Har just läst två konversionsberättelser. Alltid intressant att få ta del av olika personers väg till den ena eller andra delen av Kyrkan.
Berättelserna berör väldigt mycket av det som har diskuterats i ekumeniksamtalen i bloggarna under året som gått.
Intressant nog verkar det också vara närmast en "konversionsboom" i vårt land just nu. I alla fall är mitt intryck att fler än nånsin är på väg inte minst mot det katolska... Kanske gäller det även det ortodoxa?
En del protestanter tar också till sig katolsk/ortodox tradition på olika sätt och i olika hög grad, men utan att konvertera, de försöker tillämpa det där de står - ofta under kritik från de egna.
Läsningen väckte en hel del funderingar. Jag kan känna igen min egen väg i mycket av det skrivna. Men så här i backspegeln ser jag det som en startsträcka - vägen leder vidare - den tar inte slut i och med konversionsdagen. Det är en nystart - varken mer eller mindre.
Aldrig hade jag kunnat förutse en enda av mina dagar som katolik. De har alla varit unika. Och jag har inte alls hamnat där jag planerat - eller planerat att hamna där jag är nu. Har blivit ledd av Gud, varje liten bit av vägen hittills, och litar på att bli det även framöver. Kyrkan är på samma sätt på väg, och jag gläder mig över att ha del inte bara i historien bakåt utan även i linjen framåt...
Det skulle vara intressant att höra vad de som har givit nedanstående vittnesbörd säger om sin tro om 20 år.
I väntan på det så vill jag nu fråga er alla om varför ni vill bli/blev/är katoliker eller ortodoxer (dessa hamnar på något sätt på samma sida av kyrkodiket - även om det finns små klyftor dem emellan) - eller protestanter.
***
"I wrote off Catholicism in my adolescence, observing some of my Catholic friends and their disinterest in the Church. Comfortably I continued in this mentality, until that night in the coffeeshop when I was twenty-one years old; all my preconceived notions about Catholics had suddenly, with one conversation, been mortally wounded–and, as I would soon see, put entirely to death. Could it be that I had been wrong–that I had judged an entire group of people by my experience with a few? That night as I went to bed, I had a nagging feeling that all had changed, utterly changed."
"When a subject interests me, I rarely go halfway in trying to understand or master it. In the months that followed I began an erratic, but fruitful, journey of study and consideration of the Catholic Church. I read Catholic, Protestant, and agnostic histories of the early Church and the Reformation. At Briercrest the only thing I ever heard about Christianity prior to the twentieth century was Luther's heroic freeing of Christianity from Rome. This was simplistic at best and false at worst. I found a couple volumes of the Church Fathers and read those. When I read Ignatius, writing only eighty years after Christ's death about the reality of Christ's flesh and blood in the Eucharist, it was a knife in my heart. Instead of finding an early Church that was Protestant, I was discovering a Church that believed in the Real Presence, baptismal regeneration, liturgical worship, and apostolic succession.
I read conversion stories by those entering the Church as well as the testimonies of anti-Catholics who had left the Church. I bought a copy of the Vatican II documents and read some writings of John Paul II. I immersed myself in the works of theologians such as Thomas Aquinas, Karl Adams, Henri de Lubac, Hans Urs von Balthasar, Deitrich von Hildebrand, Ronald Knox, and Fulton Sheen. I had thought I knew Christianity, but I was being blown out of the water by these amazing authors and their penetrating insights into Scripture, human nature, and history. Like so many other people who have examined Catholicism, I read John Henry Newman's The Development of Christian Doctrine. His famous words burned into my mind: "To be deep in history is to cease to be Protestant." Since history is not important to most Fundamentalists, it could be said that "to be deep in Scripture is to cease to be Fundamentalist." This strikes them as ludicrous, but, like so many before me, I was seeing verses I didn't even know existed, and I was discovering, through Catholic doctrine, a richness and profundity in the whole of Scripture that had never been there for me before."
Jag är själv mest påverkad av den radikala reformationen/anabaptismen som jag ser som den tredje vägen, varken katolicism/ortoxism (är det ett ord?) eller protestantism. Detta har också varit en konverteringsprocess för mig eftersom jag är protestant i min uppväxt (pingstvän). Min tolkning av dom rörelser som pågår i svensk kyrklighet/frikyrklighet (och internationellt åtminstone i västvärlden), är att många protestanter längtar efter en tro som är mer kroppslig, bättre historiskt förankrad, och mer socialt orienterad än den individualistiska, kropps- och historielösa tro man vuxit upp med. En del finner denna nya tro i dom historiska kyrkorna, andra i den hebreiska rörelsen och ytterligare andra i den radikala reformationen/anabaptismen. Men jag tror faktiskt "vi" som gör denna resa har mer gemensamt än vad många känner till. /Jonas Lundström http://blog.bahnhof.se/wb938188
För ett mer utförligt svar på frågan om varför jag har blivit katolik kan jag hänvisa till mitt långa inlägg som jag skrev för ett halvår sedan innan jag konverterat: http://die-kristina.blogspot.com/2007/08/varfr-jag-vill-bli-katolik-om-mig.html
Det är ju mycket svårt att förklara det hela kort. Men för majoriteten, som ej känner sig upplagda för att läsa igenom det långa inlägget på min blogg, är min korta förklaring helt enkelt enheten i Katolska Kyrkan och påvens roll i detta. Jag har blivit mer och mer övertygad av att det också under denna tid, som man brukar kalla den Helige Andes tid, är möjligt att helt sant förklara tron och utveckla förståelsen av den. Men för att det skall fungera har den auktoritet givits åt läroämbetet som är ETT, och inte åt var och en av oss. Jag tyckte att eftersom tron är EN, bör det inte heller finnas en massa olika tolkningar av den, utan EN sann.
Det var emellertid inte det som först gjorde mig intresserad av Katolska Kyrkan, utan först var det besvikelsen över att Svk gått för långt som fick mig att intressera mig för andra samfund. Ju mer jag försökte att fördjupa mig, desto mer kom jag sedan fram till det jag skrivit ovanför.
För övrigt undrar jag om man verkligen kan tala om någon "konvertit-boom" nu? Är det inte trots allt bara runt ett 100-tal per år som konverterar? Eller börjar det öka? Vore hur som helst intressant att få statistik för hur det såg ut år 2007.
Den radikala reformationen är bredare än anabaptismen, men anabaptismen kan du läsa om här: http://www.anabaptistnetwork.com/whatisanabaptism Den radikala reformationen har ingen talesperson, utan är ett återkommande fenomen i kyrkohistorien. Jag skulle sammanfatta det i tron på att "kyrkan" har hamnat snett, inte minst i samband med 300-talets utveckling, och viljan att påbörja en reformation som går på djupet. (Läs tex under Alternativ kyrkohistoria på min blogg.)
För egen del är det nog fokuset på evangeliernas Jesus och efterföljelsen som lett mig i denna riktning. Ett folk som i Andens kraft bygger sitt liv på Jesus undervisning och exempel är den enda "kristendom" som jag känner mig attraherad av. Varför? Jag hoppas att det är pga Guds ande...
CT - och en koppling mellan Anabaptismen och EC skulle kunna vara John Howard Yoder som är rätt poppis i båda lägren. (...som alltså inte är synonyma).
En väldigt bra, kort och samtidigt djup bok av honom är "Liv i församlingen" ("Body politics" i original). Du hittar den för några tior på Adlibris.
---
Och varför är jag "protestant"?
Jag vet inte, egentligen. Jag valde en församlingstillhörighet som just var mer kroppslig och hade ett socialt engagemang, just som Jonas beskriver.
Så för mig blev det Frälsningsarmén.
FA hade dessutom det goda med sig att man sällan debatterat så mycket i teologiska frågor. Man har en "keep it simple"-attityd till teologin som gör det lättare att fokusera på det praktiska. Det blir viktigare att leva efter den tro man har, än att tro lika i varje enskild detalj.
Efterhand har jag också lärt mig uppskatta andra saker. De kvinnliga ledarna, exempelvis (som FA hade redan 1865, sisådär 60 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige). För mig är det dock något naturligt, så jag uppfattade inte det som något exotiskt när jag gick med.
Trots att jag tidigare här på bloggen utnämnts till "hederskatolik" (hehehe) så känner jag ingen jättelängtan att konvertera. Jag älskar min församling och jag gillar en församlingssyn där medlemmarna verkligen är med-lemmar, inte enbart gudstjänstbesökare. Eller i värsta fall konsumenter.
Jag säger nu inte att det är så i mer "högkyrkliga" sammanhang, men risken finns definitivt där med ett vigt prästerskap och allt det där. "Lekfolk" har sällan samma roll eller möjligheter att påverka.
Men jag gillar exempelvis Franciskus. Och han var ju katolik. Liksom Luther. :)
Jag ställer den vänligt här, av uppriktigt intresse, inspirerad av berättelserna jag läste.
Men jag har ganska många gånger själv fått höra den som en aggressiv förfrågan från folk som utan att alls känna mig har bänkat sig i en massa fördomar och vill kasta ut mig ur Kyrkan...
Hoppas du ser den stora skillnanden och förstår varför det senare sättet att ställa frågan kan uppröra...medan mitt sätt att ställa den här borde väcka enbart goda funderingar.
Som sagt, intressant att få ta del av olika synvinklar på detta...
Jag tycker för övrigt att Frälsningsarmén har flera viktiga poänger att bidra med till den kyrkliga helheten - inte minst de du nämner...
Att du är "hederskatolik" betyder som sagt att du inte behöver konvertera. Du har därmed alla privilegier (nästan) och slipper alla förpliktelser... :-)
Har svarat på det massor av gånger genom åren så för att inte behöva skriva om samma sak varje gång har jag just börjat använda en standardformulering - men det är förstås bara en kortversion:
"Jag är nu inne på mitt 15:e katolska år. Men på något sätt har jag "alltid" varit katolik - för när jag fann den katolska delen av Kyrkan kände jag mig ögonblickligen hemma - detta var redan min tro, som jag inte hade funnit ett lika stort uttryck för i andra delar av Kyrkan.
Jag fann en inre återklang i bredden, höjden och djupet - här var vattnet äntligen tillräckligt djupt för djupdykning. Här var himmelssträckningen och horisonten vid. Och jag gladdes åt kopplingen tillbaka i kyrkohistorien längre än till 1500-talet... Jag hade fått fäste för trons rötter i en mycket bördig jord."
Varför jag förblir katolik har jag svarat på i detta inlägg redan - men för tydlighetens skull:
"Har blivit ledd av Gud, varje liten bit av vägen hittills, och litar på att bli det även framöver. Kyrkan är på samma sätt på väg, och jag gläder mig över att ha del inte bara i historien bakåt utan även i linjen framåt..."
Förmodar att du själv är uppväxt som katolik? Liksom Tuve? Annars vore det kul att höra era berättelser.
Jag är själv mest påverkad av den radikala reformationen/anabaptismen som jag ser som den tredje vägen, varken katolicism/ortoxism (är det ett ord?) eller protestantism. Detta har också varit en konverteringsprocess för mig eftersom jag är protestant i min uppväxt (pingstvän). Min tolkning av dom rörelser som pågår i svensk kyrklighet/frikyrklighet (och internationellt åtminstone i västvärlden), är att många protestanter längtar efter en tro som är mer kroppslig, bättre historiskt förankrad, och mer socialt orienterad än den individualistiska, kropps- och historielösa tro man vuxit upp med. En del finner denna nya tro i dom historiska kyrkorna, andra i den hebreiska rörelsen och ytterligare andra i den radikala reformationen/anabaptismen. Men jag tror faktiskt "vi" som gör denna resa har mer gemensamt än vad många känner till.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188