Ulf Ekman skriver i SvD om sin syn på ekumenik.
Han konstaterar där den förändring mellan kristna i vår tid som de uppmärksamma redan har noterat. Kyrkor och samfund närmar sig trosmässigt allt mer varandra.
Men detta är inte oproblematiskt då den växande respekten för olikheter mellan samfunden inte automatiskt medför samma hänsyn till att det finns oliktänkande inom samfunden - inte bara bland "de andra".
Sensmoralen blir: man får gärna tänka annorlunda - bara man hör till ett annat samfund, för då kan det vara acceptabelt med lite skilda meningar. Då är det ekumenik. Annars ses det som splittring. Hur kommer det sig?
Är gränserna på väg att bli skarpa inåt nu - på samma sätt som de varit tydligt markerade utåt tidigare?
Det är ju bara en och samma kyrka från början - så varför ständigt sätta upp nya revirstängsel som delar upp det hela i innanför och utanför, i politiskt korrekt och inkorrekt, eller som här, göra det till en fråga om "kristen" moral, snarare än djup teologi?
Ett perspektiv som istället grundar sig i det sistnämnda skulle snarare få alltför benhårda moralbegrepp att svaja betänkligt - för allt som är sant har mycket stora djup.
Fundamentalism däremot går ut på att plocka ut enbart vissa "russin" ur kakan och lyfta fram dem - gärna de mest skrumpna - medan man struntar i de färska vindruvorna, och döljer de "russin" man själv har problem med och därför inte vill låtsas om....
Så befriande då att få lyssna till lite judisk visdom... Dr. Melila Hellner-Eshed talade i ett sammanhang om judisk mystik - om hur tänkandet som återfinns i Zohar (fem spanska medeltidsvolymer med allegorier och kommentarer till skrifterna), öppnar upp Torahtexten för oändligt många lager av tolkningar. Målet är inte att det som står där ska betyda samma sak i alla tider - tvärtom!
Särskilt en sak stod ut: man ändrar inte formen - inte en bokstav får röras - däremot förändras innebörden, meningen, man finner ständigt djupare betydelser i texten, man tolkar den annorlunda. Ibland mycket annorlunda.
På motsvarande sätt är det med ett partitur (notskrift) - det förändras inte heller - men i och med att man spelar det blir det en tolkning, som gärna får vara innovativ, förnyande.
Torahtexten ses också som interaktiv - den för ett samtal med en. Den är som en älskad person som man måste få ett nära förhållande till för att den ska börja öppna upp sig och avslöja alla sina hemligheter.... Det behövs också ett "uppvaknande" för att man ska nå dit - annars stannar man bara på textens yta.
Så kunde man önska att även kristna allt mer ville läsa Nya testamentet....som på något vis förlorar sin skönhet och alla de underliggande lagren av dolda sanningar när man bara ser till bokstavens ytplan och läser det hela mer som en lagtext än som en samling "kärleksbrev"... Det krävs även här att man blir "född på nytt" - så att man kan läsa mer med hjärtat än med intellektet - förstå i anden och inte bara logiskt.
Tänk om alla kristna istället kunde mötas i en sådan läsning av bibeln.... D.v.s. så långt man kan komma från alla fundamentalismens vassa stängsel. Dessa nya avgränsningar som byggs upp nu skulle då istället ses som irrelevanta.
Det skulle garanterat få än djupare ekumeniska effekter än de vi hittills har sett - djupare än vi kanske ens kan ana!
Finns det några frivilliga som vågar ge sig ut i detta väglösa landskap och mötas på Vägen....?Etiketter: bibeln, ekumenik, judisk visdom |
Din text ställer till problem för mej, dels beskrivningen av "fundamentalister" och det här med russin och ytlighet.
Är det inte så att det krävs ytlighet för att nå varandra? Går vi djupare så blir skillnaderna oöverkomliga och vi glider isär.
Och ytligheten i sig är väl att plocka ut russin..?
Om man sen tänker på Jesus, Moder Teresa och många andra, så var de i högsta grad fundamentalister i bemärkelse att Guds ord var deras fundament. Och de tog inte russin ur kakan, de tog allt med glädje och lidande.