Försökte posta detta tidigare idag, men datorn ville inte - så bättre sent än aldrig...
På söndag firas apostlarna Petrus och Paulus - nedan är evangeliet för den dagen. Välkomna att fundera över texten!
***
Matt 16:13-19
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." -"Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?"
Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen."
Människornas svar säger att Jesus är något extraordinärt. Alla kan se att något händer. Men Petrus gör det omöjliga hoppet. Gud som är en, oskapad, odelbar, föds i världen. Visserligen väntade man på messias, men judarna av idags tolkning är att en kung skall komma och skall inleda en era av fred. Jesus var ingen kung i den meningen. Har Petrus en grund för sin bekännelse? Jesus ger svaret "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.” Jesus är människosonen och den högste Gudens son – uppenbarat som en sanning av Fadern.
Bekännelsen är den som gör Simon Barjona till Petrus, Klippan, och den bekännelsen fortsätter vara kyrkans grund.
Caesarea Filippi håller Bo Brander fram som en brytpunkt i evangeliet, nu är han uppenbarad, Petrus och lärjungarna börjar hitta rätt, få en teologisk magkänsla, nu börjar vandringen upp mot Jerusalem, mot försoningsgärningen. Insikter förändrar också lärjungarna i grunden och ger ett helt nytt allvar till det hela. De blir förvirrade men vågar inte fråga. Det är också den Sanning som alla kommer att lida martyrium för, alla utom Johannes.
Även för Dag Hammarskjöld verkar C F vara en brytpunkt, en point-of-no-return, väl uttalad kan bekännelsen inte tas tillbaka eller skämtas bort. Han skriver: ”Bad om bördor att bära -. Och kved när de lades på dig. Var det en annan börda du tänkt dig? Trodde du på offrets anonymitet? Offerhandlingens offer är att bedömas som sin motsats. O Caesarea Filippi: att acceptera fördömandet som insatsens frukt och förutsättning, acceptera det när insatsen inses och väljes.”
När jag läser texten påminner jag mig också Martas bekännelse. Den bara flimrar förbi och leder inte till några teologiska utläggningar.
Den andra tanken jag får är att Jesus säger att Petrus inte har fått insikten från någon annan än Gud. (Självklasrt gäller det även Marta)Det torde innebära, att vi som är övertygade om att Jesus är Guds son, bör vara ödmjuka. Vem har uppdagat det för oss? Inte människor väl?
Det lättade upp den totala mansdominansen gällande Kyrkans grundande i dagens predikan.
Inte bara - och förmodligen inte främst - Petrus.
Och inte bara de tolv och Paulus.
Utan många, många apostlar har kallats och deltagit i bygget. Har sänts ut i världen genom århundradena för att försöka locka nya stenar. Så att den levande byggnaden kan bli riktigt hög och vacker - nå ända upp till himlen en dag.
Också många kvinnor.
Kanske främst Maria Magdalena bland dem.
Men också Marta.
Och de andra Mariorna.
Och många fler.
Ännu i vår tid.
Vi får alla samma fråga som nog bara Gud kan svara på inom oss.
CT: Detta är ju givetvis en poäng. För mig har inte detta varit en fråga på ett par år (min nuvarande "biktmoder" är kvinna och präst). Kallet är ju som du säger det viktigaste. Om det är Guds kall, har vi rätt att ställa oss i vägen?
Det känns likväl som att RKK, i helgonen och Guds moder, har sin beskärda del kvinnliga föredömen, något som Svk har tappat totalt.
CT: Du menar som den lilla kyska och allt igenom ljuva jungfrun?
Bland de manliga helgonen finns det ju lite större spännvidd kan man ju hålla med om.. Simon Styliten, Frans av Sales, Franciskus, Johannes av Korset står ju för ganska olika vägar.
Samtidigt sexualiteten har ju visat sig vara svår att hamna rätt i. Är det något som spårar ur i sekter är det ofta detta...
Men det behövs fler vägar till helighet för kvinnor för att inte visa en skev bild av verkligheten...
Ja, sekter hamnar ofta väldigt snett där. Men också katolska kyrkan har ju blivit lite väl fixerad vid sängkammarteologi. Definierad av mer eller mindre celibatära, och mer eller mindre heterosexuella, män.
Människornas svar säger att Jesus är något extraordinärt. Alla kan se att något händer. Men Petrus gör det omöjliga hoppet. Gud som är en, oskapad, odelbar, föds i världen. Visserligen väntade man på messias, men judarna av idags tolkning är att en kung skall komma och skall inleda en era av fred. Jesus var ingen kung i den meningen. Har Petrus en grund för sin bekännelse? Jesus ger svaret "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.” Jesus är människosonen och den högste Gudens son – uppenbarat som en sanning av Fadern.
Bekännelsen är den som gör Simon Barjona till Petrus, Klippan, och den bekännelsen fortsätter vara kyrkans grund.
Caesarea Filippi håller Bo Brander fram som en brytpunkt i evangeliet, nu är han uppenbarad, Petrus och lärjungarna börjar hitta rätt, få en teologisk magkänsla, nu börjar vandringen upp mot Jerusalem, mot försoningsgärningen. Insikter förändrar också lärjungarna i grunden och ger ett helt nytt allvar till det hela. De blir förvirrade men vågar inte fråga. Det är också den Sanning som alla kommer att lida martyrium för, alla utom Johannes.
Även för Dag Hammarskjöld verkar C F vara en brytpunkt, en point-of-no-return, väl uttalad kan bekännelsen inte tas tillbaka eller skämtas bort. Han skriver:
”Bad om bördor att bära -. Och kved när de lades på dig. Var det en annan börda du tänkt dig? Trodde du på offrets anonymitet? Offerhandlingens offer är att bedömas som sin motsats.
O Caesarea Filippi: att acceptera fördömandet som insatsens frukt och förutsättning, acceptera det när insatsen inses och väljes.”