Daniel Wärn bidrar med en intressant artikel i Petrus (bilaga till Dagen) nr. 2, 2007.
Han skriver om generationssegregeringen i kyrkan och kommer med en "vision" om hur det skulle kunna se ut.
"Samhället är ålderssegregerat, men så bör det inte vara i den kristna församlingen. De två mödrarna Maria och Elisabet möttes över åldersgränserna. Barnabas och Paulus växlade roller allt eftersom deras samarbete fördjupades. Och Paulus visade stort förtroende för den betydligt yngre Timotheos. Bäst blir det om de som är unga bär huvudansvaret med stöd av erfarna äldre."
"När den helige Ande utgjuts ställs generationerna och könen sida vid sida. Gud vill att generationerna ska samspela. När den helige Ande får råda bryts alltid ensidighet och maktmissbruk och den kristna församlingen blir en gemenskap som överraskar."
Han skriver om just Lukas berättelse om Maria och Elisabet:
"Deras erfarenhet illustrerar väl hur det fungerar när den helige Ande för ihop människor som får bli till stöd, inspiration och hjälp för varandra. Men berättelsen visar också att initiativet kommer från den unga generationen."
"Gud vill genom Anden ge ledningen till de unga, de som vill förändring, medan de gamla, de som vill bevara, också finns med och ger balans genom sina erfarenheter och drömmar."
Jämför man detta med t.ex. katolska kyrkans struktur förstår man bättre varför det ser ut som det gör och varför saker inte förändras så lätt.
De som önskar förnyelse (oavsett ålder) brukar tystas ner. Idealet ligger inte i framtiden utan i en svunnen tid - och inte i den ursprungliga och odelade kyrkans tid (där denna gemenskap och samverkan ännu fanns) - utan snarare i den katolska medeltiden.
De unga skuffas mer eller mindre undan, tills de har doktorerat (minst) - och påven väljs bland de allra äldsta, och enbart män efterfrågas till "apostolisk" tjänst.
Vart tog det enkla urspunget vägen? De första lärjungarna disputerade aldrig (utom antagligen en del med varandra!) - enda kravet var en vilja att följa, och kärlek till Gud.
De var både unga och gamla, kvinnor och män - det de hade gemensamt var just att de lät sig fyllas av den helige Ande och sändas i tjänst.
Borde det inte få vara så nu också? Och gärna utifrån Daniel Wärns beskrivning!
Låt er alltså fyllas av Anden....och verka tillsammans!
Hela artikeln finns på nätet enbart för dem som har "pluswebb" - kan annars säkert beställas som lösnummer från Dagen.
"De unga skuffas mer eller mindre undan, tills de har doktorerat (minst) - och påven väljs bland de allra äldsta, och enbart män efterfrågas till "apostolisk" tjänst." Blev intresserad av din kommentar eftersom det verkar som om det är en skillnad mellan teologin och övrig vetenskap där det är naturligt att ha doktorerat innan ens produktion värderas seriöst? Var inte den förre påven relativt ung när han utnämndes? Hur generellt är ditt uttalande som jag tror är katastrofalt om det är sant.
Vet inte om jag förstod din fråga om doktorerande. Menar du kanske tvärtom?
Att idealet är att all vetenskap ska värderas på samma sätt - så att bara disputerade teologer bör få komma till tals (i katolska kyrkans sammanhang måste man i så fall tillägga att de bör bekänna sig till kyrkans nuvarande tro i sin helhet - d.v.s. inte ifrågasätta något - vilket redan det går emot vetenskapens metoder...)?
Eller menar du att det bör vara en skillnad mellan teologi och annan vetenskap?
En liten reservation jag själv skulle vilja komma med i fråga om det är att teologi är annorlunda än vetenskap i vid mening (ex. naturvetenskap) eftersom man kan få djupa teologiska insikter även utan att forska och doktorera - d.v.s. direkt från Gud, genom bön. Och de som forskat i många år är därför inte nödvändigtvis de som har mest att säga....
Ibland kan jag tycka att kontrasten blir lite väl stor mellan hur det var bland de enkla personer som Jesus kallade för 2000 år sedan och den specialistkompetens som krävs idag - som inte ens garanterar det allra viktigaste: som inte är boklig lärdom utan andlig vishet...
Det är snarare detta - och hur stor kärleken är till Gud och medmänniskor - som man bör ta hänsyn till när man väljer ut personer till kyrklig tjänst, kan jag tycka.
Akademiska meriter i alla ära - men de räcker inte hela vägen.... De garanterar inte att någon är lämplig pastoralt sett t.ex.
Ja, förre påven måste ha varit relativt ung, du har rätt i det - för han var ju påve så länge. Men medelåldern bland kardinalerna nu är hög - så sannolikheten för att en ung påve ska väljas igen är liten...
Jag tror att jag börjar förstå hur du tänker. Själv vuxendöptes jag in i katolicismen för ett år sedan och saknar din tyngd i teologiska spörsmål. Vad jag menade kan kanske förtydligas med att tillägga att de som disputerar är ju inte så gamla. Vanligtvis under trettio år. Har du inte lite bråttom?
Din kommentar att andlig vishet kan komma tidigt är intressant. Jag underförstår att du menar att det inte är vanligt. Teresa av Avila t.ex blev ju doktor i kyrkan ens utan formella studier. Jag har nämligen en känsla av att det händer liknande ting inom naturvetenskapen. Einstein t.ex. hade ju en för fysiker ovanlig karriärsutveckling som ledde till att han såg tingen på ett nytt sätt. Tror du att detta kan jämföras med en andlig upplevelse? En kontakt med Gud?
Det är också intressant att du tar upp den relativa okunnigheten av de ursprungliga lärjungarna. Men är det inte så att en präst idag måste har formella kunskaper relativet sina församlingmedlemmar som ju är betydligt mera skolade? Samtidigt som de skall vara medmänskliga och sensitiva personer. I Göteborgs församling Kristus Konungen bytte man nyligen ut prästen till en disputerad dylik. Tror du att detta är en trend inom katolska kyrkan?
Skillnaden eller likheten mellan teologin och naturvetenskapen är ju en snårig fråga. Har själv börjat fundera över den men har ej kommit så långt ännu. Där fanns ju i Sverige en debatt om Tro och Vetande, den så kallade Hedenius debatten. Med stöd av att Gud blev kött i och med födseln av Jesus så kan man ju hävda att sökandet av kunskap är lika med sökandet av Gud. Gud är allstå materialistisk. Då skulle ju teologin tillhöra naturvetenskapen eller tvärt om?
Vad jag menade var helt enkelt att doktorerande/akademiska studier inte borde värderas så högt...att det finns annat som är ännu viktigare, och som tenderar att hamna i skymundan.
Kanske man kan se studier som ett komplement till det andliga livet - snarare än tvärtom?
Men visst, lite utbildning skadar förvisso inte...! Det kan om inte annat motverka att alltför snäva synsätt på Gud och människorna slår rot...
Det du skriver om Einstein är intressant - jag tänkte en liknande tanke, men kopplade den inte till något namn - medan jag svarade på det du skrev.
Djupa (andliga/vetenskapliga) insikter kan absolut ges till dem som är öppna, lyhörda. Som en Guds gåva. Jag tror att det förekommer oftare än vi kanske tror, inom alla områden.
Det vore intressant att undersöka vetenskapligt... :-)
Eftersom Gud har skapat allt och vet hur allt hänger samman så är det naturligtvis en enkel sak att ge oss insikter som kan leda oss vidare, så att vi kommer på saker som är bra för utvecklingen (medicinskt etc). Det tror jag sker ofta - kanske utan att någon ens anar var den (extraordinära) "kunskapen", idéerna, insikterna, kommer ifrån.
Teologiskt är det t.o.m. utlovat: d.v.s. att den helige Ande ska upplysa oss om allt...!
Det är alltså inte en avslutad process - utan denna upplysning och fördjupning sker ännu.
Vad gäller katolska prästers placering så tror jag att man helt enkelt "tager vad man haver" - man ser var det behövs någon och undersöker sedan vem som kan vara mest lämpad. Om en person utses till tjänst någon annanstans måste ju någon ny hoppa in (så var det t.ex. i Göteborg).
Det är glädjande att även yngre präster får ett stort ansvar på vissa håll (så är det också i Stockholm - så Sverige är nog inte representativt för katolska kyrkan i stort - där många präster är äldre och man har svårt att hitta nya kallelser). Men en förutsättning för att det ska gå bra för de unga prästerna är att de har ordentligt med stöd "i ryggen" så att de inte tar på sig för mycket, eller måste arbeta i "motvind" och blir utbrända i förtid...
Vi är ju alla för övrigt - som delar i Kristi kropp - kallade att hjälpa till så gott vi kan.
Jag tror inte att man kan dra parallellen riktigt så långt som att säga att sökandet av kunskap är detsamma som sökandet efter Gud.
Visst kan man nå en bra bit på vägen genom (intellektuellt) kunskapssökande - men ytterst är det något annat som leder vidare, fram till målet - till verklig kunskap om Gud - jfr. just Teresa av Avila och de andra mystikerna!
Jag är frestad att föreslå att den naturvetenskaplige forskaren lever ett liv där studier är komplementära till det andliga livet men jag är inte säker på att du menar riktigt samma sak?
Jag har också en känsla av att du inte håller med att sjuksköterskan, läkaren och den disputerade läkaren representerar en analogi till situationen inom prästerskapet?
Menar du med religös andlighet något som du inte tror en naturvetare sysslar med eller är kapabel till? En slags separat talang?
Du verkar kritisk mot påvedömet. Om du nu finge din 40årige påve. Vore det då bra att han satt i 40-50 år som David och Solomon. Det kan ju tänkas vara en fördel med korta påvetider. Eller ser du en helt ny organisation, "renewal", för att leda den katolska kyrkan? Man kanske måste tillåta val av andra än kardinaler? Jag tror också att det är för mycket av ett auktoritetsstyre. Är det dock så illa som du antydde i det förra meddelandet, att ett ifrågasättande ej är tillåtet generellt? Hans Küng är ju visserligen ett exempel.
"Jag är frestad att föreslå att den naturvetenskaplige forskaren lever ett liv där studier är komplementära till det andliga livet men jag är inte säker på att du menar riktigt samma sak?"
Innan jag vet vad du menar vet jag inte om vi menar samma sak... :-)
Detta förstår jag inte riktigt:
"Jag har också en känsla av att du inte håller med att sjuksköterskan, läkaren och den disputerade läkaren representerar en analogi till situationen inom prästerskapet?"
På vilket sätt skulle de vara en analogi till prästerskapet? Vill du förtydliga - ge ett exempel?
Så detta med att vara "naturvetare" och "andlig" - det finns naturligtvis ingen motsättning mellan det - man kan vara bådadera, det ena, eller ingendera.
Men "andlig" är ju ett väldigt vitt begrepp - som kan inkludera även icke-religiösa - d.v.s. sådana som inte tillhör någon specifik religion.
Om yngre påvar väljs innebär det ju inte att de måste sitta på "livstid" - reglerna kan ändras - inte minst om de väljs demokratiskt - då kan de också väljas bort om det de gör (mot förmodan) inte skulle vara bra för kyrkan.
Kardinaler behöver då inte heller vara de enda som kan väljas. Kriterierna för vem som kan bli påve kan ändras.
Men istället för denna centralstyrning från Vatikanen så vore det på många sätt bra om biskoparna återfick sin mer ursprungliga roll, så att subsidiaritetsprincipen (ett fint katolskt begrepp!) fick råda - så att påven i princip bara vore biskop av Rom - men med en ärevördig ekumenisk titel: Primus inter pares (främst bland likar).
Ifrågasättande ses inte alltid med blida ögon från Vatikanen - en del har drabbats hårt av undervisningsförbud (om de arbetar på katolska universitet t.ex.) - Hans Küng är ett annat exempel. Men nuvarande påven bjöd ju in honom till samtal ganska så snart efter att han hade blivit påve.
Exkommunicering vid en viss tidpunkt säger heller inte så mycket egentligen - den kan senare upphävas.
Och ibland är det just så i kyrkan att en sak först mottas med förskräckelse - men sedan blir helt naturlig - och "så som det alltid har varit".... :-)
"Profeterna" har aldrig varit väl sedda av etablissemanget - vore de det så vore de inga profeter... D.v.s. sådana som kan peka på vad som behöver förändras - oavsett om det är politiskt korrekt att säga det eller inte.
Den naturvetenskaplige forskaren lever ett andligt liv när vederbörande forskar (arbetar) enligt min mening. Du kanske menar med andligt liv ett strikt böneliv eller liknande? Jag försöker förstå vad den mänskliga karaktären andlighet betyder. Det borde vara något som eventuellt sysselsätter några gener. Det måste ju finnas individer som skulle ha varit religiösa om de varit i kontakt med religiösa människor men som är andliga i botten. Ursäkta mitt naturvetenskapliga synsätt. Celibatet medför ju i vilket fall som helst att dess eventuella gener inte förs vidare i en optimal miljö.
Jag tog upp de arbetskategorierna därför jag undrade om du såg någon likhet mellen dem och diakonen, prästen och den disputerade prästen. Båda kategorierna vårdar ju människan med lite olika fokus. Det vad med tanke på vad du sa om lämplighet för pastoralt arbete. Det pastorala arbetet skulle då motsvaras av det arbete som har fokus i patientkontakten. Har jag förstått dig rätt så kan man igentligen inte göra jämförelsen för du introducerade den variabeln att ha haft en andlig kontakt med Gud som en berikande faktor vars ekvivalens kanske saknas inom vården.
Du tog också tidigare upp frågan om jämförelsen mellan teologi och annan vetenskap. Jag skulle kunna tänka mig att där finns en väsentlig likhet mellan de två och att man inte kan säga generellt att teologin saknar den vetenskapliga metoden. Kreativiteten är ju besynnerlig så till vida att den egentligen ej är logisk utan dyker upp som om den var given i nåd från Gud. Det mentala skutt som den åstadkommer, och som ju är bland det viktigaste inom vetenskapen, finns ju då både i teologin och vetenskapen i övrigt.
Man kan ju undra om de teologiska studierna är organiserade så att de ökar sannolikheten för att bli inspirerad av Gud. De vetenskaplliga studierna är i alla fall organiserade på de viset att de ökar sannolikheten för de kreativa skutten. Förstår på dig att du inte verkar tro att studier inom teologi med nödvändighet leder till insikt utan att andra faktorer är minst lika viktiga. Jag är fortfarande nyfiken på vad dessa fatorer kan vara mera konkret?
Författaren Göran Hägg, som förövrigt inte är religiös, skrev nyligen en bok om påvedömet. Orsaken till det var enligt honom själv att det fortfarande fungerar efter så många år. Således en management studie av något slag. Jag har ej läst boken men det verkade inte på Dr Hägg som om han trodde orsaken var religiös. Han verkade tro att det var själva strukturen. Själv tror jag som du att det vore bättre med ett modernare managementsystem av demokratisk natur. Det görs ju framsteg forskningsmässigt inom political science också och det vore kanske klokt att använda sig av denna lärdom.
Ja - jag menade med "andligt liv" - ett böneliv (som inte måste vara "strikt"), och/eller en andlig känslighet, lyhördhet inför Gud...
Men det senare kanske kan finnas där utan att vederbörande är medveten om att det är just Gud som är inspiratör och fokus...? Så det är inte så lätt att försöka kategorisera detta.
Andlighet och religiositet går inte heller alltid hand i hand... Vilket gör det ännu svårare att avgränsa det hela eller komma med generella teorier.
Jag vet inte om andlighet kan vara genetiskt betingat. Men om det mesta i övrigt är det så är det naturligtvis möjligt. Men finns detta då hos alla människor - vare sig de har upptäckt det eller inte?
Ibland träffar jag på personer som menar att de helt saknar detta "anlag".
Men om Gud har skapat människan så borde ju alla ha en möjlighet till kontakt med Gud... Kan det snarare vara så att de inte har upptäckt att detta finns inom dem?
Jämförelsen med vården är intressant, och till stor del kan det nog fungera som en tydlig parallell. Jag skulle inte på något sätt exkludera möjligheten till det andliga inslaget hos vårdpersonal (eller patienter för den delen) - absolut inte - tvärtom! Just inför situationer som handlar om liv och död bör sådant bli än mer aktuellt än det kanske är i mångas vardagliga liv.
Teologin på universiteten i Sverige är väldigt vetenskapligt inriktad - vilket samtidigt gör det en aning problematiskt i förhållande till det andliga. Paradoxalt nog - för det finns egentligen ingen motsättning. Men en viss form av logiskt tänkande gör ibland ansatser till att vilja utesluta den andliga erfarenheten....eller försöker på olika sätt bortförklara den...
Så ett teologiskt (vetenskapligt) studium kan i värsta fall motverka andlig öppenhet. Många teologistudenter går igenom detta - att tron pulvriseras - men sedan hittar de oftast tillbaka till tron igen - på ett djupare sätt - där det vetenskapliga får sin givna plats - och där det andliga befinner sig på ett annat plan - som inte går att "dissekera" sönder.
Ett teologiskt studium innehåller ju för övrigt många olika inriktningar - som anknyter till andra vetenskapliga områden. Så teologin är inte bara en (1) vetenskap utan flera (historisk, språkvetenskaplig, psykologisk, filosofisk m.m.).
Det du skriver om "kreativa skutt" är mycket intressant (kul uttryckt också) - kanske t.o.m. andra vetenskaper ibland kan vara mer öppna för Guds inspiration än teologin - genom att Gud och religion då inte är direkt föremål för studium - utan kan komma in bakvägen, omärkligt - ge inspiration...
Därmed inte sagt att inte teologiska insikter kan ges på samma sätt... Men den vetenskapliga inriktningen inom teologin är inte bara av godo. D.v.s. inte om den i viss mån skuffar undan det andliga livet - direktkontakten med Gud - till förmån för sekundärkunskap om religion. Att man går från originalet till kopian s.a.s. - eller, med en annan bild: från att direkt känna solens strålar till att studera ett foto av solen...
Du har alltså rätt i att jag menar att det behövs komplement till teologiska studier - t.ex. i form av bön; stillhet, lyssnande, och även ett andligt studium (helgonens/kyrkofädernas skrifter), dessutom är det viktigt med pastoral erfarenhet (genom själavård etc.) - verkligheten ser ibland lite annorlunda ut än teologiska system... :-)
Viktigast är ändå öppenheten inför det oväntade - Gud kan vilja ge sig till känna när man minst anar det.... Eller inspirera till briljanta idéer...!
Detta är en öppenhet som jag föreställer mig finns i hög grad inom (den sekulära) vetenskapen - även om man då kanske inte väntar just på insikter från Gud - men öppenheten finns där - alltså kan det oväntade ske. Och t.o.m. kan det kanske vara så att öppenheten är större just i och med att man inte har några föreställningar, eller förutfattade meningar om Gud?
Hur - mer konkret - främjas en miljö som uppmuntrar "kreativa skutt" inom naturvetenskapen? Det är jag mycket nyfiken på! Där kanske teologin har något att lära?
Obs - den teologi jag här har beskrivit motsvarar inte den teologi som bedrivs på katolska universitet. I Sverige är nog situationen ganska unik - teologi undervisas om på ett "sekulärt" sätt - mer eller mindre - så att även om lärarna själva har en tro - vilket inte är ett krav - är det inte säkert att de får ge uttryck för den - undervisningen ska vara "neutral"...
Jag har inte läst Göran Häggs bok - men tror också att det snarast är strukturen som är orsaken till att det har bestått.
Vad menar du med det följande? Förtydliga gärna:
"Det görs ju framsteg forskningsmässigt inom political science också och det vore kanske klokt att använda sig av denna lärdom."
Om andligheten är genetiskt betingad borde den normalfördelas, dvs få som är väldigt andliga och få som är synnerligen icke-andliga och en massa människor däremmellan som är intermediärt andliga. Förmodligen co-varierar andligheten då ej med intelligensen och man borde finna präster och forskare bland de intelligenta och andliga. Det bör occkså finnas intelligenta icke-andliga forskare, kanske även präster?
Det jag konkret kan säga om hur forskningen är arrangerad för maximal kreativitet är enkelt. Baserat på kunskap ställer forskaren frågor som gör att sannolikheten för 'creative leaps' ökar. Det borde vara samma i teologin? Jag vet att du inte höll med om detta men jag tror ändå att teologin och naturvetenskapen kommer att fusera vad man nu kommer att kalla resultatet. Orsaken som närmast leder till detta är kunskapsökningen inom psykologin och kognitiv vetenskap.
Vad de kohesiva krafterna är som håller den miljardstarka katolska kyrkan samman beträffar så är jag ingen expert och vill helst inte yttra mig auktoritärt om detsamma. Är som sagt dock förvånad om det inte är bibeln som är den främsta sammanhållande kraften. De viktiga sakramenten finns ju även i den protestantiska kyrkan. Sedan slutet på sextiotalet har mycket kommit fram i socialpsykologisk forskning som borde leda till en ökad förståelse i hur man bäst leder människor. Denna kunskap finns ju akademiskt i statskunskapen. Om jag försått rätt skedde under VAT2 en slags demokratisering av katolska kyrkan. Så fler förbättringar kanske kommer. Kvinnliga präster och ett avskaffande av celibatet vore ju ett framsteg i biologins namn.
Vad finns det för alternativ till att andlighet skulle vara genetiskt betingad?
D.v.s. vilka andra möjligheter finns det att se det på?
Vill du förtydliga det här lite mer?
"Jag vet att du inte höll med om detta men jag tror ändå att teologin och naturvetenskapen kommer att fusera vad man nu kommer att kalla resultatet. Orsaken som närmast leder till detta är kunskapsökningen inom psykologin och kognitiv vetenskap."
Om jag redan svarar kort på det du skrev i övrigt så går tankarna så här:
Vet inte om det är på samma sätt i teologin som i naturvetenskaperna - angående de kreativa skutten. Det handlar i teologin mest om att hämta in och bearbeta mängder av information - inte så mycket om att vara kreativ, tänka "nytt"... Gör man det ifrågasätts det... Man uppmuntras inte precis att syssla med verklig teologi - men först då blir det riktigt spännande, tycker jag.
Och vad gäller den katolska synen så är den inriktad på traditionen snarare än nytänkande....
Traditionen (och kyrkans läroämbete) står t.o.m. över bibeln - genom att bibeln tolkas på ett visst sätt, vilket får betydelse för såväl moralteologi som tros- och ordningsfrågor.
De förändringar som skedde under Andra Vatikankonciliet har långsamt mer eller mindre återgått till hur det var innan - delvis under förre påven - och än snabbare verkar det gå under den nuvarande....
Kvinnliga präster och celibatsfrågor är alltså inte på agendan för förnyelse än på ett tag (från officiellt håll - däremot sjuder det minst sagt i gräsrötterna)... Men det hindrar ju inte att man förbereder sådana förändringar - som säkert kommer en dag - något annat är helt enkelt inte realistiskt. Frågan är mer om det tar hundra år eller tjugo...
Jag blev förresten så oerhört nyfiken på vad som ledde dig till katolska kyrkan och vuxendopet!
Vill du berätta? Vill du inte skriva om det här i bloggen så går det bra att skicka ett mail.
När man påstår att andligheten är genetiskt betingad agerar man troligtvis korrekt under det förhärskande paradigmet inom naturvetenskapen. En rent andlig förklaringsmodell föreliger säkerligen men jag tror du själv kan bättre redogöra för den samma. En annan 'vetenskaplig' men kanske en aning just nu paradigmvidrig förklaring skulle kunna vara att man föreslår att en icke-cellulär eller icke-genetisk funktion finns för andligheten men som ännu inte är diskuterad i ett vetenskapligt sammanhang där man övertygats av dess existens. Själv har jag ett sådant förslag som jag kortfattat redogjort för på en nystartad blogg här på blogger.com (http://janthurinstankar.blogspot.com). Mer information om bakgrundsarbetet för denna hypotes finns på min hemsida www.thurin.se.
Ett förtydligande av fusionen mellan vad du kallar den egentliga teologin och naturvetenskapen skulle vara ett intressant tema för en tvärvetenskaplig uppsats, men någon dylik har jag inte ännu på lager. Och då skall man komma ihåg att tvärvetenskapliga uppsatser inom naturvetenskapen ofta är svåra nog. I mitt fall är det lite grand en fråga om att tro?
Är inte säker på att jag riktigt har förstått vad du menar med teologiska studier. Det verkar lite som om teologer famlar i mörkret utan att ställa relevanta frågor? Säger du att sponsoren, dvs katolska kyrkan, snarare än att kritiskt granska sina resultat hela tiden snarare försöker få dem att bli som förut. "Det var bättre förr". Att få resultaten att passa traditionen? I så fall kan man ju förstå reformationen som en vetenskaplig revolution enligt Thomas Kuhn. Man hade vid det laget sopat så mycket under mattan att det började synas. Naturvetenskapen fungerar ju lite på samma sätt men förmodligen i mindre utsträckning än den katolska teologin. Får jag föreslå en gradskillnad?
"Traditionen (och kyrkans läroämbete) står t.o.m. över bibeln - genom att bibeln tolkas på ett visst sätt, vilket får betydelse för såväl moralteologi som tros- och ordningsfrågor." Det sista låter en aning dystert. Finns där tendenser att ej längre skilja på kyrkan och staten? Vad är det som Bendictus XVI vill återinföra? Det är intressant att höra om traditionens stora betydelse. Det framgick ej under Introduktionskursen i katolsk tro som arrangerades i Göteborg och som var det som bland annat krävdes för mitt vuxendop. Traditionen är väl kanske inte så betydelsefull på "gräsrotsnivån".
Tänkte försöka stilla din nyfikenhet på varför jag blev katolik. Jag hade kommit till en punkt i mitt liv där trosfrågan blev så viktig att jag var tvungen att bearbeta den. Som icke-döpt och icke-religiöst förankrad började jag då söka bland religionerna. Fastnade för den ursprungliga kristna kyrkan där jag dessutom hade träffat trevliga vänner i USA. Det är ganska naturligt för en forskare att fastna för den ursprungliga kyrkan. De var först och de skall därför ges den gracen. Fler detaljer passar kanske inte in i titeln på ditt ursprungliga inlägg: "Låt er fyllas av anden....och verka tillsammans".
Ja, visst finns det en andlig förklaringsmodell - som består just i att "låta sig fyllas av Anden". Något som är mycket konkret - och gör stor skillnad i det kristna livet (jfr. Apg 2)!
Den eventuellt genetiska biten innehåller i så fall bara embryot till det hela. Teologiska studier leder ytterligare ett steg. Men utan Anden förblir det hela ändå ekande tomt...
Möjligen är Andens embryonala närvaro detsamma som den genetiska pusselbiten - som sedan måste utvecklas - genom "dop" inte bara i vatten utan också i ande (och eld)?
Tittade in på din hemsida/blogg. Vill du redogöra för/sammanfatta din teori även här - den verkar intressant!
Även inom själva teologin är tvärvetenskapen stor nog... Det du talar om är nog ett gigantiskt projekt....frågan är om någon mäktar med det? Och hör det ens till sånt som kan bevisas (vetenskapligt)? Är det det du menar med tro: "I mitt fall är det lite grand en fråga om att tro?"
Visst har teologerna relevanta frågor - men de är oftast på "sekundärplanet" - d.v.s. de rör religionens uttryck snarare än Gud själv - och teorier snarare än en andlig verklighet. Men jag kanske begär det omöjliga? En andlig teologi.
En hel del katolsk teologi går ut på att hitta argument som stödjer traditionen - eller snarare: den för tillfället rådande tolkningen av hur det har varit.
D.v.s. - för att ta ett konkret exempel - den katolska hierarkin vill inte ha kvinnliga präster - alltså söker man efter argument mot detta i traditionen - men bortser från sådant som talar för att det har funnits. Man sopar, som du säger, under mattan. Och när andra tar fram det som gömts bemöts det just med de vassa och till synes "heltäckande" argument man skapat - utifrån en stympad tradition.... Samtliga argument haltar betänkligt.
Nu raserar du allt min hittills ganska höga uppfattning av naturvetenskapen som stringent och sanningssökande - där man inte nedlåter sig till att sopa obekväma fakta som motsäger tidigare teorier under mattan.... Menar du alltså att det sker? Men i mindre grad?
Vatikanen agerar ju på sätt och vis som en statsmakt inom kyrkan...fast kyrkan sägs vara fri från staten (sekulärt) - så finns det närmast en inomkyrklig stat... Den kallas ju t.o.m. Vatikanstaten...
Påven vill bl.a. återinföra latinet, vända altaret bort från folket igen, göra det hela mer högtidligt men samtidigt obegripligt - och liturgiskt öka klyftan mellan präster och lekfolk... Han månar också om konservativa små grupper som tidigare exkommunicerats - söker gemenskap med dem.
Det förvånar mig oerhört att traditionen inte ens nämndes på kursen - den hör ju till det mest grundläggande...!
Du får gärna berätta mer om din väg - jag tycker det är jätteintressant hur olika personer leds till kyrkan från "ingenting"...
I min blogg finns det för övrigt inga strikta gränser för vad man får tala om under en rubrik - samtalet får leda vidare i vilken riktning som helst. Det kan också vara en del av Andens ledning....man kommer att tänka på en sak som leder till en annan - som väcker associationer man aldrig annars skulle ha fått. Ett kreativt skutt?!
En kommentar till "ursprunglig" - i viss mening har du rätt - men den ursprungliga - odelade - kyrkan är inte bara den katolska - utan även den ortodoxa. Och nu när de är splittrade så finns det inte bara en ursprunglig kyrka. Och även de kyrkor som har knoppats av senare har ju sina rötter i dessa - så de har också kvar en ursprunglighet - samtidigt har de förnyats med sådant som glömts bort i de vi här kallar "ursprungliga" kyrkorna, och en hel del av arvet har också gått förlorat i de nyare kyrkorna - barn har kastats ut med badvattnet.
Men så mycket mer glädjande då att kyrkorna alltmer söker sig till varandra.... I den fulla enheten finns något omistligt - som vi ännu saknar...
Du sammanfattar din syn på andlighheten och på den centrala mottagnings kapaciteten för den helige anden initialt och jag anar att du igen vill poängtera vikten av 'andligheten'. Vi har ju ett semantiskt problem med andligheten. Det kan vara den rationella andligheten som har med den tänkande delen av hjärnan (teologiska studier) att göra och det kan vara den mera kännande (hjärtat). Du skall älska din Gud med hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft (5Mos 6:5). Jag vet inte om det tillför något till diskussionen men jag känner till att den tänkande kanalen kan selektivt hämmas utan påverkan på den kännande. Den genetiska funktioen skulle då verka över båda dessa kanaler och stå för mottagligheten för den helige anden. Dessa två kanaler har också beskrivits som den Västerländska (tänkande)och den Österländska (kännande). Man kan ju även tänka sig att det finns två olika genetiska mottagligheter (anlag). En via varje kanal. Stämmer den här förklaringen bättre eller sämre med ditt sätt att se på problemet? Jag är medveten om att det sagda ej är en förklaringsmodell för hur anden genereras utan hur den mottages. Karmeliten Wilfrid Stinissen tror att anden kommer innifrån och då kan ju själva genererandet vara involverat i anlaget. Andens närvaro kan ju också tänkas vara separat och inte ha någonting med genetiken att göra? Om jag förstod dig rätt så var en separat, icke-materialistisk, ande bättre?
Jag håller med br. Wilfrid om att Anden kommer - eller snarare verkar - inifrån.
Ortodoxerna talar i detta sammanhang om ett begrepp - "nous" - som har med detta att göra - och som är fristående från förnuft (och känsla - som inte är detsamma som hjärta i texten nedan - det handlar inte om känslor utan om andlig kunskap).
Hittade en någorlunda kort sammanfattning - och saxar ut ett par små bitar (har korrigerat språket här och där) - länk till hela artikeln finns på slutet:
"Den Ortodoxa Kyrkan har under två tusen år samlat erfarenheter om människan och hur hon kan utvecklas andligt, mentalt och själsligt. Hennes helande beskrivs av fäderna primärt som en befrielse av nous, som är namnet på de förmågor i själens centrum (som även kallas hjärtat) som innebär att människan intuitivt (lat: intueri, som betyder att betrakta) kan se Gud (genom Hans energier) och leva i harmoni och kärlek med den övriga skapelsen inklusive andra människor.
Metropolit Hierotheos av Nafpaktos har i flera böcker undersökt betydelsen av nous hos de ortodoxa fäderna. Då det krävs en lång redogörelse för att täcka alla aspekter av nous gör Hierotheos en egen summering av sin analys i boken: ”Personen i Ortodox Tradition”. Nous är själens öga och den finaste delen av människan. Nous är för hjärtats näring precis vad ögat är för förnuftets näring. Medan människan genom förståndet och sina fysiska sinnen kan få kunskaper om naturen och samhället, kan hon via nous och förståndet få kunskaper om Gud. Man gör således en åtskillnad mellan nous och förnuft. De erfarenheter människan får via nous kan å andra sidan, delvis uttryckas med hjälp av förnuftet, beklädas med mänskliga ord. De teologiska termerna är här att betrakta som ”svaga” då de aldrig helt kan återge den teologiska erfarenheten (läs: 2 Kor 12, 4). Detta gäller även för det teologiska tänkandet."
"I vetenskaplig språkdräkt kan man tala om verifikation genom observation, en observation vars resultat sedan kan uttryckas med deskriptiva symboler. Den ortodoxa teologin är posteriorisk d.v.s. erfarenhetsbaserad. Det är alltså fråga om empirisk kunskap. Denna procedur kan sedan upprepas av dem som lärt sig metoden. Metoden är att följa de heliga hesykasternas (av hesychia som betyder stillhet och är ett tillstånd vissa präster och munkar uppnått efter flera år av bön och askes) anvisningar och råd och då denna metod rent abstrakt innebär ett liv i noetisk bön är den högsta teologiska skolan i ortodoxin det monastiska livet.
Hel. Gregorius Teologen menade i detta avseende att endast de vars nous transformerats av Guds energier kan kallas teologer. Vi som ”endast” har erfarit Hans nåd, är därför beroende av deras kunskaper om Gud. Enligt fäderna förutsätter således teologin en andlig rening av de noetiska förmågorna, en rening som börjar med dopet."
"Förnuftet är således inte det enda organet för kunskap. Hjärtats erfarenheter står inte i konflikt med förnuftets erfarenheter, men ger kunskaper om de existensiella frågor som människan inte förmår besvara enbart med hjälp av förnuftet."
Anden är en av personerna i Treenigheten... Det går alltså inte att uttrycka Andens närvaro som "bättre" eller "sämre" om den är på ett visst sätt. Den ÄR - helt enkelt. Och vi kan erfara denna närvaro - och få andlig kunskap som ett resultat av den. Anden undervisar oss om hela sanningen....
"De unga skuffas mer eller mindre undan, tills de har doktorerat (minst) - och påven väljs bland de allra äldsta, och enbart män efterfrågas till "apostolisk" tjänst." Blev intresserad av din kommentar eftersom det verkar som om det är en skillnad mellan teologin och övrig vetenskap där det är naturligt att ha doktorerat innan ens produktion värderas seriöst? Var inte den förre påven relativt ung när han utnämndes? Hur generellt är ditt uttalande som jag tror är katastrofalt om det är sant.