Idag sjungs det live i 22 timmar för vår planet, har jag hört... Direktsänt på tv lär det t.o.m. vara.

Och jag kan inte släppa tanken på att miljöklockan verkar närma sig fem i tolv.

Det behövs snart också en "svanesång" för vår jord - om inte betydligt mer görs för miljön.

Och där har kyrkorna en stor möjlighet - och ett stort ansvar - genom sin världsvida närvaro, och genom att tron faktiskt inkluderar ett värnande om skapelsen.

Ortodoxerna har sin gröne patriark - ett gott exempel på kyrkoledare som går före för miljön. Bara det att han kallar sig så leder tankarna i rätt riktning.

Och man ordnar baltikum-möten för miljön (där han väl är en av initiativtagarna om jag minns rätt). Där pratar man - och pratar - men allt färre tar sig dit för att lyssna, enligt en artikel i senaste Kyrkans tidning.

Kanske för att ordtröttheten breder ut sig allt mer... Det hjälper ju heller inte att bara prata. Informationen verkar ha gått in allt mer - om än många slår allvaret ifrån sig. Nu är det hög tid att handla! (Och inte bara ekologiskt/rättvisemärkt.) Det krävs stora insatser på alla fronter - och att fler tar sitt ansvar lokalt och visar på möjliga vägar framåt.

Hörde att elpriserna kommer att öka till det dubbla inom ett år, p.g.a. höjda utsläppsrätter. Och fast jag tycker att elen redan är på tok för dyr, så tycker jag faktiskt att det är bra. "Miljöbovars" verksamhet måste begränsas - och kan ekonomin användas som medel så - gott så! Samtidigt bör en satsning göras på upplysning om hur man kan spara el genom enkla medel. De som sparar borde belönas. Och man bör undersöka alternativen än mer. Kanske det också finns alternativ som vi ännu inte har upptäckt?

Och så har vi vår stackars Östersjö - som numera ikläder sig gul sorgmantel om somrarna - det går inte att negligera algblomningen, att fortsätta släppa ut allt möjligt, mediciner och kemiskt avfall, i sjöar och hav... Dödar vi dessa dör vi också själva.

Detsamma gäller luften - jag ser hur man bygger allt större anläggningar för att ta hand om allt större sopberg - men lukten från skorstenarna där känns verkligen inte nyttig att andas in - luktar förfärligt. Och där bygger man samtidigt också bostäder.

Man rensar också långsamt bort alla grönområden i innerstäderna verkar det som. Kolonilotter bortprioriteras för bostadsrätter, hallonbuskar rycks bort, och pålningsarbetet är oändligt, på 20 meter lerjord stabiliserar man inte så lätt en husgrund. Ser man verkligen inte vad man ställer till med? De gröna lungorna förstörs allt mer, så människorna inte kan andas.

Och bussbiljetterna har just chockhöjts med 30% - det är tydligt att man inte vill att folk ska åka kollektivt. Jag bara undrar; vart är vi på väg - och varför är det nästan ingen som reagerar?

Hallå...!?!

Behöver vi sedan verkligen allt vi omger oss med? Går det att börja tänka på annat sätt än: "Jag konsumerar - alltså är jag"? Särskilt som konsumtionen förstör så mycket. Borde vi inte prioritera det som är verkligt viktigt i livet istället? Sådant som rör människor, djur, natur...? Det är det som får oss att må bra - inte ett ständigt införskaffande av den senaste tekniken. Inte ett jagande efter pengar. Om ekonomin inte tilläts styra världen så skulle mycket gå att rätta till relativt enkelt.

Förhoppningsvis ska allt fler av dem som har fått förtroendet att bestämma vakna upp och se galenskapen.... Det går inte att fortsätta tänka så kortsiktigt som nu.

En av de allra bästa böcker jag nånsin har läst (alla kategorier inkluderade) är Stefan Edmans bok: "Jordens sång" - som är en svindlande färd genom skapelsen - vetenskaplig och andlig på samma gång. Jag läste den för många år sedan, och sen dess har den stått bland poesin i bokhyllan. För att den är så vacker.

När jag letade efter den idag fann jag den intill Povel Ramels "Min galna hage" (som skrevs långt före larmen om galna kosjukan...!).

Själv har jag en "egen" favvo-hage som för tillfället bebos av Highland Cattle - de liknar lurviga, härliga, urtida "murmeldjur", "mammutar" - och medan de är små är de pigga, nyfikna, ystra kalvar. De får illustrera ett upprop för miljön i detta sammanhang.

Jag nämnde den gröne patriarken - men vad gör andra kyrkor och samfund? Varför ser man dem inte på barrikaderna? Har man inte missförstått budskapet om man ser jorden som oviktig - om man bara vänder blicken mot himlen. Då missar man skapelsen, och sin nästa - och Gud. Man misstar sig....

Mystikerna är ytterst medvetna om skapelsens mysterium - Johannes av Korsets lovsång - Andlig sång - är en hyllning till allt det vackra - och jag glömmer aldrig den sommar som jag tillbringade tillsammans med bl.a. honom och Teresa av Avila och rådjur, harar, nässelfjärilar och allehanda blommor och grönskande äppelträd, och med en glittrande utsikt över Mälaren. Det var en obeskrivlig tid, där många av mina bästa dikter kom till.

Apropå det så publicerade Dagen min dikt: "Maskrosens evangelium" för några veckor sedan, tillsammans med fotot - dessa återfinns även här i bloggen, längre ner.

När jag var liten sjöng vi alltid "Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill.." på skolavslutningarna. Den etsade sig fast. Gör man det även idag? Eller är det bara "Du ska inte tro det blir sommar..." som gäller - fast vi snart står inför hoten om en evig sommar och klimatflyktingar i en stor del av världen p.g.a. växthuseffekten.

Lär man ännu barn och ungdomar att ta ansvar för miljön? Eller är det "omodernt", och vågar man inte ens säga åt dem att det finns papperskorgar och att de är till för att användas? Själv har jag plockat upp massor av pappersskräp och plastpåsar i ett naturreservat invid några skolor - där djuren annars sväljer de spännande färgglada påsarna... Och det är inte så svårt att gissa vad som händer då...

Avslutningsvis ett citat av Augustinus, som även anknyter till ett tidigare blogginlägg denna vecka - om det mänskliga livet:

"Människorna beundrar det brusande havet, de uppstigande bergen och anblicken av himlen, men glömmer det underverk de själva är."