Besökte Tistou idag, hemma hos matte och husse.
Det var som att han fick en uppenbarelse när han såg mig. (Kul att man kan glädja någon här i världen....)
Han började genast spinna, jama, och lade sig i min famn och blev plötsligt sitt vanliga kattjag igen efter några relativt deppiga dagar.
Han bet även sedvanligt i strumporna (siktade in sig på tårna) och koftan, samt denna gång också i skosnörena på de obevakade skorna i hallen. Det var väl inte så populärt att jag skulle gå sen.... Eller så såg de ut som råttsvansar. Han lade sig vid dörrmattan för att ha koll på oss när vi gick ut, och hade nog gärna följt med (men vi skulle till mässan så det gick inte). Han fick svansen lite grann i kläm i dörren - men hämtade sig snabbt.
Efter semestern hos mig har han vant sig vid att få kopplet på sig, och det går nu utan protester - eftersom kopplet är synonymt med att han får gå ut och upptäcka världen.... Han gillar också att ligga i hyllan på hemmabalkongen, där dessa foton är tagna.
Han fick i sig en hel del kattmat och korv medan jag var på besök (det senare även som muta inför fotograferingen tillsammans med storesyrran - se nästa kattblogginlägg). Och han kom till slut igång ordentligt och började leka nästan lika vilt som hemma hos mig....
Hoppas att "katterapin" hjälper så han förblir på gott humör. Risken är väl annars att han tycker att jag sviker honom genom att dyka upp och sen försvinna så här. Han som uppenbarligen har saknat mig så.... Liksom jag har saknat honom...
Vi har beslutat att jag ska fortsätta komma och hälsa på ibland.... Så han vet att jag lever - och inte försvinner för alltid utan kommer tillbaka.
Riktigt goda nyheter är också att han verkar få vara kvar hos matte och husse. Vilket innebär att jag kan vara kattvakt fler gånger. Bl.a. en del nu under sommaren. Håll utkik i bloggen... :-)
Gick på en promenad till kalvarna och hästarna sen. Men de är inte lika roliga och charmiga som en katt... Som lille Tistou... Mötte en hund som var märkbart intresserad - förmodligen luktade det katt - fast den inte såg till någon....
Mötte också en pojke på sparkcykel när jag nästan var hemma igen. Han kom och sa hej och fortsatte sen med en av de svåraste frågor jag nånsin fått: "vem är du?"
Blev alldeles ställd - för vad svarar man egentligen på det?
"Jag vet inte"
eller:
"Guds barn"
eller?
Fick till slut fram:
"Jag bor här."
Och han nöjde sig med det. Men själv funderade jag vidare...... På djupet. Tankarna gick till veckans bibelblogg: "Vem säger ni att jag är?"
Borde jag hellre ha svarat något i stil med: "vem tror du att jag är"? Det svaret kunde ju ha varit intressant.
Glömde tyvärr också fråga vem han är...
Tack, Gud, för barn - och för katter! De hjälper oss att reflektera över väsentligheter.
Läs Tistou's kattgästblogginlägg här.
Etiketter: bloggare, filosofi, katt, kattblogg, kattunge, Tistou |
"(Kul att man kan glädja någon här i världen....)"
Kul med butter-humor :)