Jag tillhör inte längre något samfund, och jag tycker faktiskt inte någon annan lärling till Jesus bör göra det heller...
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188

 

Tycker att katolska kyrkan bidrar med klosterväsendet, där man mediterar mycket, kontemplerar, reflekterar, organiserar sina tankar om Gud, vetenskap, bön etc...

Det borde finnas mer möjlighet till karismatik, yes, men själv är jag mest för meditation och tyst bön, och är glad att det finns en kyrkan som inte pressar mig att klappa händer etc. Jag är också glad att vi inte är speciellt uppklädda, vi som går till katolsk gudstjänst.

 

Tillhör Frälsningsarmén.

En del av Kyrkan som alltid varit väldigt socialt engagerad. Stridsropet har varit (sedan 1865) "Soup, Soap, Salvation". Det är, för mig, praktisk kristendom.

(Det är också, inom parentes, varför frälsningssoldater bär uniform. Alla sociala klassmarkörer suddas ut. I uniform är vi inte längre "jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna alla är [vi] ett i Kristus". Det är ett synligt tecken på just detta.)

Frälsis har inte heller velat strida om lärofrågor. Där man inte kunnat enas (som i frågor om sakramentsförvaltningen) har man i stället uppmanat sina medlemmar att följa sitt samvete och emotta sakramenten enligt den form man, var och en, känner är riktig. Men det innebär att vi inte har en egen sakramentsförvaltning.

Och personligen är jag vuxendöpt (av en baptist) och firar Herrens måltid främst i vår hemgrupp.

 

Tycker att det är spännande med röster från olika håll - hoppas fler hittar hit från ännu fler håll, så vi kan samla ihop och tydligare se kyrkans många skatter i ett och samma inlägg...!

Försöker just nu låta bli att kommentera det ni var och en skriver här även om jag gärna skulle vilja.

Orden står så bra för sig själva.

Lite senare kanske... :-)

Välkommen hit förresten, Mackan - lade in en länk till din blogg tidigare idag - uppdaterar spalten då och då när jag hittar intressanta bloggar!

Charlotte

 

Tack för länken. Och sorry att jag är off-topic.

 

Mackan,

Tycker att du är väldigt on-topic...!

Och jag är för övrigt inte så noga med sånt i min blogg - brukar oftast låta samtalen ta de riktningar de vill ta - det kan bli mycket spännande diskussioner av det. Fast det kan ju vara lite svårt (även för mig) att hitta tillbaka till något bra som sagts, som inte riktigt hörde till ämnet.

Försöker nu mest bara tygla min iver att kommentera så mycket i början av denna tråd eftersom den är tänkt lite som en "kyrkoskattinventering".

Att vi tar en titt på det goda vi har på olika håll, vad som utmärker de sammanhang vi står i.

Fast visst kan man väl samtala om det också, inte bara lyssna... :-)

Ordet är fritt....

Charlotte

 

Är väl till stor del skyldig till det "intressant[a] samtal som ännu pågår lite längre ner i bloggen", men för er som inte orkar läsa alla inlägg i den tråden:

Tänker mer i lokala församlingstermer än i samfundstermer när jag tänker kyrkotillhörighet. Och inte ens där är det solklart var jag hör hemma, är väl mer eller mindre engagerad i två (tre?) olika församlingar. Delvis en ekumenisk frikyrkoförsamling utanför Uppsala (ffa i samarbetet med SvK på orten), delvis i en högkyrklig SvK-lig församling inne i Uppsala. Men har de senaste åren rört mig mycket fritt över samfundskartan.

Har väl börjat fundera ganska mycket på var jag hör hemma, om det är viktigt att ha en samfundsidentitet och mycket annat eller om vi ska leka stora, tjocka ekumeniska familjen/släkten och bara säga "Jag är kristen" och vägra att precisera samfundstillhörighet.

Att konvertera ser jag fortfarande som provokativt i den meningen när man konverterar mellan "de gamla kyrkorna" och protestantismen (oavsett i vilken riktigning man konverterar däremellan), även om "provokationen" har minskat betydligt på senare tid. Att "konvertera" mellan olika protestantiska kyrkor är dock i det närmanste omöjligt - där handlar det mycket mer om att välja en församling vars uttryckssätt passar mig, inte om huruvida den enskilda församlingen tillhör ett visst samfund.