Z frågade igår om människor verkligen kan kallas för "ikoner".
Själv skulle jag svara: absolut! Det är t.o.m. meningen, tror jag, att vi kristna ska bli som ikoner för andra - d.v.s. fönster mot himlen. Sådana som visar en väg till Gud.
Det är nu inte så ordet vanligen används om människor - utan man hör det ofta slarvigt uttryckt som "popikon", "stilikon" eller liknande. Så i fråga om det ger jag Z rätt... Det låter inte bra. Men ser man alltså lite djupare - på ett andligt sätt - så är detta i högsta grad sant....!
Skrev en dikt för många år sen som anknyter till detta:
Du är en levande ikon,
en avbild av den Levande.
Dina ögon,
ditt ansiktes landskap:
icke målat
av människohand.
Din blick,
dina händer,
fyllda av ömhet,
visar på ditt ursprung.
Dina ord,
försiktigt utmejslade,
fyllda av djup och kraft,
finner mitt innersta.
Att älska en ikon,
är att aldrig få äga,
bara öppna sig helt,
ta emot, och ge vidare
den himmelska fläkten,
den eldsglöd
som strålar ut
och uppfyller allt.
Att älska en ikon,
är att ständigt se bortom,
aldrig fastna
vid bildens yta,
inte låta sig bländas
av guldet,
men gå vidare,
söka dess urbild,
för att själv förvandlas,
målas av icke människohand.*
* En välkänd Kristusikon anses enligt traditionen vara målad på ett övernaturligt sätt - den benämns därför som "målad icke av människohand".
Etiketter: andligt liv, ikoner |
Tänkvärd dikt, Charlotte! Den ger onekligen en helt annan och mer ursprunglig vinkling på vad "ikon" betyder. Z hade en poäng och du hade en annan. Det väckte en del tankar.
Vilken gåva du har att uttrycka dig i denna form! :) Har du kanske gett ut någon diktsamling? Gillar dikter som är innehållsrika och hyfsat tydliga så man slipper klura i det oändliga utan att fatta ett jota om vad det handlar om.
Just detta att med några få ord och rader på ett enkelt och vackert sätt kunna fånga något som normalt kräver en mindre utläggning väcker min beundran.