Kristendom på utdöende - ateism och islam med framtiden för sig?
Läste just ett ateistiskt blogginlägg om hur kristendomen förutspås i princip ha försvunnit om hundra år. Första tanken var att det förmodligen låg i skribentens intresse att det blir så... Men vid närmare eftertanke så ligger det en del i hans påpekanden (förutom den ateistiska fördomen om rationalism och fritänkande - vilket inte begränsas av tro...).
Artikeln handlar om Storbritannien - men frågan kan utvidgas till att omfatta situationen i världen.
"Whilst this is good news for rationalism and freethinking in Britain, the fall of Christianity is having a completely opposite effect on Islam. It is expected that the active Muslim population will double within the next 27 years, proving that Islam really is the more controlling and persuasive religion in the world today."
Andra undersökningar visar på liknande tendenser - buddhism och islam växer i popularitet och population. Särskilt islam.
Det är nog inte en alltför djärv slutsats att dra att om utvecklingen fortsätter så här så kan islam mycket väl ha blivit den största religionen i världen inom hundra år. Tätt följd av areligiositet/ateism.
Å andra sidan så växer kristendomen kraftigt i länder där den inte minskar. D.v.s. i tredje världen. Det verkar vara en ganska konservativt bokstavstolkande variant, ibland kombinerad med synkretism.
Man kan då fråga sig varför "vanliga" kristna i västvärlden inte missionerar mer här? Det är ju här den största avkristningen har skett.
Ska vi överlåta i princip all mission till ateism/humanism och islam - och till representanter för en ytterst förenklad kristendomstolkning som i värsta fall öppnar upp för sekterism (som ju har sin grogrund i det absoluta, och där kikaren måste hållas felvänd för att perspektivet ska stämma)?
I och för sig märks en påkristning i Sverige under de senaste åren då olika "kändisar" har funnit tron och gått ut med det i media. Det når säkert ut brett till deras anhängare - de blir ett slags mediapredikanter - men når det också ner på djupet? Får lite känslan av att man som nyomvänd gärna vill uppfinna hjulet igen och missar mycket av det som redan finns i den kristna skattkammaren av tradition. Fast visst - varje ny tid behöver nås på ett nytt sätt - också. Och nu lever vi i en mediaera - på gott och ont. Men budskapet får inte bantas ner till ett minimum, till en skugga av vad det egentligen är om det ska få någon effekt.
Jag hoppas inte du tar illa upp, men jag har har en gästbloggare hos mig som skrev ett inlägg för några dagar sen som tar upp lite av det du skriver här. Det är väldigt bra skrivet.
Det är inte förbjudet att komma med lästips... Tvärtom. Det kan ju vidga samtalet.
Tycker att särskilt det här var bra:
"När fokus är på det teologiska och det faktiska budskapet är kristendomen en vinnande lära, när fokus är på människors maktmissbruk och statsstyrda religiösa organ genom historien - är det en förlorande lära."
Du kan ju tipsa honom om mitt inlägg - han kanske har något att tillägga här?
Spännande frågor. Här i väst kan man ju tycka att det ser mörkt ut för kristen tro fast å andra sidan så tror jag att de goda nyheterna om Jesus verkligen är goda nyheter här också! Vi behöver tänka om bara och gå ut till människorna. Det handlar inte om att folk ska komma till kyrkan, kyrkan behöver komma till folket. Typ.
Sen har vi ju en enorm tillväxt av kristen tro i delar av världen (de fattigaste), som jag fattat det så är det pingst/karismatiska sammanhang som växer så det knakar, även inom muslimska områden.
Jag tror det finns en framtid och hopp för kristen tro! Kanske inte för "religiongrejen" men för den enkla berättelsen om Jesus och vad han gjort och gör.
Jag vill lyfta fram ett par meningar i det du skrev:
>Det handlar inte om att folk ska komma till kyrkan, kyrkan behöver komma till folket.
Ja - mitt i prick!
Men svensk mission går traditionellt sett så mycket ut på ett slags "bondfångeri" (hittar inget bättre ord just nu) - jag menar: "kom till just min kyrka och bli medlem där".
Hur ändrar vi på det?
Och hur får vi den där till-människorna-utgående rörelsen att funka lika bra som den mäss-inåt-gående rörelsen?
>Jag tror det finns en framtid och hopp för kristen tro! Kanske inte för "religiongrejen" men för den enkla berättelsen om Jesus och vad han gjort och gör.
Där håller jag också med dig. Vill i alla fall hoppas att det blir så.
Fast jag hoppas samtidigt att inte alltför mycket går förlorat på vägen.
Jag tror vi kan ransaka oss själva vi kristna. Känns som vi går och väntar på att "Nisse" från manpower skall komma och fixa en väckelse. Men de kommer ju inte ske liksom. Men jag tror att Gud har lagt ner mycket styrka i oss som vi skall använda för att stå för Guds ord och sprida. Men det kräver frimodihet, det kräver att man får hån, bli bespottad. Frågan är om vi vågar det?
Jag tror vi måste våga stå för våran tro där vi befinner oss, arbete,skola,idrotten.. För visst håller man tillbaka på sin tro i vissa sammanhang av rädsla för att bli hånad och förlöjligad. För visst är det tabu med kristendomen i sverige.
Jag tror vi måste be om att Jesu kärlek börja lysa i våra liv. Detta gör att vi blir frimodiga, och andra människor ser att vi har något extra hos oss. Det är jesus dem skall se att vi har. Det skall märkas att vi har en tro i våra liv.
Sen så skall vi också be till Gud att vi skall känna en stark nöd i våra hjärtan för våra medmänniskor. En nöd som gör oss frimodiga för att våga tala göra det där lilla extra frimodiga i en helt ny situation. Att våga gå emot sin köttsliga feghet. Ju närmare jag lever Gud desstu mer känner jag att han vill göra jobbiga saker med mig. Han vill helt enkelt att jag skall gå emot min egen feghet och göra saker för andra människor. Ofta fegar jag ur, tyvärr.
Men jag vet att om jag lyder Gud, så händre det saker som Gud utför genom mig. Men det gäller bara att våga, det gäller att stå emot världens bespottelse.
Om vi alla såg till våra medmänniskors bästa istället för att folusera på oss själva så skulle vi komma en bra bit på vägen. Anden är villig, men är vi?
Det gäller att vara lyhörd - ibland kan något oväntat leda in på samtal om tro. Eller så får man predika genom gärningar, utan att säga något. Göra sånt som inte är självklart i en värld där alla söker sitt eget bästa.
Fortsätt med det Gud leder dig till, du är på rätt väg - och du får mer frimodighet ju fler steg du vågar ta....
Jag hoppas inte du tar illa upp, men jag har har en gästbloggare hos mig som skrev ett inlägg för några dagar sen som tar upp lite av det du skriver här. Det är väldigt bra skrivet.
http://sleepaz.blogspot.com/2008/06/gstbloggare-om-kristendomens-framtid.html