Catholic Renewal

~ En radikal blogg ~

"Se, jag gör allting nytt..." (Upp 21:5)

torsdag, augusti 14, 2008

When I die I shall become a Tree

When I die
I shall become a
Tree

Perhaps a big
Willow
no longer weeping
but sheltering
in my branches

or maybe an
eternal pine
green in the
face of Winter's apparent
deathly grip

reaching to the
canopy and praising the
Sun
getting washed in the
rain
covered in snow

so my outer visage
feeds
four limbs blossom
into many
branches
fingers toes
smaller branchlings
blue eyes
the sky

but in that moment
between
steam-to-rain-to-ice
and back again
in there, yes,
my sprouted-full
Soul
sways in the ruach
of God

br yossi
2008

Här går det att läsa mer om vad som inspirerade brodern till dikten - en naturlig begravning - utan kistor och valv - man blir bokstavligen till ett träd - tycker det låter sympatiskt: www.honeycreekwoodlands.com

Etiketter: death, döden, English, poem, tree, träd

postat av Charlotte Thérèse @ 08:00 9 svar / comments

lördag, maj 24, 2008

Vad är egentligen mest etiskt?

Funderar lite över detta med anledning av Uppdrag gransknings uppmärksammade program om hur kistlocken ibland krossas innan de fyller på jord i gravarna. Såg själv inte programmet, men en snutt ur en uppföljare till det.

Undrar lite över inställningen till döden rent generellt samt hur man hanterar kroppar.

Vad är det egentligen för moralisk skillnad mellan att klämma ihop kropparna lite eller att elda upp dem så bara aska återstår, eller frystorka dem så de faller sönder i ett pulver (senaste metoden som snart förväntas bli godkänd)? Tycker samtliga metoder verkar minst lika brutala.

Är det som folk reagerar mest på det faktum att man inte har sagt något om krossandet av kistorna? För på vilket sätt är detta värre eller mer oetiskt än övriga metoder?

Tids nog tar sig maskarna in hur som helst även om locket inte krossas - och det är ju inte heller en trevlig tanke....

Vad ska man egentligen välja bland idel dåliga alternativ?

Och spelar det till syvende och sist någon roll? Den döda kroppen är ju inte längre den människa som levde, utan bara de jordiska resterna.

Handlar det ytterst om tro? Om man tror att graven är den sista viloplatsen och att inget liv återstår efter det - då spelar det förstås viss roll att den lämnas så orörd som möjligt, så länge som möjligt. Då kanske man väljer den metoden (jordbegravning) hellre än de övriga alternativen som förstör kroppen redan från början?

Vad gör man förresten av kistorna vid kremering? Eldas även de upp så att kista och stoft blandas ihop? Eller återanvänds de...? Hemska tanke... Kanske ännu ett ämne för Uppdrag granskning?

Hur vill ni att kroppen tas om hand efter döden? Motivera gärna...

Finns det kanske fler alternativ som borde införas - som är mer respektfulla, "mildare" i hanteringen?

Nån som vågar fundera över frågorna kring detta tunga ämne?

Etiketter: begravning, döden

postat av Charlotte Thérèse @ 10:12 5 svar / comments

söndag, september 09, 2007

Döden tänkte jag mig inte så - samt numismatisk blänkare

Det tycks vara så att vissa ackord eller grundteman i livet ibland återkommer mer frekvent.

Just nu tycks jag möta påminnelser om döden precis överallt.

En nära släkting ringde för någon dag sedan och berättade att hon nu inte har långt kvar. Sorgligt, förstås, men samtidigt en oundviklig del av livet....

Det hon berättade fick mig också att undra hur vården egentligen fungerar i vårt land. Hon får helt klart inte den hjälp hon borde få. Hon sändes hem från sjukhuset fast hon inte längre klarar sig själv. 82 år gammal. På sjukhuset fanns det minst fyra lediga sängar i varje rum hon tittade in i. Så "platsbrist" var nog bara ett svepskäl. Men egentligen borde hon få komma till ett vårdhem, där hon hela tiden har folk omkring sig, och där hon kan få smärtlindring och annan medicinsk hjälp. Men de lär vara fullbelagda.

Man känner sig så hjälplös - särskilt som jag bor flera hundra mil ifrån henne...

Dagen efter att ha fått de sorgliga nyheterna hamnade jag oplanerat på en utställning där det finns mumier. Makabert, tycker jag, att man visar upp döda människor i glasmontrar! Själva "lådorna" (vad är det nu de kallas?), är ju fina, otroliga konsthantverk - men kropparna borde föras tillbaka till de länder de togs ifrån och begravas igen! Om inte i originalen så åtminstone i kopior av "lådorna".

En av "lådorna" hade tillhört en prästinna som levde flera hundra år före Kristus. Fascinerande. Den stod upp, var reslig, och mycket vackert dekorerad. Och hon såg sympatisk ut - ifall det nu var porträttlikt (vilket mumieporträtt lär vara). Det var bara det att i hennes kista hade man inte hittat hennes kropp - utan mumien av en liten man! Hur bytet har gått till och varför det ägt rum är en gåta. Var finns hennes kropp nu? Varför lade man någon annan där istället? Varför en man?

På utställningen fanns också massor av mynt från mynttillverkningens början fram till våra dagar. I början var det vanligt med djurbilder - delfiner, fåglar, lejon. Senare blev det härskarporträtt - både män och kvinnor. Många av de allra äldsta mynten var rejäla klumpar - sedan blev de mindre - en del så små att de var tänkta att förvaras i munnen. Särskilt intressant var det att se mynt från Jesu tid - man kunde riktigt se bibelberättelsen framför sig om myntet som hittades i en fisk, som min numismatiske bloggranne Johan skrev om för någon dag sedan (hittar just nu inte i vilket inlägg det var, men länkar till det när jag återfinner det)!

Efter att ha sett mumierna hamnade jag på en konsert - som jag lämnade efter tio minuter då de började sjunga dödshymner. Det blev lite för mycket död på en gång, kändes det som.

Men ibland kommer man helt enkelt inte undan. I morse när jag kollade mailen fanns där info om fångar som är dömda att avrättas i USA - samt ett konkret sätt att protestera mot dödsstraffet i sig, genom att vädja för dessa - vilket jag har gjort. Vill ni också sända (färdigformulerade) brev till dem som bestämmer över liv och död i USA, så kan ni göra det på denna webbsida - till höger på sidan finns länkar för varje fånge. Det är bara att klicka på länkarna och sedan fylla i namn och adress, och så skicka iväg petitionen.

Nu hoppas jag på en LIV-givande söndagsmässa. Ska därefter plocka ner en konstutställning jag haft sen igår - även den sprudlar av liv, en del av det har ni som läst min blogg ett tag redan sett, men en del är nytt, när jag får hem allt får ni se ett smakprov.

***

Uppdatering.

I mässans två första läsningar talades det om döden. Och i evangeliet var budskapet att vi ska "hata" våra släktingar (d.v.s. i meningen; sätta Gud främst - det står ju på annat håll om att hedra sin fader och moder...). Snacka om lönlös "flykt"! Men mässan var fin - och just LIV-givande. En blodtransfusion - i bokstavlig mening...

Etiketter: döden, konst, liv, mumier, mynt, numismatik, sjukvård