Dåliga argument har en tendens att återanvändas i vitt skilda sammanhang.
Mot kvinnlig rösträtt framfördes i början av 1900-talet hetsigt:
* Det är inte tillbörligt (proper) eller naturligt!
* Det går emot den gudomliga ordningen!
Rent nonsens ser vi idag.
Men ser vi det lika tydligt när diskrimineringen klär sig i kyrklig högtidsskrud - då man samtidigt upphöjer kvinnor till skyarna - i andra uppgifter?
I början av 1900-talet var det en del kvinnor som gärna ville hjälpa till i Kyrkan på sätt som kvinnor idag gör utan att någon blinkar. Men då var det kontroversiellt. Det var likadant rakt över den ekumeniska skalan.
Så här skriver Maude Royden, en anglikansk lekkvinna, som ofta inbjöds att predika i andra kyrkor än sin egen - mycket belysande även idag i de sammanhang där kvinnor inte är välkomna att använda sina gåvor fullt ut:
"Deacons, choristers, churchwardens, acolytes, servers and thurifers, even the takers-up of the collection, are almost exclusively men. If at any time not a male person can be found to collect, the priest does it himeslf, or, after a long and anxious pause, some woman, more unsexed than the rest, steps forward to perform this office. In one church, I am told, it was the custom for collectors to take the collection up to the sanctuary rails, till the war compelled women to take the place of men, when they were directed to wait at the chancel steps. In another it was proposed to elect a woman churchwarden, then the vicar vehemently protested on the ground that this would be a 'slur on the parish'. In another, the impossibility of getting any male youth to ring the sanctus-bell induced a lady to offer her services. After anxious thought the priest accepted her offer 'because the rope hung down behind a curtain, so no one would see her'."Etiketter: argument, katolska kyrkan, kvinnliga präster, kyrkan, religion, rösträtt |
