Tjena katt på er....!
Det börjar kännas att uppehället här snart är på upphällningen. Vi är båda ungefär lika trötta nu.
Jag av det myckna kattbloggandet och det vilda kattpartajandet (man måste ju passa på innan man ska hem), och hon jag bor hos av att passa upp mig och se till så att inget händer mig - och av att aldrig få sova ut förstås. Jag tokgillar tidiga morgnar. Då hoppar jag upp i sängen och vill gosa (och helst bita henne i näsan och fingrarna - men hittills har jag inte lyckats en enda gång). Hon ska också gå upp och ge mig mat innan hon eventuellt får somna om en liten stund. Har man hand om en katt så får man väl anpassa sig efter kattens tider och sova när den sover - och därmed mjau....!
Fast vi har det kul också - så hon lär nog sakna mig när jag har åkt hem, och jag kanske saknar henne lite grann också, eventuellt - för vi gillar båda att spela tassboll och att göra små utflykter där jag får äta gräs, och att sitta en stund på balkongen när solen tittar in. Och hon gillar när jag är som en liten gosig spinnrock. Vid andra tider på dygnet än under vargtimmarna på natten.
Vi var i naturreservatet igår igen på en liten blåsig picknick med några andra människor. Denna gång fick jag åka cykelkorg ner och tillbaka - men jag ville hela tiden hoppa ur och äta gräs (på hemvägen morrade jag lite igen - det har blivit tradition nu - men jag lugnade strax ner mig igen). Väl framme på picknickstället ville jag inte sitta still på en filt utan gå omkring utanför - så långt utanför att kopplet inte räckte till. Så jag tog mig ur kopplet en gång - men blev genast infångad. Sen försökte jag ändå ta mig till det glasbitsbeströdda området jag hade stretat mot - det glittrade så vackert - men jag fick inte! Hrmpf. Kattsan(d) också...!
Då försökte jag klättra upp i ett träd istället - men kom bara halvvägs innan jag blev nedlyft. Vadå...? Om jag inte kan ta mig ner själv sen så är det ju bara att ringa brandkåren.... Det är ju deras jobb att plocka ner kattungar ur träd ju.
Såg också kalvarna igen och en barnvagn - den här gången var jag inte alls rädd utan bara nyfiken. Människorna jag mötte tyckte att jag var fin. Trots att vissa ibland undrar om mina öron egentligen är små förklädda horn. Bara för att jag är så extremt busig. Jag älskar att gå dit jag inte får gå - bara för att retas. Som i morse vid femtiden - då jag hade hoppat upp på spisen och stod och försökte öppna en påse med spännande bröd i, så vaknade sjusovaren av prasslet och kom och tog mig på bar gärning. Hallå...? Det hade väl inte gjort något om jag hade smakat på frukostbröden och jagat omkring dem lite på golvet först - de såg ju ut som stora feta möss (minibaguetter). Hur spännande som helst. Det måste hon ju fatta.
Vägen mellan några gamla mer eller mindre trasiga datorer är numera också spärrad - för att jag inte ska frestas att tugga på sladdarna. Men det är ju mest bara telefonsladden som är rolig att knapra på - särskilt när det pratas i telefonen. Då rör den på sig så oemotståndligt lockande. Som en krullig svans. Jag anfaller på stört - håller i den med tassarna och hugger in....
Jag har också gjort några nya hål i favoritkoftan. I brist på viltskav. När det stektes i köket för några dagar sen så blev jag alldeles tokig. Jag fullkomligt skrek att jag ville smaka. Skrek för livet, lät det som. Så det fick jag. Åh så fantastiskt gott! Bättre än både lax och skagenröra!
Men nu är jag som sagt trött - jättetrött.
P.S. Bredvid mig på ena bilden ser ni en mjaubra bok som jag håller på att plöja igenom - "When women were priests" heter den. Man kan verkligen fråga sig varför det inte är så nu längre...?
Läs mina övriga kattgästblogginlägg här.Etiketter: bloggare, katt, kattblogg, kattunge, kattunge Tistou |
Polaren Brandmanspelle hade länge som standardsvar när man frågade honom om att rädda katter ur träd: "Jag har aldrig sett några skelett av ihjälsvultna katter i något träd".
En sanning som rymmer mycket visdom.
(Varken Pelle eller jag är kattmänniskor.)