Tycker att den här predikan som är skriven av en av de vigda kvinnorna efter att exkommuniceringsskrivelsen publicerades är tänkvärd....
Nedan några utdrag.
***
"St. Paul told the Romans and us, that it is not the law that produces righteousness, (right relationships,) but faith. And that faith comes from God as pure gift. We don’t deserve it, we can’t earn it, we can only say yes or no to it. And if we say yes to it, that faith will take us to places that we wouldn’t necessarily choose. That faith will require us to live out our commitment, our yes, regardless of the hardships, the attacks, the besieging and the buffeting by the “storms.” Those “storms” might be illnesses, disasters, misfortunes, or even the threats of excommunication. We are not promised that the storms won’t occur. We are told that faith, that gracious gift from God, is what will get us through, what will preserve us, despite the storm..
/.../
In the end, it is God who calls. It is God who graces us with faith. It is God who ordains. In the end, it is God who will judge if we answered the call, if we accepted the gift of grace, and if we lived out that faith concretely in our lives,…………… God, not a canon law."
Inte ordagrant så - men på ett ungefär - sa Franciskus. Fågelpredikanten.... Vargvännen.
Den här berättelsen påminde mig om det.
***
A member of a certain church, who previously had been attending services regularly, stopped going. After a few weeks, the preacher decided to visit him.
It was a chilly evening. The preacher found the man at home alone, sitting before a blazing fire. Guessing the reason for his preachers visit, the man welcomed him, led him to a comfortable chair near the fireplace and waited.
The preacher made himself at home but said nothing. In the grave silence, he contemplated the dance of the flames around the burning logs. After some minutes, the preacher took the fire tongs, carefully picked up a brightly burning ember and placed it to one side of the hearth all alone then he sat back in his chair, still silent.
The host watched all this in quiet contemplation. As the one lone ember's flame flickered and diminished, there was a momentary glow and then its fire was no more. Soon it was cold and dead.
Not a word had been spoken since the initial greeting. The preacher glanced at his watch and realized it was time to leave. He slowly stood up, picked up the cold, dead ember and placed it back in the middle of the fire. Immediately it began to glow,once more with the light and warmth of the burning coals around it.
As the preacher reached the door to leave, his host said with a tear running down his cheek, 'Thank you so much for your visit and especially for the fiery sermon. I shall be back in church next Sunday.'
We live in a world today, which tries to say too much with too little. Consequently, few listen. Sometimes the best sermons are the ones left unspoken.
(Unfortunately I don't know who wrote this story, it's been circulating in mails for awhile - if you recognize it and knows who should have the credit for it - please let me know...)
Åtminstone i Minneapolis, där den nuvarande ärkebiskopen, Harry Flynn, sätter stopp för lekfolkspredikan.
Intressant nog menar Flynn tvärtemot dem som förespråkar lekfolkspredikanter att det är förbjudet enligt kanonisk lag. Båda kan inte ha rätt....
Tycker att det verkar vara en väldigt fördomsfull och nedlåtande syn han företräder. Som om enbart präster och diakoner vore lämpliga predikanter - och som om ens alla präster och diakoner var det - alltid. Och som om alla övriga skulle vara olämpliga och sakna de kvalifikationer som behövs. Och vilken onödig släng på slutet: om de nu "måste" tala - så får de göra det vid gudstjänstens slut (underförstått: när allt det viktiga som prästen gör är avklarat).
Presbyter i NT, som han hänvisar till är heller inte detsamma som nutida präster, utan det var de äldste i församlingen - det handlar alltså inte om någon magisk vigning som plötsligt ger den vigda ordets gåva....
Saknas nån aspekt som präster får i utbildningen, vilket han använder som huvudargument emot - så går det ju faktiskt att ge en kurs i homiletik för lekfolk.... Bara man vill så går såna praktiska saker utmärkt att lösa.
Tror predikan kunde vinna på fler perspektiv på evangeliet. Och att liturgin kunde vinna på att vara mindre prästfixerad.
Det betyder förstås inte att päster ska sluta predika. Men de kanske inte ska ha ensamrätt på det?
Vad anser ni?
***
"Archbishop of Minneapolis and St. Paul Harry Flynn has ordered an end to lay preaching at parishes in the archdiocese, saying the practice was more widespread than he had realized.
The Catholic Spirit reports that over the past 25 years as many as 29 parishes in the Archdiocese of Minneapolis and St. Paul have used lay preachers at Mass.
In a letter to pastors in January, Archbishop Flynn ordered them to end the practice. He cited the 2004 Vatican instruction "Redemptionis Sacramentum," which called lay preaching a liturgical abuse. In lay preaching, a non-ordained person reflects on the Gospel reading at the place in Mass reserved for a homily delivered by a priest or a deacon.
Archbishop Flynn said only an ordained man should preach after the Gospel at Mass. He had set his retirement date, May 2, as a deadline for parishes to develop a "pastoral plan" to end lay preaching at Mass.
Patricia Hughes Baumer, who co-founded the lay preaching training organization Partners in Preaching with her husband Fred in 1997, said many lay preachers have expressed "grief and anger" over the archbishop's directive to stop the practice.
Proponents of lay preaching, The Catholic Spirit says, claim that the practice is allowed by canon law and argue both the congregation and the pastors benefit from hearing Gospel reflections from diverse voices."
Dagens predikan var något av det bästa jag hört - en sann och djup utläggning av evangeliets kärna om Guds kärlek. Så underbart att få höra det!
Evangeliet handlade om den förlorade sonen. Och predikan gick bl.a. ut på att båda sönerna var lika förlorade. Den äldste i sin bitterhet, den yngste i sina utsvävningar.
Det hela inleddes med en ny version av liknelsen i Bibeln - där det inte slutade lika lyckligt som i originalet - utan där den återvändande sonen inte blir insläppt utan istället ivägskickad vid porten, sedd som död.
Jag undrar om något öga var torrt under utläggningen av texten - som visar på Faderns oerhörda kärlek mer än något annat.
***
Jag kan dock tycka att Gud inte alls är rättvis - för vi får ju inte vad vi förtjänar - utan Gud tar alltid ett steg till för att gå oss till mötes. Och ännu ett. Kanske kan han skymta ytterligare något efterlängtat barn i horisonten om han går ännu ett steg fram...?
Nej, det är inte rättvisans domare vi möter här, utan Fadern som spanar efter vart och ett av sina älskade barn.
Jag funderade också på den äldste sonen - hur Vatikanen efterliknar honom snarare än Fadern.
Tänk så annorlunda Kyrkan skulle se ut om Vatikanen mer var som Fadern - som samlar in de till synes "förlorade" yngsta (särskilt döttrarna) - och tar emot dem med glädje - inte dömer ut dem, fryser ut dem, sparkar ut dem, nekar dem kommunion.
Medan de självrättfärdiga och fördomsfulla och dömande äldre sönerna får massor av "killingar" att festa på, och tilldelas höga titlar och tjusiga "klänningar", guldringar, spetsar och brokad...
Det är ibland lite omvända världen i Katolska kyrkan - jämfört med evangeliet.
