Hmmm vet inte om RKK och Pingst är helt jämförbara...

En pingstförsamling styrs av pastorn, styrelsen och äldstekåren. Maktfördelningen mellan dem kan nog se lite olika ut i olika församlingar, men som regel är varje pingstförsamling en lokal förening med årsmöten där medlemmarna kan välja styrelse och gemensamt besluta i olika frågor. Inga avgörande frågor (tex pastorstillsättningar) avgörs utan att medlemmarna får vara med och bestämma. Är vi missnöjda med pastorn eller något annat så kan vi sparka pastorn och byta ut styrelsen.

Men så länge pastorn är pastor så får man underordna sig honom - det är min filosofi. Ogillar jag något han gör så kan jag i nämnd ordning (1) försöka prata honom till rätta i enskilda samtal, (2) ta upp saken på församlingsmöte, (3a) tiga still eller (3b) byta församling.

Att kritisera församling eller församlingsledning utanför församlingskretsen är aldrig ett alternativ för mig (fast ibland halkar tungen :) ).

I RKK har man som medlem inte samma inflytande har jag förstått. Om jag personligen skulle gå med i RKK så skulle jag nog acceptera och böja mig under präst- biskop- och påvestyret och acceptera att mitt eget inflytande skulle begränsas till den lokala församlingsverksamheten. Om jag var väldigt engagerad i en övergripande fråga så skulle jag försöka påverka biskopen.

Och viktigast av allt tror jag är att be, och kanske fasta, innan man försöker påverka.

 

Johan,

Nej, det låter verkligen inte som att det är jämförbart. Men när jag läser det du skriver kan jag önska att det vore det.

Som katolik har man ingen insyn eller inflytande alls i viktiga frågor.

Att vända sig till biskopen hälper inte då det inte är han som fattar beslut som rör hela kyrkan.

Och kvinnoprästfrågan har ju påven deklarerat att kyrkan inte har någon auktoritet att avgöra. (Som enda fråga!!!)

Och demokrati vill hierarkin inte heller ha. Av förståeliga skäl. För då skulle det bli förändring i fråga om en hel del.

Och avsätta påven (jfr. er ledning) kan nog inte ens påven själv göra - han är ju vald på livstid... Vald enbart av lojala kardinaler. Ingen "vanlig" katolik har fått säga något om vilken påve vi vill ha. Folkets röst hade nog gett ett annat resultat kan jag tro. Ett par kardinaler i tredje världen tycks ha tillhört favoriterna - i media åtminstone.

Den nuvarande påven vägrar för övrigt att ha en dialog med förnyelserörelser inom kyrkan.

Alltså återstår för katoliker som önskar förändring bara att vända sig direkt till Gud - och att skriva fritt på nätet där det skrivna inte censureras som på annat håll, och därigenom försöka införa mer insyn och öppenhet och delaktighet från gräsrotskatoliker...

Men det är inte en särskilt snabb eller effektiv process - det är lite som att ro i motvind.

Det måste finnas bättre sätt...?

Charlotte

 

Jag har visserligen ingen lösning på problemet med den auktoritära RKK men jag skulle vilja kommentera programmet Existens igår. Jag är ju ny i kyrkan men undrar om den presenteras på ett sådant katastrofalt sätt i media varje gång den dyker upp. Sveriges attityd mot RKK måste ju bli dålig. Jag frågar mig då hur utvecklingen i andra länder är. Går det mot en situation som den i Sverige kan man ju vänta sig ökade globala attitydproblem mot RKK. Har jag förstått det rätt om det då kanske blir fråga om en splittring av kyrkan i liberala och orthodoxa falanger eftersom påven tycks ha den åsikten att han betonar det traditionella snarare än liberaliserar?

 

Jan,

Ja, du kommer nog att märka allt mer hur media påverkar folks syn på katolska kyrkan. Programmet var nog ganska så typiskt i genren.

Det framställs ofta i negativa termer som den kyrka som är "emot" snart sagt allt som de flesta utanför kyrkan ser som självklarheter. Därav motstånd och missförstånd - och en svårighet för kyrkan att nå fram med själva budskapet.

Man borde först sopa rent i huset innan man bjuder in folk. Man borde skura insidan och ta itu med problem innan man dikterar hur andra ska bete sig...

Samtidigt ses påven ibland (särskilt ekumeniskt) som en auktoritet som står upp för omistliga värden i en värld som gått vilse.

Men sanningen om katolska kyrkan är mycket mer nyanserad än den svart-vita bild som media ofta ger.

Så mycket ryms inom dess väggar... Både av gott och ont.

Jag vet inte så mycket om hur det framställs i andra länder - har läst en hel del artiklar som tyder på att det är ungefär likadant. Men det borde ju bli en skillnad i länder som är katolska - jämfört med Sverige. För där har fler en bild inifrån av katolska kyrkan som kan balansera medias bild.

Någon annan här kanske kan fylla på med fler synpunkter och uppgifter om detta?

Charlotte

 

Jan Thurin,

Om svenska media presenterar en katastrofal bild av kyrkan, så beror det i stor utsträckning på att tillståndet inom kyrkan är katastrofalt.

Det är inte acceptabelt att diskriminera kvinnor.
Det är inte acceptabelt att förtrycka homosexuella.
Det är inte acceptabelt med ett styrelseskick som kombinerar en absolut monarki med feodalvälde.
Det är inte acceptabelt att församlingar läggs ner därför att det råder brist på celibatära män.

Sekulära svenska journalister berättar om vad de ser i kyrkan. Vi kan inte begära att de skall ha vår väl uppövade förmåga att se förbi bristerna till den inre kyrka vi älskar.
Och vi kan inte begära att sekulära journalister skall mäta med olika mått. Diskriminering inom kyrkan är inte annorlunda än diskriminering utom kyrkan.

Gert Gelotte