Så har jag varit på den katolska karismatiska förnyelsedagen (20 minuters tågresa från där jag bor nu).

Mycket intensivt. Som att ha samlat ihop en hel månads böner under en enda dag.

Fr Anthony Musaala hette han som ledde det hela, med mässfirande, bön, dans, sång, bibelläsning och utläggning om barnaskap och mognad.

Men detta liknade inget annat. Inte ens andra katolska karismatiska samlingar jag varit med om.

Denna dag var som ett inträde i en annan värld, där tiden upphörde att existera, där det enda viktiga var Gud, som var oerhört närvarande.

Inte minst under mässan, och senare, när prästen gick runt med en monstrans (en behållare med en hostia i), och välsignade alla, han gick runt långsamt, flera varv.

Det var som att plötsligt förflyttas till Jesu tid, då han mötte folkskarorna. Samma nöd lyste ur människors ögon, och en mycket stor kärlek. Händer sträcktes ut mot det förvandlade brödet. "Only you" sjöngs samtidigt, bara de orden till att börja med, senare andra enkla och avskalade sånger också. Gripande. Kunde känna Jesu kärlek till människorna mycket tydligt, hans omsorg om alla han mötte.

"Det var mycket tillbedjan, entusiastiskt, djupt..." Så beskriver mamman i familjen jag bor hos (jag följde med henne dit), denna dag.

Vi bad för staden också, en bra stund i varje riktning. Fick veta att en sådan bön stoppat ett par bomber för ett tag sedan - de exploderade aldrig. Det var en mäktig bön, som säkert hade sin avsedda verkan.

Under Fader Vår i mässan höll vi varandras händer, och jag hörde hela tiden bara barns röster sjunga, fast nästan alla närvarande var vuxna. Vi är alla Guds barn - det blev väldigt konkret. Också under lunchen när en liten flicka dansade i en virvelvind av löv och skräp som blåste runt vid stationen där vi åt.

En mäktig dag helt enkelt, men inte utan en hel del andlig kamp, särskilt i början, var på god väg att avvika och bege mig till centrum istället - för jag får inte tillälle att ta mig dit innan jag åker hem - ingen sightseeing eller shopping alltså. Men detta var så mycket mera värt...

Prästen var extraordinär, från Uganda, han dansade så kaftanen fladdrade, lärde oss en afrikansk sång, skämtade, och läste evangeliet på ett sätt jag aldrig nånsin sett maken till, som gjorde det levande, närvarande, det blev till ett skeende där och då. Som en mycket skicklig skådespelare, men inte på ett konstlat sätt. Både Jesus och djävulen steg ut ur bibeltexten och berättade om prövningarna i öknen. Han sjöng och predikade om vartannat. Men inte på ett ytligt sätt, utan just utifrån en mycket djup karismatik. Äkta. Allt flöt harmoniskt samman. En halv dag drogs in i tidlösheten.

Hur jag än kämpar så beskriver ändå inte orden hur det verkligen var...!

Obeskrivligt!

Och min brännande fråga efter denna dag är: varför är det inte så här överallt?

INTENSIVT LEVANDE. FULLSTÄNDIGT GUDSÖPPET UTAN KRUSIDULLER. DJUPT. ÄKTA. VERKLIGT. ANGELÄGET.

Vad är det vi sysslar med i Kyrkan? Flyktig underhållning? Sömnförberedande övningar? Söndagligt requiem?