Jag fortsätter frukostläsningen ur Collianders bok.
I morse handlade det än mer om tystnad.
Huvudpersonen hyr in sig i en lägenhet på Teneriffa, som längst in har ett litet rum som är helt mörkt och tyst, utan fönster, så man vet aldrig om det är natt eller dag där inne. Han beskriver det som en matsalsmöblerad gravkammare. Dit bjuder han två unga flickor på té.
De sitter där knäpptysta och utbyter leenden - delar den djupa tystnaden. Ord är mest i vägen i detta rum.
Själva rummet manar till tystnad.
Sådana är även kyrkorum. Och människors inre rum.
Oceaner av tystnad döljer sig där.
Apropå Grekland och ortodoxer - snubblade in i ett reseprogram igår där man fick se en skymt av Athos - ön med 20 kloster, och drygt 2000 munkar (förr fanns det många fler), och dit kvinnor sedan 1000-talet är förbjudna att komma närmare än ett visst antal hundra meter (sjövägen). Inte ens hondjur får vistas på ön.
Ganska extremt.
Funderade efteråt på hur de då gör för att inte alla djur en dag ska dö ut på ön.
Kanske handjur fraktas dit då och då med båt helt enkelt....?
Fast vad gör de om en honfågel landar på berget? Kollar de efter - och sjasar iväg henne innan någon fågelhane får syn på henne - så att det - ve och fasa - inte hinner byggas några bon och aldrig riskerar att sjuda av ungfågelskrik på ön?
Insekter då...? Inte kan de väl ändå hinna med att rensa ut honorna av alla arter? Dödar man dem - eller för man bort dem från ön om man hittar några?
Är det verkligen så oerhört farligt med kvinnor? Uppnår munkarna inte just det de vill motverka genom denna stora koncentration på att undvika allt kvinnligt?
Är det inte lite samma sak som sker i katolska kyrkan....?Etiketter: andligt liv, Athos, katolska kyrkan, kvinnor, Tito Colliander, tystnad |
