1) Men are too emotional. Their conduct at sporting events proves this.
2) A man’s place is in the military.
3) Some men are so handsome, they will distract women worshipers.
4) Male physiology indicates that men are more suited to tasks like chopping down trees, unearthing rocks, and wrestling with wild animals. It would be “unnatural” for men to do other forms of work.
5) In the New Testament, the person who betrayed Jesus was a man. His poor judgment and lack of faith represent the character of his gender. This justifies the subordinate position all men should take in matters of spiritual formation.
6) Men are overly prone to violence. “Real” men prefer to settle disputes with immature displays of prowess and domination. Thus they make poor role models and are dangerously unstable leaders.
7) An ordained minister nurtures the congregation. Nurturing is not a traditional male role. Through history, women have proven more skilled at nurturing and more naturally attracted to it. This makes women the obvious choice for ordination.
8) In Genesis, man was created before woman, obviously as a prototype. Thus men represent an experiment. Women represent the crowning achievement of creation, a more perfect image of God’s intent for humanity.
9) For men who have children, the duties of the church may distract them from their responsibilities as fathers.
10) Men can find meaningful church roles without being ordained. They can sweep sidewalks, repair the roof, and maybe even lead portions of worship on Father’s Day. Embracing such traditional roles, they can still be important in the life of the church.
Haha, man förstår din poäng. I pingströrelsen blir det fler och fler kvinnliga pastorer och ledare, även om det fortfarande är kontroversiellt på sina håll.
För mig är det här dock en intern angelägenhet inom Kk så därför håller jag tyst i just den här debatten.
Måste också säga att det är roligt att läsa din och Symeons blogg (http://nerammah.blogspot.com) paralellt. Synd att ni aldrig kommenterar varandras inlägg. =)
Jag trodde att ingen numera höjde på ögonbrynen över detta i pingströrelsen...?
Min pappa, som är just pingstvän, tycker att jag borde bli pastor där... :-)
Själv tycker jag inte att frågan bör vara föremål för en intern debatt enbart i KK.
Dels för att det ses som så otroligt brännbart där - andra samfunds erfarenheter skulle kunna komma som en frisk fläkt, ge svalka, och perspektiv på det hela.
Dels för att det faktiskt angår hela kyrkan ekumeniskt. De flesta andra samfund välkomnar kvinnor i tjänst.
Det vore ett ekumeniskt framsteg om KK snart också gjorde det.
Det vore till hjälp om andra kristna också ville delta i samtalet. Det pågår som sagt för fullt just nu i ett annat forum - se länk dit lite längre ner i bloggen i ett annat inlägg.
Får väl titta in i Symeons blogg - du kan ju hälsa honom att han är välkommen att titta in här. Så får vi väl se sen om vi inspireras att svara på varandras inlägg... :-)
Men jag anar nästan utifrån det du skriver att de går åt vitt skilda håll...
Fast i så fall finns det ju en hel del att tala om...
Pingströrelsen är en väldigt divers rörelse och snart sagt alla åsikter finns representerade. I Umeå har vi tre pastorer och en av dem är kvinna - vilket jag tycker är bra, så nu har jag sagt det. Men alla pingstförsamlingar har olika regler och inte alla tillåter kvinnliga pastorer och äldste (de äldste kallas då äldstebröder).
Frågan om präster skall ha rätt att gifta sig och bilda familj är betydligt svårare tycker jag - men det är en annan diskussion. I Pingst är det i princip ett krav att pastorer skall vara gifta.
Tja, jo, jag tror kanske att jag befinner mig på en resa som kommer sluta med att jag så småningom konverterar, men det ligger nog något år in i framtiden. Det återstår en del funderande.
Varför; tja... så här 500 år efter Luthers gärning så ser jag ingen riktigt bra anledning med fortsatt protestantism. Avlatsbrev och hednapåvar ligger i dåtiden. Nu tycker jag att det är viktigt att vi kristna samlar oss i en och samma kyrka, och det är dags för oss protestanter att komma tillbaka till "Kyrkan" med stort K. Om Luther hade levat i vår tid så tror jag att han hade försonats med Vatikanen.
Hur blev du förresten själv katolik? Eller blev du katolik från födseln? Intressant att din pappa är pingstvän!
Själv ser jag det nog inte som att idealet är att alla kristna nödvändigtvis måste tillhöra samma kyrka (d.v.s. att alla samfund utom ett skulle upphöra att existera) - och i så fall inte heller just den katolska.
Detta eftersom katolska och ortodoxa kyrkan tillsammans utgör ursprunget - den odelade kyrkan.
Så innan dessa är förenade kommer det inte att kunna bli en enda kyrka - om det nu ens är meningen.
Enheten, tänker jag mig, kan gestaltas på annat sätt - genom att var och en behåller sin särprägel, sin unika gåva från Gud, men bidrar med den till gemenskapen.
Jag föreställer mig samtidigt kyrkan som redan enad - den är som en kristall, ett prisma som strålar av massor av vackra färger.
Alla bidrar med något som ökar skönheten.
Om alla skulle försöka göra om sig och ingå i samma färg så skulle det inte längre vara ett prisma.
Däremot uppnås enheten genom att alla färger tillsammans bildar ett vitt ljus (så lär det vara rent vetenskapligt).
Prismat är ännu inte tillräckligt slipat - det är därför det "skär" sig ibland mellan kyrkoinriktningarna - färgerna är inte tillräckligt rena och klara.
Men det är Guds uppgift att slipa dem. Och de slipas också genom varandra.
Inom detta prisma, denna bild för den redan enade, men inte likriktade kyrkan, har vi alla vår plats.
Därför ser jag på konversion mellan samfunden närmast som en kallelse, som yttrar sig som en oemotståndlig dragning, en tydlig uppmaning: "just där är din plats i kyrkan - där behöver du vara för att utvecklas, och där behövs du för att kyrkan ska utvecklas till vad hon är menad att vara".
Ungefär så.
Så mitt råd till dig, om du nu vill ha något sådant, skulle vara: lyssna till ditt hjärta - var vill Gud att du ska vara för att just dina gåvor ska kunna blomma ut, för att kyrkan ska få glädje av dem? Stanna då där - eller gå dit - om du inte redan är där.
Själv leddes jag ungefär på det sättet in i katolska kyrkan (men det är en mycket lång historia). Det var inget enkelt beslut, jag lämnade inte "demonstrativt" den kyrka jag tillhörde, tog inte ett steg bort från den, utan tog något av den med mig in, blev en bro. Och jag fortsätter att nära följa utvecklingen där (och i andra samfund). Det var en mycket ekumenisk konversion, som nog få förstår sig på.
Samtidigt blev jag helt och fullt katolik.
Jag leddes in steg för steg, och sedan fanns det ingen väg tillbaka, jag var hemma.
Och jag har alltså aldrig ångrat det, om än det inte alltid har varit lätt, och jag ser för varje dag allt tydligare varför jag kallades just dit.
Ja, min pappa är pingstvän, och min moster är ortodox - så det är nog ganska naturligt att jag placerades nånstans mittemellan... :-)
Haha, man förstår din poäng.
I pingströrelsen blir det fler och fler kvinnliga pastorer och ledare, även om det fortfarande är kontroversiellt på sina håll.
För mig är det här dock en intern angelägenhet inom Kk så därför håller jag tyst i just den här debatten.
Måste också säga att det är roligt att läsa din och Symeons blogg (http://nerammah.blogspot.com) paralellt. Synd att ni aldrig kommenterar varandras inlägg. =)