Övergången är hårfin mellan helig eld och pingsteld....
"Ande, salighetens ljus, gläd vårt hjärta med ditt rus, bli dess tysta jubelskri..." (ur Pingstsekvensen)
Har just (efter katolsk mässa samt pingstmöte på Frälsningsarmén) läst en artikel av den katolske biskopen Anders Arborelius, och pingstvännen Sten-Gunnar Hedin.
Den innehåller ovanligt många oväntade guldkorn - nedan är bara några av de bästa (mina fetmarkeringar). Synd bara att endast de redan frälsta ska få del av dem. För visst vet väl alla som läser Dagen varför vi firar pingst?Och man kan undra vilka enheten gäller. Precis alla?
Samtidigt som många av formuleringarna är mitt i prick så undrar jag också lite hur de tänker sig att detta ska omsättas i praktiken. För det är ju mycket av just det som de pekar på som inte är bra och som lyser igenom allt tydligare i kyrkorna - och just det som går emot Anden och enheten är vad som uppfattas av folk både inifrån och utanför.
Man ropar sig förgäves hes om man predikar "ursprunglig" kristen moral till ett samhälle som ställer sig oförstående till det, ja, som rentav tänker precis tvärtom om vad som är moraliskt rätt. Vem har egentligen rätt där? Får man som enskild kristen eller som kyrka tolka Bibeln hur som helst och använda den som ett tillhygge? Skönt att då läsa att det inte handlar om moral i en kyrka ledd av Anden, utan att en kyrka som betonar det har förlorat pingsten....
Om enheten kan leda till en sann enhet där man inte fördömer "de andra" och skapar nya grupperingar av utanförskap så är jag absolut med på tåget. Artikeln verkar utlova just ett sådant tåg. Men innan jag hoppar på vill jag se åt vilket håll loket drar - för ditåt kommer också resten av tåget att gå.Oundvikligen.
Kommenterar en del mellan herrarnas rader:
"Pingsten är förutsättningen för en tro som gör en skillnad. Utan den helige Ande blir Jesus en gåtfull gestalt, Bibeln en obegriplig bok och den kristna kyrkan en ängslig institution som vaktar sina gränser och värnar sina intressen. Utan Anden blir religionen en splittrande faktor i stället för en försonande kraft i samhället."
Just det. En kyrka som noga vaktar sina mänskliga gränser och utesluter oliktänkande. Vad har det med Guds kyrka att göra?
"Pingstvänner har av hävd förknippats med tungotal. Men denna andliga gåva är numera vida spridd även bland katoliker och andra kristna genom den karismatiska förnyelse som sköljt över världens kyrkor under de senaste femtio åren."
Absolut - tungotalet - men också de andra gåvorna. Men mer utrymme behöver ges för att de ska få komma till användning - också inom Kyrkan...
"Gud stiger ner, i sin barmhärtighet, och förbistrar språken, för att om möjligt rädda oss från vårt övermod: tron att vår grupp, vår kyrka, vårt parti, har äganderätt till sanningen."
Precis! Ingen av oss kan säga oss ha hela sanningen - inte som individer, och inte heller som kyrkodelar. Hela sanningen finns hos Gud - och vi har del av den i exakt så hög grad som vi närmar oss Gud och låter oss formas och genomströmmas av Anden.
"All söndring sätter sig i vårt språk. Vi förstår inte varandra, vill inte förstå varandra. Oförsonlighet och språkförbistring är två sidor av samma mynt. Det första tecknet på det helande som skett i Kristus visar sig i talet. När Anden utgjuts börjar människor förstå varandra på ett nytt sätt. De som misstänkliggjort varandra för nu dialog med en ny ton i rösten, i en anda av respekt och lyhördhet."
Mer, mer, mer av det!
Var finns t.ex. denna respektfulla och lyhörda inomkyrkliga dialog med de katolska kvinnor som har prästvigts?
"Även här speglar pingstdagen evangeliets radikalitet. Allt skapat omfattades av det som hänt. Evangeliet är den sanna universalismen. Förebådad av Jesus själv som oroade de religiöst korrekta genom sitt sätt att överskrida gränser. Han umgicks med prostituerade, inbjöd förrädare i sin inre krets, delade måltid med de föraktade. Allt var ett tecken: Gud tänjer sig till det yttersta, låter sig inte hejdas av våra etiketter: innanför eller utanför, radikal eller liberal, katolik eller pingstvän."
Radikal, var det ja.... Läser de månne min blogg....? ;-)
"Tider av andlig förnyelse har alltid varit perioder i kyrkans historia när människor som tidigare uteslutit varandra börjat omfamna varandra."
Precis.... Alltså väntar jag med spänning på hur påven och biskop Raymond Burke omfamnar de exkommunicerade kvinnorna och den polske prästen. Och på hur även homosexuella och omgifta får ta emot kommunionen i katolska kyrkan utan att stängas ute av moraliska krav. Ja, på hur alla får dela samma kommunion..... Gränslöst. Inbjudna till Guds eget bord av Gud själv. Vilken människa har rätt att inhägna Guds bord?
"Barmhärtighet vill jag se och inte offer...."
Och denna barmhärtighet blir tyvärr mest tydlig utanför de formella sammanhangen. Syns mer på kyrkkaffet än i mässan. Uppstår i genuina möten människor emellan. Där Anden får verka.
"På pingstdagen framträder i världen en kyrka som är profetisk, inte moralisk. Orden går nu i uppfyllelse: "Era söner och döttrar skall profetera." När pingsten går förlorad riskerar kristen tro att reduceras till en fråga om rätt och fel. Vi får en kyrka som gör samhällets moraliska upprustning till huvuduppgift. Pingstdagen frigör det specifikt kristna. Det består inte i en ny etik, utan i en ny mystik, i en personlig erfarenhet av det mysterium Jesus talade om när han sa: "Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten." Ett andligt liv som inte får radikala följder - etiskt, politiskt, socialt - måste kraftigt ifrågasättas. Men de följderna är inte resultatet av att människan skapat sig ett nytt etiskt utkast. De har sin upprinnelse i en djupt personlig erfarenhet av pingstens Ande. När den helige Andes ljus strömmar in i en människa börjar hon se på världen med nya ögon, så som Gud ser den, med oändlig ömhet. En kyrka efter pingstdagen är djupt rotad i kärleken till Gud. Hon är inte likgiltig för rätt och sanning, men finner en annan väg än att vara ensidigt engagerad för eller emot en viss sak."
Amen!
Profetisk - inte moralisk - var det ja. Och en ny mystik - inte etik. Just det.
Och det andliga får normalt sett följder på livets alla områden.... Får det inte det är något fel.
"En enhet som gäckar tidens politiska och religiösa konstellationer vore ett mirakel värdigt den helige Ande."
Fick en fråga om detta förut, och tänkte höra vad ni som läser min blogg tänker om det.
Jesus talar om ett dop inte enbart i vatten utan också i helig Ande och eld (den texten lästes idag i den indiska mässa jag för andra gången fick tillfälle att delta i) .
I frikyrkorna talar man om andedop, men mera sällan i katolska kyrkan (utom bland karismatiker).
Varför är många så rädda för detta: - som utlovar oss liv i överflöd...
- som verkligen förändrar livet...
- som ger en ny och levande relation med Gud...
- som öppnar bibeltexterna på ett nytt sätt...
- som tar tron från huvudet till hjärtat...
- som "aktiverar" Andens frukter och gåvor...
- som förnyar allt...
Jag läste ett citat efter att ha skrivit detta igår - vilket beskriver detta bättre än jag förmår:
"...in the next instant he was suddenly overwhelmed, and well nigh knocked off his knees, by an almost unbearable consciousness of the presence of God. It was as if he had been transported, in the twinklig of an eye, to the purest realms of everlasting light, and was kneeling right before the very Throne of the Father. All he could do was weakly bow his head in awe and worship, as light and love broke over him. At first he was too choked to speak. What he was experiencing, within himself and without, was too deep and holy, too immeasurably vast, too intensely real, for shallow, shadowy words to express... Then all at once his whole being let out its love and adoration in an ecstatic gush of sounds. They were words indeed that were pouring from him, but words in a language he had never before heard and could not for the life of him understand. He only knew that his spirit was communing with God in a way more direct, more fundamental, more basic to his innermost nature, than he had ever thought possible." (Peter Hocken, "One Lord One Spirit One Body, Ecumenical grace of the Charismatic Movement, 1987)"
Detta beskriver både andedopet och en av gåvorna (tungotalet).
Fr. Anthony sa häromdagen att detta dop i helig Ande är Guds gåva menad att ges till alla - och inte bara inom Kyrkan.
Undrar om detta sker... För det är ju Gud som verkar.
Döps "icke-karismatiska" (d.v.s. sådana som aldrig har hört något om detta), katoliker och andra kristna i helig Ande - utan att veta vad det är som sker?
Döps judar, muslimer, hinduer, buddhister, agnostiker, ateister och andra i helig Ande utan att vi vet om det? Möter de den Levande Guden utan att ha ord för detta möte?
Någonstans i bibeln står det om hur Gud berörde personer som sedan fick den kristna tron förklarad för sig av apostlarna utifrån det som skett.
Vad är vår roll i det hela? Bör Kyrkan (de traditionella delarna av den) inte undervisa mer om detta?
Som jag nämnde så väntade två mycket olika dagar denna helg.
Idag började vi (jag och mamman i familjen här) med en och en halv timmes resa (inklusive lite vilseåkning), för att nå ett ortodoxt dubbelkloster, där det alltså finns både munkar och nunnor. Och, åtminstone på söndagarna - många gäster.
Vi var där drygt en halvtimme efter att liturgin hade startat, ändå var vi bland de första som anlände. De flesta kom först två timmar senare, när det var dags för eukaristin.
Vid det laget var det lilla kapellet (utan elektricitet), smockfullt. Folk trängdes så mycket när de skulle ta sig fram för att tända ett par ljus var (som nästan genast släcktes av nitiska ljusbärarvakter, då ljusen lutade eller snabbt brändes ned), att jag inte fann någonstans att ställa fötterna till slut och fick ge upp. Gick ut strax innan kommunionen för att bereda plats för de ortodoxt troende så de både kunde kyssa ikon och köa till nattvarden utan att trampa mer på mig.
En liten pojke minns jag särskilt - han var kanske två år gammal, men redan väl införd i sina föräldrars tro. Han hade lärt sig en egen liten (bokstavligen) liturgi, av bugningar och korstecken, och drog sedan i ett skynke vid ikonstället, inte för att dra ner det, som andra tvååringar kanske skulle ha gjort, utan för att lyftas upp av sin mamma, flera gånger, så att han kunde kyssa ikonen högt och ljudligt på fem ställen minst. Senare var han dock mer tvååringsintresserad av några andra barn som kom in. Då gjorde han först en grimas, rullade sen omkring på golvet...medan prästerna mässade sina böner och körens sånger bidrog till att dra ner himmelriket på jorden. Bara kvinnor ingick i kören, och de överröstade prästerna där framme.
Efter lunch i det ikonväggmålade refektoriet fick vi en liten guidning av en syster Serafima i det kloster som grundades av Arkimandrit Sofrony, som kände starets Siluan - läs förresten gärna den bok som finns om honom på svenska av just Arkimandrit Sofrony!
Särskilt ikonerna var mycket vackra, men kameran gjorde dem inte rättvisa (de få foton jag tog), utan blixt och med skakigt lång slutartid. (Ett par klosterkattfoton blev det också - raderade de roligaste kattbilderna, men inte de mest lyckade, för att få plats med andra bilder, annars hade jag tänkt blogga om lustiga kattfoton och kattfotograferandets svåra konst.) Fick t.o.m. komma in i deras ikon- och mosaikateljé, och i kyrkan ovanpå begravningskapellet där Arkimandriten vilar.
Gjorde lite efterforskningar om ikoner med kvinnliga diakoner (det tycks vara ett ganska "oskrivet" område - så jag efterlyser härmed bilder av ikoner med detta motiv!), och andra kvinnliga helgon. Hittade en med Thekla (Paulus följeslagare som nämns i Apostlagärningarna), och några bland målningarna i refektoriet, som dock mest visade manliga helgon. Investerade också i en intressant cd med grekisk liturgi för Maria Magdalenas fest, från berget Athos. Ska bli spännande att höra sen!
Glömde skriva ett par saker igår - just nu minns jag bara en.
De tre foton jag tog under den katolska karismatiska samlingen blev samtliga ganska så märkliga. Det är fullt av runda ringar, som ser ut som såpbubblor, i luften, det ser ut som att folk bollar med dem, och det är fler på den sista bilden än på den första. Mellan och efter de bilderna tog jag andra foton - där är det inte så, utan allt ser ut som det såg ut genom kameralinsen. Var det kanske den helige Ande som visade något av sin verksamhet även i bild?
Jag har nu lagt till ett av de fotona i gårdagens tillägg - klicka på bilden för att förstora den så ser ni "bubblorna".
Fick nyligen ett intressant mail som fick mig att fundera lite över denna kombination.
Den växer inte precis på träd i katolska kyrkan i vårt land. Konstigt nog, kan jag ibland tycka. Särskilt inte bland de yngre. Varför är katolska ungdomar så allvarliga...? Varför söker en del sig helst till stillhet, latin och eukaristisk tillbedjan, och till en konservativ syn på kyrkans lära?
Är detta en senkommen "motreaktion" mot Andra Vatikankoniliet?
En hel del katoliker världen över, sjunker djupt ner vid korset och lidandet - glömmer nästan bort uppståndelsen och glädjen....
Men var det kanske det Paulus sa: "Var alltid allvarliga i Herren, än en gång säger jag er, var alltid allvarliga..."? :-)
Det bekymrar mig också att många (andra) ungdomar inte alls tycks känna sig hemma i gudstjänsten - de sjunger inte med i psalmerna, de deltar inte, verkar tycka att det är ganska tråkigt. Är de bara där för att de "måste"?
Har kyrkan inte ett ansvar där - att vara lyhörda för vad de tycker och tänker?
En grupp ungdomar blev konfirmerade idag - efteråt såg åtminstone de glada ut! Och det var tydligt att Anden var verksam när vi bad för dem.
Inspirerades till ett nytt liturgiskt moment just då dessutom: tänk om församlingen kunde tala/sjunga stillsamt i tungor under den delen av konfirmationsliturgin.... Kunde bli otroligt mäktigt.... Ge Anden frihet att verka... Fördela och förlösa nådegåvor... Men - folk är så rädda för tungotal....
Varför - kan man undra? Är det mest i Sverige? För det finns ju många karismatiska katoliker (även kommuniteter) i andra länder (Frankrike, Tyskland, Latinamerika, Afrika etc). Kan de inte komma och "missionera" oss nordbor? Det skulle verkligen behövas... Och det kanske lättare kan tas emot så än ekumeniskt? Om det ses som något genomkatolskt.
Kan denna rädsla grundas i vad katoliker har sett (på ett ytligt plan) i andra kyrkor och samfund - att man förknippar det med något annorlunda, konstigt, rentav lite skrämmande, beroende på hur det har gestaltats?
Fast det fanns som fenomen redan i den tidiga kyrkan...
Och där Anden får verka fritt, finns ingen rädsla....!
Daniel Wärn bidrar med en intressant artikel i Petrus (bilaga till Dagen) nr. 2, 2007.
Han skriver om generationssegregeringen i kyrkan och kommer med en "vision" om hur det skulle kunna se ut.
"Samhället är ålderssegregerat, men så bör det inte vara i den kristna församlingen. De två mödrarna Maria och Elisabet möttes över åldersgränserna. Barnabas och Paulus växlade roller allt eftersom deras samarbete fördjupades. Och Paulus visade stort förtroende för den betydligt yngre Timotheos. Bäst blir det om de som är unga bär huvudansvaret med stöd av erfarna äldre."
"När den helige Ande utgjuts ställs generationerna och könen sida vid sida. Gud vill att generationerna ska samspela. När den helige Ande får råda bryts alltid ensidighet och maktmissbruk och den kristna församlingen blir en gemenskap som överraskar."
Han skriver om just Lukas berättelse om Maria och Elisabet:
"Deras erfarenhet illustrerar väl hur det fungerar när den helige Ande för ihop människor som får bli till stöd, inspiration och hjälp för varandra. Men berättelsen visar också att initiativet kommer från den unga generationen."
"Gud vill genom Anden ge ledningen till de unga, de som vill förändring, medan de gamla, de som vill bevara, också finns med och ger balans genom sina erfarenheter och drömmar."
Jämför man detta med t.ex. katolska kyrkans struktur förstår man bättre varför det ser ut som det gör och varför saker inte förändras så lätt.
De som önskar förnyelse (oavsett ålder) brukar tystas ner. Idealet ligger inte i framtiden utan i en svunnen tid - och inte i den ursprungliga och odelade kyrkans tid (där denna gemenskap och samverkan ännu fanns) - utan snarare i den katolska medeltiden.
De unga skuffas mer eller mindre undan, tills de har doktorerat (minst) - och påven väljs bland de allra äldsta, och enbart män efterfrågas till "apostolisk" tjänst.
Vart tog det enkla urspunget vägen? De första lärjungarna disputerade aldrig (utom antagligen en del med varandra!) - enda kravet var en vilja att följa, och kärlek till Gud.
De var både unga och gamla, kvinnor och män - det de hade gemensamt var just att de lät sig fyllas av den helige Ande och sändas i tjänst.
Borde det inte få vara så nu också? Och gärna utifrån Daniel Wärns beskrivning!
Låt er alltså fyllas av Anden....och verka tillsammans!
Hela artikeln finns på nätet enbart för dem som har "pluswebb" - kan annars säkert beställas som lösnummer från Dagen.
