "lådorna" (vad är det nu de kallas?), är ju fina, otroliga konsthantverk - men kropparna borde föras tillbaka till de länder de togs ifrån och begravas igen! Om inte i originalen så åtminstone i kopior av "lådorna".
En av "lådorna" hade tillhört en prästinna som levde flera hundra år före Kristus. Fascinerande. Den stod upp, var reslig, och mycket vackert dekorerad. Och hon såg sympatisk ut - ifall det nu var porträttlikt (vilket mumieporträtt lär vara). Det var bara det att i hennes kista hade man inte hittat hennes kropp - utan mumien av en liten man! Hur bytet har gått till och varför det ägt rum är en gåta. Var finns hennes kropp nu? Varför lade man någon annan där istället? Varför en man?
På utställningen fanns också massor av mynt från mynttillverkningens början fram till våra dagar. I början var det vanligt med djurbilder - delfiner, fåglar, lejon. Senare blev det härskarporträtt - både män och kvinnor. Många av de allra äldsta mynten var rejäla klumpar - sedan blev de mindre - en del så små att de var tänkta att förvaras i munnen. Särskilt intressant var det att se mynt från Jesu tid - man kunde riktigt se bibelberättelsen framför sig om myntet som hittades i en fisk, som min numismatiske bloggranne Johan skrev om för någon dag sedan (hittar just nu inte i vilket inlägg det var, men länkar till det när jag återfinner det)!
Efter att ha sett mumierna hamnade jag på en konsert - som jag lämnade efter tio minuter då de började sjunga dödshymner. Det blev lite för mycket död på en gång, kändes det som.
Men ibland kommer man helt enkelt inte undan. I morse när jag kollade mailen fanns där info om fångar som är dömda att avrättas i USA - samt ett konkret sätt att protestera mot dödsstraffet i sig, genom att vädja för dessa - vilket jag har gjort. Vill ni också sända (färdigformulerade) brev till dem som bestämmer över liv och död i USA, så kan ni göra det på denna webbsida - till höger på sidan finns länkar för varje fånge. Det är bara att klicka på länkarna och sedan fylla i namn och adress, och så skicka iväg petitionen.
Nu hoppas jag på en LIV-givande söndagsmässa. Ska därefter plocka ner en konstutställning jag haft sen igår - även den sprudlar av liv, en del av det har ni som läst min blogg ett tag redan sett, men en del är nytt, när jag får hem allt får ni se ett smakprov.
***
Uppdatering.
I mässans två första läsningar talades det om döden. Och i evangeliet var budskapet att vi ska "hata" våra släktingar (d.v.s. i meningen; sätta Gud främst - det står ju på annat håll om att hedra sin fader och moder...). Snacka om lönlös "flykt"! Men mässan var fin - och just LIV-givande. En blodtransfusion - i bokstavlig mening...Etiketter: döden, konst, liv, mumier, mynt, numismatik, sjukvård |
Det var faktiskt inte Johan som skrev, det var Dag på Johans sida. Kolla kommentar 18 under "Min resa..."