Igår, på Pingstdagen, vigdes fyra katolska kvinnor och en (gift) man i Kanada.
BBC levererar nyheten så här. De fokuserar tyvärr på det (än så länge) "illegala" (antagligen för att det "säljer" mer om man framställer det så), och på att det inte pågår en dialog med Vatikanen. Vilket beror uteslutande på Vatikanen - kvinnorna som vigts vill mycket gärna ha en dialog. Men Vatikanen vill inte....
Samtidigt, i samma stad, men i en annan kyrka, vigdes en ensam celibatär man - och en artikel om detta fokuserar på den skriande prästbristen i det området.
Ironiskt!
Det hela hade ju enkelt kunnat lösas genom dessa sex nyvigda präster - men nu får bara en av dem tjänstgöra officiellt.
När ska katolska kyrkan sluta att sätta krokben för sig själv?
När ska man sluta neka kallade kvinnor och män som vill tjäna kyrkan - medan man ber om kallelser för att lösa prästbristen?
Det påminner mig om den "roliga" historien där en person är i livsfara, hänger över ett stup eller liknande - och ber Gud om räddning. Gud sänder tre personer - men alla visas bort av personen i fara - eftersom denne väntar sig ett "gudomligt" ingripande. Denne faller till sist ner och dör - och förebrår Gud för att inte ha sänt någon hjälp... Och får då veta att dessa tre var sända.
Det är slående likt detta - kyrkans egna regler hindrar bönesvaret!
Fast en tröst i sammanhanget är ju att samtliga vigda präster kommer att tjänstgöra - om än de flesta inofficiellt. Så för människorna i trakten kan det hur som helst bli en klar förbättring.
Det nedanstående är vad som gäller för Kanada och USA i sommar - och förutom det så tror jag att det blir en eller ett par vigningar i Europa:
This summer (2007) in Canada and the U.S.:
14 candidates will be ordained deacons. 12 of these are women. 2 are men. 9 women will be ordained priests.
The locations of the ordinations this summer (2007) are: Quebec, Toronto, New York, Santa Barbara, Portland, Minneapolis.Etiketter: katolska kyrkan, katolska präster, kvinnliga präster, vigning |
Charlotte,
Katolska präster brukar vara noga med att betona sin roll som församlingarnas tjänare. Åt detta kan man le vid begrundan av maktstrukturen i en genomsnittlig katolsk församling. Men ändå ...
Är det då inte mer än märkligt hur kön och celibat tillåts vara viktigare än församlingarna väl och ve?
Vad skall kyrkans ledning hitta på den dagen när inte ens klusterförsamlingar går att upprätthålla på grund av bristen på celibatära män? Bilda klusterstift? Vad blir det för församlingar när allt fokuseras kring en präst som gästspelar ett par timmar i veckan, om ens det?
Gert Gelotte