Jag vet inte varför, men det har blivit allt mer skrivet om djur och natur här på sistone. Kanske för att våren och försommaren är så oerhört skör och vacker - det nya och späda, spröda livet går liksom rakt in, träffar något på djupet.
Blev påmind om det igår kväll. På ett ganska så brutalt sätt.
Är nybliven statist i ett historiskt krönikespel. Inte särskilt avancerat, mest ska man gå, delvis klättra, och stå och titta åt olika håll, kommentera det som sker i gester, miner och korta utrop.
Stod och pratade med några av de andra statisterna och hörde plötsligt hur det skrek till i en grästuva, gick och tittade efter - och då var där fyra små harpaltar - varav en redan döende - den låg på sidan och skrek och fäktade med tassarna - trodde att den bara pep, var hungrig eller rädd för oss. Men sen kom det blod ur nosen, och den blev stel, så den måste ha blivit trampad på av någon... De andra låg och tryckte som små bollar, blickstilla, sa inte ett knyst. Livrädda antagligen...
En mörk sorglig skugga for över sommargrönskan.
Så fann jag dessa rader i min mailbox idag. En påminnelse om hur Gud finns i allt det vackra... Livet går vidare, överallt där det vackra får finnas...
***
Thou art the joy of all joyous things.
Thou art the light of the beam of the sun.
Thou art the door of the chief of hospitality.
Thou art the surpassing star of guidance.
Thou art the step of the deer on the hill.
Thou art the step of the steed on the plain.
Thou are the grace of the swan of the swimming.
Thou art the loveliness of all desire.
(Carmina Gaedelica)Etiketter: död, hare, liv, natur, sommar |
