Dagens predikan var något av det bästa jag hört - en sann och djup utläggning av evangeliets kärna om Guds kärlek. Så underbart att få höra det!

Evangeliet handlade om den förlorade sonen. Och predikan gick bl.a. ut på att båda sönerna var lika förlorade. Den äldste i sin bitterhet, den yngste i sina utsvävningar.

Det hela inleddes med en ny version av liknelsen i Bibeln - där det inte slutade lika lyckligt som i originalet - utan där den återvändande sonen inte blir insläppt utan istället ivägskickad vid porten, sedd som död.

Jag undrar om något öga var torrt under utläggningen av texten - som visar på Faderns oerhörda kärlek mer än något annat.


***

Jag kan dock tycka att Gud inte alls är rättvis - för vi får ju inte vad vi förtjänar - utan Gud tar alltid ett steg till för att gå oss till mötes. Och ännu ett. Kanske kan han skymta ytterligare något efterlängtat barn i horisonten om han går ännu ett steg fram...?

Nej, det är inte rättvisans domare vi möter här, utan Fadern som spanar efter vart och ett av sina älskade barn.

Jag funderade också på den äldste sonen - hur Vatikanen efterliknar honom snarare än Fadern.

Tänk så annorlunda Kyrkan skulle se ut om Vatikanen mer var som Fadern - som samlar in de till synes "förlorade" yngsta (särskilt döttrarna) - och tar emot dem med glädje - inte dömer ut dem, fryser ut dem, sparkar ut dem, nekar dem kommunion.

Medan de självrättfärdiga och fördomsfulla och dömande äldre sönerna får massor av "killingar" att festa på, och tilldelas höga titlar och tjusiga "klänningar", guldringar, spetsar och brokad...

Det är ibland lite omvända världen i Katolska kyrkan - jämfört med evangeliet.