Catholic Renewal: Thérèse av Lisieux

”Lilla” Thérèse - högaktuell och universell kyrkolärare

Som nummer trettiotre i raden har hon intagit sin plats i den himmelska akademin. Man kan nästan se hennes förvånade och underfundiga min inför det inträffade. Det är inte var dag som kyrkan benådas med en kyrkolärare. Särskilt inte med en ung kvinnlig sådan. Vanligtvis är man sparsam med utdelningen av så höga titlar, och det sker, av förståeliga skäl, först efter noggrann prövning. Men så var det dags igen; under Världsungdomsdagarna i Paris i somras meddelade påven att han skulle utnämna karmelitnunnan Thérèse av Lisieux (1873-1897), missionens skyddshelgon, till kyrkolärare, på Missionssöndagen den 19 oktober, i Rom.

Busslinje 64 mellan Statzione Termini och Vatikanen gick i skytteltrafik, och minsta kvadratmillimeter av ståplats var upptagen av pilgrimmer. När jag åkte var det mest ordensfolk på bussen, jag samtalade med några systrar på vägen, och de uttryckte sin stora glädje över händelsen. Väl framme badade Petersplatsen i solsken, och var fullsatt redan långt innan mässan började, över 100 000 personer förväntades närvara. Hela podiet var smyckat med enorma buketter av röda rosor, och en bild av Thérèse var fäst ovanför ingången till Peterskyrkan. Stämningen var förväntansfull, allt var berett.

Ceremonin inleddes med att skrinet med hennes reliker (som vanligen förvaras i Lisieux, men som också har rest runt i hela världen), bars in i procession, och ställdes framför altaret. Kören och de församlade sjöng under tiden en psaltarpsalm, med inslag av en av Thérèses dikter. Även flera andra av hennes dikter sjöngs på liknande sätt under den närapå tre timmar långa liturgin.

Påven välkomnade alla de tillresta, särskilt de som kom från Lisieux i Frankrike, samt alla karmeliter. Efter inledningen och Kyrie, följde själva utnämningen på latin, vilken bekräftades av folkets jubel. Sedan lästes en del av det apostoliska brevet ”Divini Amoris scientiam” upp, som förklarade orsaken till utnämningen.

Thérèse, som är den yngsta kyrkoläraren någonsin, har förtjänat sin titel genom den sant evangeliska, originella och sublima undervisning som återfinns i de skrifter hon lämnat efter sig, och som har blivit spridda över hela världen. Hennes självbiografi finns översatt till mer än femtio språk, i övrigt har hon även skrivit en hel del brev, dikter och enklare pjäser. Dessutom finns hennes sista samtal nedskrivna. Texterna handlar om Guds barmhärtiga kärlek, och om en andlig genväg, i tillit till Gud trots alla svårigheter: den ”lilla vägen”. Det är en undervisning som är förvånansvärt aktuell just i vår tid, som har stora likheter med 1800-talets fin de siècle, då texterna skrevs. Dessa skrifter föranledde flera biskopskonferenser, otaliga enskilda katoliker, andra kristna, och t.o.m icke-kristna, att insända petitioner till påven om att ge Thérèse kyrkolärartiteln i år, till hundraårsminnet av hennes död.

Efter själva proklameringen kom representanter från olika ordnar och världsdelar fram och strödde rosenblad över krucifixet vid sidan av altaret, och över relikskrinet. Detta för att påminna om Thérèses vilja att ”strö rosor” över hela världen: att göra gott på jorden även efter sin död. Så den som tror att hon hädanefter kommer att sitta stilla på sin kyrkolärarstol misstar sig nog grundligt...

Läsningarna var utvalda så att de anknöt till hennes lära, särskilt evangelietexten (Matt 11:25-30), där Jesus prisar Fadern för att han har dolt uppenbarelsen för de lärda, men visat den för dem som är som barn. För att understryka universaliteten i utnämningen lästes evangeliet först på latin, och sjöngs sedan enligt bysantinsk rit. En rysk kör sjöng därefter troparion och kontakion till Thérèses ära. Hon har en speciell ställning i Ryssland, just genom sin spiritualitet, som påminner om de ryska helgonens enkelhet och barnaskap inför Gud (t.ex Serafim av Sarov och Starets Siluan), och hon är, näst efter Franciskus av Assisi, det mest kända helgonet där.

Efter bönerna, också de på olika språk, följde eukaristins liturgi. Mässan avslutades sedan med ett citat ur Thérèses självbiografi, om att hon kände sig kallad till att vara krigare, präst, profet, apostel, martyr, kyrkolärare (!), och missionär, för alla de fem världsdelarna, och i alla tider, och hur hon till sist fann sin kallelse: ”i min moder Kyrkans hjärta skall jag vara kärleken”. I detta kunde hon innefatta allt, eftersom kärleken är världsomspännande. Man kan inte annat än säga att hon också lyckades fullfölja sin kallelse: ett mer universellt helgon är svårt att finna. Hon är uppskattad såväl av "vanligt" lekfolk som av de mest lärda teologer. ”Thérèse är ett rus av den helige Ande” har det sagts. Hon kan dessutom benämnas som ”doktor” i dubbel bemärkelse; Hans Urs von Balthasar har kallat henne ”en blodtransfusion för kyrkan”, detta gäller inte minst för teologerna. Det finns näring och substans i hennes lära, som på samma gång är både enkel och genialisk.

Efter mässans avslutning, och en Angelusbön utanför programmet, bars relikskrinet in i Peterskyrkan, där det skulle förbli några dagar. Trots att så många var samlade vid ceremonin, gick det hela mycket stillsamt till. Det blev en lugn, högtidlig proklamation och mässa, och det var en stor glädje att få tillfälle att delta därvid!