Uppståndelsevägen kan ses som en uppföljning av korsvägens fjorton stationer. Den speglar händelserna efter påskdagsmorgonens uppståndelse, och sträcker sig fram till pingsten, när lärjungarna, samlade i bön, väntar på att få ta emot den Helige Ande.

I Jesu Kristi död och uppståndelse kan vi känna igen också våra mänskliga villkor. Även våra liv är märkta av kors och öppnade gravar. Uppståndelsevägen är en inbjudan att följa i Jesu fotspår, också efter korsfästelsen, en uppmaning till omvändelse, eller "uppvaknande".

Vi är kallade att alltmer öppna oss för Guds ljus, att låta oss fyllas av den Helige Ande, så att uppståndelsens glädje kan genomsyra hela våra liv. I allt som är, hur vår situation än ser ut, får vi leva förenade med Honom som har berett vägen för oss. Särskilt tydligt blir detta i eukaristin, då vi tar emot den Uppståndne. Varje kommunion kan bli ett förvandlande möte, en etapp på vår uppståndelses väg, där vi dras allt djupare in i trons innersta mysterium.

"Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud." (Kol 3:1,3)



IV

Petrus och Johannes vid graven

"De har flyttat bort Herren ur graven,
och vi vet inte var de har lagt honom."


Lärjungarna hade nog helst velat behålla Jesus,
påtaglig, "synlig" på jorden, om det så endast
vore i en grav.



Hålla fast
det som inte
går att äga:
ständigt
denna strävan.
Att fånga och ha
blir att kväva,
att såra
och hindra
vidare växt.
Gud, människor
och språk
har fjärilsvingar!


Varför söker vi
ännu
den Levande
bland de döda?
Om han har
uppstått
är han inte där,
i det dammiga
strikta
stelnade
torra
utan här,
i våra levande
vandrande
skrattande
sjungande
och gråtande
tempel.